Saker jag saknar i verkligheten

Det händer ganska ofta, skrämmande ofta, när jag gör en miss, t.ex. kladdar till en hälsning på ett vykort eller klipper bort för mycket av ett omslagspapper eller tappar något som går sönder, att jag instinktivt tänker -Det gör ingenting, jag kan bara Ångra [Ctrl Z].

Inte så att jag tänker -Det vore bra om man kunde Undo... utan min första tanke är att jag kan ångra sista handling.

Men det går inte. Jo, ångra kan jag, men inte göra om.

Ovanstående har jag levt med under en tid men idag tog jag nästa steg ut ur verkligheten. Jag letade efter en mikrofon. En liten Sony® stereomick som jag vet att jag såg häromdan. Men medan jag böjer mig ned för att leta på en otillgänglig plats slås jag av tanken -Jag kan ju bara söka efter mikrofon... [Ctrl F]



Inte så att jag tänkte - Det vore bra om man kunde googla efter saker man tappat... utan jag tänkte för ett ögonblick att jag faktiskt kunde skriva 'liten sony mikrofon' i Google och så skulle den bli highlightad under soffan (eller var den nu ligger - har fortfarande inte hittat den).

Men det går inte.

Det går inte.

Väderkvarnar, käpphästar och fågelskrämmor

Det pågår en teologisk strid om dagen i pingstkarismatiska kretsar mellan nåd och lag. Säkert en viktig diskussion, men mitt intryck är att det tyvärr florerar en hel del väderkvarnar, käpphästar, guilt by association och fågelskrämmor på debattsidorna.

Lagiskhet (såsom jag tror de flesta frikyrkliga uppfattar ordet) innebär att sträva i egen kraft.* Nåd innebär att förlita sig på Gud. Denna distinktion har överhuvudtaget ingenting att göra med om du följer Guds bud för att de står i lagen eller för att den Helige Ande manar dig i ditt hjärta. Varför skulle det vara mindre lagiskt att lyda Guds röst i sitt hjärta än att lyda hans röst i Bibeln? Båda uppenbarelsevägarna kan landa i lagiskhet eller nåd.

I själva verket är kristlig lagiskhet (måste, måste, måste, jobba, jobba, jobba) ett pedagogiskt problem. Hur kan Gud locka mig att vilja "det jag måste"? Hur kan predikanten locka åhörarna att vilja "det vi måste"? Ty måste det måste vi. Och den bästa pedagogiken i detta avseende tror jag är Jesu egen, nämligen exemplets makt.

---

* Men lagiskhet enligt t.ex. Galaterbrevet handlar snarast om en slags nationalism. Vill du vara med oss måste du bli som oss.

Bossen bloggar

Läs mer Dilbert här! Eller kolla in serietecknaren Adams egen blogg.

Ser du inte texten? Klicka på bilden för en något större variant.

Blå Grotte

Irene sjöng på öppningen av Fredrikstads nya kulturhus, Blå Grotte, igår.


Foto: Demokraten.no

Mitt år

Inspirerad av Peter Englund tände jag upp Illustrator och ritade mitt år.

När jag tänker på året ser jag alltid denna bild i mitt huvud.

Vintern börjar precis i skärningspunkten mellan november och december. Men det är lite otydligt när det nya året börjar. Det liksom glider i gång i en ögla i förbindelse med julfriden för att sedan plana ut i en låång vinterraksträcka. Sedan går månaderna sin gilla gång med en skön sommarbas. Verksamhet bedrives bäst på hösten. Då är det full fart uppåt utan onödiga rörelser i sidled.

Sanning och barmhärtighet

Sanning kan uttryckas i skrift men barmhärtighet kan bara uttryckas i handling.

I vilken utsträckning bör jag därför som kristen uttala mig i politiska frågor? Blir inte budskapet oundvikligen alltför hårt, fyrkantigt och kallt?

Bör jag istället enbart uttala mig i trosfrågor - utifrån tanken att bara förändrade hjärtan leder till förändrade handlingar. Att det m.a.o. är meningslöst att verka politiskt. Eller har det ett egenvärde om jag genom politiska förslag kan stävja våld och övergrepp? Har det ett egenvärde att vi människor uppför oss civiliserat här och nu eller är det bara evigheten som betyder något?

Vad hjälper det om antalet skilsmässor minskar, barnen i Afrika får mat, aborttalet går ned, fler fullföljer gymnasiet, det blir fred i Irak - om ändå människor inte blir frälsta? Jag påstår att det är en viktig fråga som kräver ett svar av oss kristna.

Jesus sa att den som ger en av dessa minsta ett glas vatten ska få sin lön. Jag tror inte att livet på jorden bara är en förberedelse för himlen. Vi har bara ett liv. Ett evigt liv.

Jag har fört ett samtal här på bloggen om abort. Det har lämnat mig kluven. Å ena sidan undrar jag om det är bättre att lämna hela frågan därhän och endast berätta om Jesus - med förhoppningen att förändrade hjärtan på sikt ska leda till ett annat slags samhälle. Kanske också eftersom det inte är trevligt att bli stämplad som en hes, hycklande abortmotståndare som dessutom är man…

Å andra sidan kan jag inte komma ifrån att frågan handlar om liv och död. Det är väl viktigt att försvara dem som inga röster har? Vilken trovärdighet har vårt evangelium om vi inte försvarar Guds goda lag. Ps 119. Gud som älskar världen. Jesus som säger, synda inte mer. Paulus som säger, tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Jakob som säger, vad hjälper det om du säger 'klä dig varmt' men inte ger vad din nästa behöver.

Vi kan och bör vinnlägga oss om att samtala respektfullt, ödmjukt och lyssnande. Minister in the opposite spirit. Och vi måste akta oss för att bli sanningssägare med attityden - "Nu har jag iallafall varnat dig!" Några gånger har vi en tendens att "säga sanningen" bara för att tillfredsställa vårt eget samvete.

Bush är rolig

Bush talar till journalister och korrespondenter.

Av vilka skäl som helst

Socialminister Göran Hägglund har skrivit en debattartikel på DN debatt om utländska kvinnors rätt till abort i Sverige. Låt mig först säga att hans politik på detta område givetvis är bättre än den förra vänsterregeringens. Fattas bara annat! Men när han talar om abort som ett "etiskt dilemma" blir samtidigt hans ställningstagande i praktiken desto mer oetiskt.

För att bena ut detta vill jag återge några citat från hans artikel - som du f.ö. kan läsa i sin helhet här. Men jag har inom parentes lagt till några sakförhållande som en försvarare av den svenska abortlagstiftningen rimligen inte kan protestera emot. Detta för att tydliggöra det etiska dilemmat.

"Det etiska dilemmat som uppkommer i en abortsituation handlar om att [den vuxnes] integritet [, karriär, sociala liv] och möjlighet att ta emot ett barn ställs mot fostrets rätt till liv och fortsatta utveckling. Det kan finnas intressekonflikter mellan till exempel [den vuxnes] hälsa [, bekvämlighet, ambitioner och frihet] och fostrets liv eller mellan [den vuxnes ekonomiska oberoende eller] sociala situation och fostrets rätt till skydd. Avvägningar av detta slag är självklart oerhört svåra att göra och svensk abortlagstiftning bygger på principen att det är [den vuxne eller tonåringen] själv som ska fatta det avgörande beslutet [av vilka skäl som helst] under graviditetens första arton veckor."

"Det är av stor vikt att de [vuxna] som ser abort som enda utväg [eller som helt enkelt inte vill ha en unge] får den genomförd med säkra metoder i en omvårdande miljö [i Sverige]."

"Öppnar vi däremot för möjligheten att låta utländska [vuxna med bebisar i magen] komma hit för en säker abort under god omvårdnad och reglerade förhållanden så kommer - enligt vår bedömning - antalet illegala aborter att kunna minska [och antalet legala att öka]."

"[Den vuxnes eller tonåringens] beslut att avbryta en graviditet är [ibland] en följd av ett övervägande av den totala livssituationen [och ibland ett snabbt beslut efter en sms med kompisen. Whatever]."

Skämmas för Jesus eller kyrkan

Vi ska inte skämmas över Jesus. Nej, varför i-all-sin-dar skulle vi det? Jesus är den bäste som finns. Jesus är intelligent, trevlig, stark, god, vänlig, handlingskraftig, orädd, omtänksam, rolig och stilig.

Varför skäms vi för Jesus då? Ja, om vi gör det så är det för att vi inte känner honom. Eller kanske vi egentligen skäms för hans kropp, kyrkan.

När en pastor predikar för sina ungdomar att de inte ska skämmas för Jesus så är det också pastorns ansvar att bygga en församling som inte är pinsam. Jag menar inte att kyrkan behöver vara trendig men den måste sannerligen vara relevant, äkta och frimodig.

Bland annat därför är jag tacksam över att jag fick vara en del av trosväckelsen i Sverige på 80-talet. Den gav mig anledning att vara stolt över att vara kristen. Jag visste att det jag trodde på inte bara utövades av en utdöende skara läsare. Visst kunde det, när jag ser tillbaka, ta sig uttryck i en "I'm holier than thou"-attityd, men jag tror inte att en tonårings starkaste sida är - eller nödvändigtvis skall vara - försiktig ödmjukhet. Ungas styrka är deras styrka - det måste vi ta vara på.

En annan sida är ungas naturliga iver efter att vara radikala. Min gamle vän K. sa en gång att hans mål var att bli radikal. Punkt. Inte radikal ditt eller datt utan helt enkelt radikal. Ungefär som en grabb som vill bli proffs - inte fotbollsproffs eller NHL-proffs, utan proffs helt enkelt.

Bland annat därför tystnar den vilda lovsången i trosförsamlingar. De unga har blivit äldre och går numera bara igenom the motions. Och de unga idag - församlingsbarnen - har vuxit upp med handklappning och the charismatic two-step. Om de vill vara radikala så sätter de sig ner och sjunger Taizé, eller blir pingstmunkar.

Vad var det Salomo sa? Inget nytt under solen. Om någon säger: detta är nytt! så har det ändå funnits förut.

Fader vår

En gång var Jesus på en plats och bad. När han hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar." Då sade han till dem: "När ni ber skall ni säga: Fader, helgat blive ditt namn..." Luk 11:1f

Men har ni tänkt på att lärjungarna redan visste hur man bad? Lärjungens fråga till Jesus var ju i sig en bön, som Jesus dessutom besvarade. Ty bön är bl.a. samtal med Jesus.

FAQ

Vad är klockan?
När är vi framme?
Kan jag få öppna fönstret?
Hur långt är det kvar?
Är vi framme snart?