Stortingsvalet 2009

Lite trött idag - tittade på norsk valvaka igår kväll. Jag blir dock inte lika engagerad som i Sverige. Politik är känslor och tradition, sympatier och antipatier, historisk revansch och vi mot dom. Men de känslorna infinner sig inte riktigt på samma sätt här. Känner mig mer som en neutral åskådare. Och neutralitet passar ju bra för en svensk.

Det bästa med valbevakningen är NRKs ständige expertkommentator, Geir Helljesen. En slags politikens svar på Nils Arne Eggen.

För övrigt undrar jag över begreppet mittenpolitik (sentrumspolitikk). Vad i allsindar är det? Centrum i förhållande till vilken periferi? Sponheim må vara centrum i sitt universum men absolut inte i mitt.

Jag antar att mittenpartierna menar att deras åsikter ligger mitt emellan höger och vänster. Och vidare att befolkningens åsikter ser ut som en normalfördelning med mittenpartiernas partiprogram precis på toppen av klockkurvan. Att partierna ändå är såpass små sägs då bero på att både höger och vänster tränger sig in mot mitten. Men ändå, precis på kurvans mitt ligger den så kallade tyngdpunkten i norsk politik - "sentrum".
Detta är i bästa fall en sanning med modifikation.

Man brukar säga att partier röstmaximerar genom att lägga sig mot mitten för att nå så många väljare som möjligt. Men då menas inte den teoretiska konstruktion som kallas "sentrumspolitikk". Från ett valstrategiskt perspektiv är det istället det åsiktspaket som delas av de flesta väljare som är mitten - och denna mitt kan ligga både långt till höger och vänster om Sponheims partiprogram. Ett riktigt "sentrumsparti" borde istället vara ett flipflop-parti av johnkerrydimensioner. Eller som man också kan säga - ett populistiskt parti. Och säga vad man vill om Sponheim men någon populist är/var han inte.

Mittenpartierna får därför ett stort problem när deras åsikter endast befinner sig i ett ideologiskt centrum - inte i ett faktiskt opinionscentrum. Och deras krav på representation vid maktens köttgrytor framstår närmast som elitistiskt. Varför skulle t.ex. Venstre med 4% av rösterna få större inflytande över politiken än ett så kallat ytterkantsparti? För att deras väljare representerar en tänkt balanserad mittenposition? Med all respekt - detta är goja! I en demokrati är alla individers åsikter lika mycket värda och lika extrema (om än inte lika vanliga). Varje möjlig position är en extrem position. Visst har mittenpartierna större möjlighet att komma i vågmästarposition men detta handlar om realpolitik, inte någon slags moralisk rätt till inflytande eftersom "tyngdpunkten ska ligga i mitten".