söndag, mars 01, 2009

Min svärfar


Första gången jag träffade Gunnar Wilskog var i fikarummet på Kreativ Mission. Det första jag slogs av var den yttre likheten mellan honom och min blivande fru - där hon satt mellan sina besökande föräldrar. Jag minns inget mer av detta första möte men jag lärde snart känna honom bättre. Den kommande påsken var jag och Irene tillsammans med Gunnar och Inger-Johanne en vecka i fjällen i norska Vassfaret. Gunnar ordnade allt - och jag som knappt kunde göra upp eld i en kamin.

Gunnar Wilskogs värld var annorlunda än min. Han var en riktig karl, praktisk ut i fingerspetsarna och med lösningar på det mesta. Jag minns hur jag en gång skulle vara hantlangare åt honom i verkstan. Det var inte lätt att hitta rätt dimension på "nycklarna" (jag trodde att nycklar användes i dörrar). Och språkförbistringen hjälpte inte till. Jag minns att han bad mig hämta "boksen i kassa" - som efter febrilt letande från min sida visade sig vara en burk i en låda - inte en låda i en påse. Och när han pratade om bord så menade han vad vi i mitt föräldrahem kallade en bräda (jag spanade förgäves efter ett köksbord eller liknande).

Ja, det var en utmaning för en enkel akademiker från Sverige att kastas in i entreprenören, lantbrukaren och världsomseglaren Gunnars hem. Vid första sommarjobbet på hans firma kunde jag inte ens vika smörgåspappret runt lunchmackan. Sånt hade aldrig jag övat på! Och när han besökte oss föreslog han som oftast praktiska lösningar på husets eller bilens skavanker - jag som inte ens hade upptäckt skavankerna! Men så småningom lärde jag mig att acceptera mina egna svagheter och att ta emot svärfars bistånd. Alla är inte världsmästare på allt. Och Gunnar själv kunde ofta be mig om hjälp med "datan" eller att predika på deras husmöten. Skönt att kunna återgälda något litet.

Nu är Gunnar plötsligt inte hos oss längre. Han är i himlen och vi saknar honom. För min fru är ett kapitel i livet slut - och sorgen handlar inte bara om saknad efter Gunnar men också efter barndomens oskuld och enkelhet. Bilsemstrar med pappa vid ratten. Tältutflykter med pappa vid bålet. Skidturer med pappa som drar pulkan. Aftonbön och en trygg famn. Ett telefonnummer att ringa.

Något som kommer leva kvar länge i vår vardag är Gunnars favorituttryck:
"Ikke gå i detaljer." "Vi må ikke la dagen gå fra oss." "Det var godt alt sammen."

Gunnar älskade Jesus och var alltid frimodig i sin tro. Oerhört givmild och med ett rikt andligt liv. Han var en klippa i sin familj och hela sin släkt. En man som vi kunde lita på och som alltid var beredd att rycka ut. Han var orädd och jag vet att han var en stor trygghet för min fru. Jag kan inte axla hans mantel men tillsammans får vi lägga vårt liv i Jesu händer.

Gunnars begravning är på torsdag i Tune kirke kl 11. Du som kände honom är varmt välkommen.

6 kommentarer:

Marie sa...

Tack Anders. Visst är det så härligt att vi människor är skapade så olika - men tillsammans blir vi en helhet. Du är du och du duger! Jag är jag och jag duger! Kram till er alla

Rune Lundblad sa...

Jag håller med dig, Anders. Han kunde allt det jag inte kunde. Men vi hade en sak gemensamt. Vi gillade lantbrukslivet. Han lät mig några gånger få uppleva höbärgnings och slåttertider. Tack Gunnar för all kärlek och omsorg du visat. Tack, Jesus för den underbara boning du berett för Gunnar i himlen.

My Corner sa...

Ja, Gunnar har betydd mye for meg.
Nesten halve livet har jeg arbeidet i hans firma. Jeg traff ham i Sarons Dal for 30 år siden.
"Jeg har hørt du er på jakt etter jobb" sa han. Han spurte ikke om hva jeg kunne. Jeg bare fikk jobben. Gunnar var generøs!
Jeg savner ham...

Margit sa...

Kära Anders och Irene!
Vi minns med glädje de dagar vi fick tillbringa på den härliga gården tillsammans med Er och Irenes föräldrar.Gunnar var trevlig, ödmjuk och gästvänlig.Dessutom visade han prov på stor skaparglädje.Vi förstår att saknaden är stor nu för Er alla,inte minst barnen saknar förstås sin "bästefar".
Må Gud ge Er den styrka Ni behöver för varje ny dag.
Kram Lars och Margit

Tomas sa...

Vi är lika där Anders. Vi som kan stå bredvid och beundra människor som har lösningarna i sina händer. Som inte ser problemen utan lösningarna och möjligheterna. Människor att imponeras och fascineras av. Sedan får man hoppas att man lärt sig något.

Jag anar lite hur ni har det. Ta hand om er. Lev sakta...

Krama om Irene från mig. Länge...

Celia sa...

Många kramar till dej och Irene och flickorna. Vad skönt det ändå är att höra om människor som lever, så länge som de lever.
Ta hand om varandra nu.