Jag behöver en mamma i affären

När jag handlar med mina flickor måste jag ofta säga nej. Nej till godis. Nej till glass. Nej till serietidingar. Kanske också nej till spring och hojt.

Hemma säger jag också nej. Nej till mat mellan målen. Nej till slarv. Nej till kan-vi-få-va-upp-lite-till. Nej till klänning på vintern. Nej till två matskedar socker på frukosttallriken. Nej till Cartoon Network™.

Jag önskar att jag hade en mamma med mig i affären. Någon som sa nej till godis och chips. Nej till flera böcker. Nej till ny mobil. Nej till fika-på-kondis.

Jag önskar jag hade en pappa hemma som sa nej till bara-zappa-runt-alla-kanaler-innan-jag-lägger-mig. Nej till sova-lite-till-på-morgonen. Nej till småätande. Nej till kaffekopp nummer tio. Nej till slarv. Nej till jag-gör-det-en-annan-dag.

Jag önskar jag hade någon som sa nej till mig.

I viss mån fyller plånboken den funktionen, och klockan, räkningar, trafikregler och Irene förstås. Men till syvende og sidst är vi vuxna utelämnade till denna gudagivna gåva som heter samvetet. Mitt samvete räcker emellertid inte till. Anden är villig men köttet är svagt. Jag behöver hjälp!

Jag behöver någon som säger nej, någon med auktoritet, någon som vill mitt bästa.

New feature

Jag har fixat kategorier på bloggen. Om några dagar (typ) ska det nog vara färdigkategoriserat. Har du egen blogg hos Blogger.com kan du se här hur jag har gjort.

FEL LÅT VANN

Soup, Soap and Salvation

Jag har egentligen ingenting emot skattefinansierad offentlig verksamhet i form av t.ex. skola, sjukvård, vägbyggen, försvar eller socialhjälp. Möjligtvis något förvånande för den som läst andra av mina inlägg här på bloggen.

Gemensam finansiering kan vara mycket förnuftigt för att undvika exempelvis gratispassagerare eller onödigt många system med tillhörande byråkratier. Ett problem med offentlig verksamhet är emellertid dess koppling till monopol - med tillhörande tendens till maktkoncentration, von-oben-perspektiv, kostnadsökningar, stagnation, revirtänkande m.m.

Det stora problemet är dock neutralitet, objektivitet och värderingar. När det gäller vägbyggen är problemet inte överhängande men ju närmare människans själ den offentliga verksamheten kommer desto viktigare blir det. Jag tänker på områden som barnomsorg, skola och delar av sjukvården.

Genom hela välfärdsstatens historia ser vi en tendens att villkora skattefinansierad verksamhet med rådande majoritets värderingar. Tidigare var ofta värderingarna kopplade till kristendomen. Idag allt oftare till ateism, hbt-idéer, feminism... you name it.

Pudelns kärna är denna: neutralitet och objektivitet är en illusion. All mänsklig verksamhet drivs av värderingar och är missionerande - även den kommunala svenska skolan. Att staten som finansiär vill ha inflytande över dessa värderingar är förståeligt och iofs riktigt, men just därför krävs alternativ för de ca 60% av Sveriges befolkning som inte röstar på Partiet.

För 150 år sedan var Frälsningarméns stora slogan i misärens London "Soup, Soap and Salvation". 150 år senare gäller samma slogan i välfärdsstatens Sverige, även om det förstås är en helt annan frälsning som gäller. Vill du ha soppa och tvål är du nästintill tvungen att också lyssna på tillhörande predikan i den politiska korrekthetens namn.

Därför behöver vi valfrihet i Sverige. Därför bör också staten i största möjliga mån ge utrymme för alternativa lösningar, med andra värderingar och frälsningsbudskap.

Giftsvampar

Den före detta kommunisten Lars Ohly ställer ultimatum. Vid en röd-grön riksdagsmajoritet i september kräver Vänsterpartiet ministerposter. Detta är sannerligen mumma för Alliansen.

Inte längre en splittrad borgerlighet mot ett socialdemokratiskt parti som "söker mandat för en socialdemokratisk regering". Nej, det är en samlad borgerlighet mot rödgröna gift(s)(v)a(mp)ar.

Måtte bara Ohlys ryggrad hålla ända in i mål...

Två morgontips

Eftersom jag är en snäll kille tänkte jag dela med mig av två av mina bästa vardagstips. Jag tänker på två saker som på ett enkelt sätt kan underlätta din dag, och i synnerhet din morgon.

Om du är som jag har du ibland lite bråttom på morgonkvisten. Om du är som jag sitter du inte med en kopp te och läser hela morgontidningen medan du väntar på att badkaret ska bli fullt. Nej, om du är som jag har du full fart från säng till cykel via frukost och tandkräm.


Här kommer därför mina två tips för att spara värdefulla morgonsekunder:

1. Ät alltid samma frukost. Du sparar inte bara tid - du slipper också beslutsångest. Släng fram tallriken, häll upp filmjölken med flingor - sluka! Obs! Om någon ingrediens fattas ska du inte falla för frestelsen att ta fram limpan och börja välja pålägg. Nej, håll dig till baskonceptet och byt ut så lite som möjligt. Är filmjölken slut, välj mjölk. Är flingorna slut, välj knäckebröd eller i värsta fall mjukt bröd. Är sylten slut? Häll i en skvätt saft. Tro mig, jag har sparat timmar på denna morgonrutin genom åren.

2. Klä dig efter gårdagens väder. Man vet aldrig hur vädret ska bli. Statistiskt är din bästa gissning att vädret blir som dagen före. Var det varmt igår? Släng på dig shorts. Var det kallt igår? Fram med täckjackan. Det funkar hur bra som helst och du behöver aldrig titta på väderleksrapporten på TV eller stå och spana efter himlens tecken på morgonen. Självfallet blir det missar när vädret slår om men eftersom vi har så stabilt väder här i Skandinavien är det ett sällsynt problem.

Cartoon Time!

De har bråkat om bänkarna i kyrkan och är på jakt efter ett nytt hem. Kolla filmen själv.

Citerat citat

Jag ramlade på en blogg ikväll med ett citat från en bok av Piper (vem nu det är). Håll till godo:

"The critical question for our generation--and for every generation--is this: If you could have heaven, with no sickness, and with all the friends you ever had on earth, and all the food you ever liked, and all the leisure activities you ever enjoyed, and all the natural beauties you ever say, all the physical pleasures you ever tasted, and no human conflict or any natural disasters, could you be satisfied with heaven, if Christ was not there?"

Vem ska få kollekten?

I kyrkan lär vi oss att ge. Aktiva kristna ger mycket pengar. Tusentals kronor varje år. Ofta tiotusentals.

Pengarna går till i huvudsak två ändamål: den egna verksamheten (lokaler, löner etc) och till mission. Missionen i sin tur består av evangelisation och social hjälp, och den kan vara lokal, nationell eller internationell.

Men det finns ett ändamål som jag saknar och som är mycket framträdande i det Nya Testamentet, nämligen hjälpen till de fattiga i den egna församlingen. Mest kända exemplet är Apg 2 om hur församlingen hade allting gemensamt och delade ut till alla efter behov. Därför efterlyser jag en församlingskassa där de ensamstående föräldrarna, de arbetslösa, folkpensionärerna etc kan komma och få pengar till sina räkningar. Eller varför inte skicka runt kollekthinken en välbesökt söndag med uppmaningen att ge om du kan och ta för dig om du behöver.

Låt välsignelsen bli lika konkret som givandet. Vi ger reda pengar - låt den som behöver också få reda pengar. Varför ska välsignelsen vara så spektakulär? Låt den vara praktisk och förutsägbar. Du ger din kopparskärv och delar plånbok med din granne miljonären.

Första maj-tal

Det är en skam att människor tjänar pengar på att ta hand om våra barn.

Jag tänker på Sveriges alla förskollärare och dagbarnvårdare.

Månad efter månad mottar de pengar för att utföra sina arbeten.

Utan att hysa etiska eller moraliska betänkligheter uppbär de sin lön,
och därtill efter 65 års ålder en saftig pension.

En överväldigande andel av de skattemedel
som var ämnade för barnen
hamnar istället i fickorna på ovannämnda grupper.

De byter blöjor på bebisar för pengar.

Profiten styr barnomsorgen i Sverige!