Affärsvärldens alfahannar har sina klubbar. Toppolitikerna sina. Nationellt och internationellt. Ideologier läggs åt sidan när de möter sina likar. De skrattar och dunkar varandras ryggar. De förstår varandras vardag. De möter samma motstånd. De tillhör samma klass.
Ensamma chefer som annars saknar kollegor trivs i varandras sällskap. Det är skönt att besöka kompisarna i Bryssel. Ibland behöver W ringa sin Tony.
Och ju längre ifrån varandra de lever till vardags desto lättare är det att umgås otvunget. Ingen utgör något hot mot den andre. Spelplanen är uppdelad. Ideologiska motsättningar är inget hinder. Endast om någon bryter de outtalade reglerna och börjar konkurrera kan det bli bråk. Då förbyts kollegialitet i rivalitet och de vackra orden blir åter bara ord.
Värre är det med enheten inåt (neråt) i organisationen. Där finns uppkomlingarna, hoten, ambitionerna. Men framför allt, för att kunna möta kompisarna på golfbanan krävs att min organisation är lika stor och fin som din. Det betyder kontroll. Sitt still i båten. Tänk på vårt (mitt) ansikte utåt.
Och om organisationen skall gå in i förhandlingar är det än viktigare att den talar med en röst. Att chefen har ett tydligt mandat och att ingen förråder hans ord. Då viner partipiskan. Då rensas de udda ut. Då vässar vi våra härskartekniker - allt i dialogens, förhandlingarnas och kompromissernas namn.
Och topparna ler, skakar hand och låter sig gruppfotas. Högtidliga manifest och deklarationer framförhandlade mellan jämlikar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar