onsdag, juli 17, 2013

Till mamma

Här är talet jag höll vid mammas minnesstund, september 2012:

När mamma dog skakade hela min värld. En av få människor som verkligen känner mig är borta. Min mamma. Och jag vet att jag var hennes lille Anders. Vi älskade varandra. Jag är tacksam att jag aldrig behövt tvivla på det.

Och jag vet att mamma älskade pappa, Marie, Camilla, Christina, Clara, Irene och Svenn. Och många andra.

Jag vill gärna tro att jag är ganska lik mamma. En ofullkomligare upplaga förstås, men ändå med en hel del lindellgener i mig.
Vi hade alltid roligt ihop. Eller kanske snarare trevligt. Vi trivdes i varandras sällskap och förstod varandra. Jag kände till alla hennes tre temperament: kaffesugen, trött eller kissnödig.

När jag bodde hemma och gick på högstadiet och gymnasiet stod jag ofta i köket och pratade med henne. Jag försökte envist att balansera en köksstol på två ben, medan mamma diskade, bakade och lagade mat. Ibland dukade jag bordet (och hämtade övrig familj när maten var klar. Mamma ville inte att vi skulle ropa mellan våningarna.)

Men ofta var vi alltså ensamma i köket, mamma och jag och undulaten Felix. Men jag undrar vad vi pratade om. Jag minns inte, men något måste vi ha sagt. Jag tror det var ganska lättsamt, lite om skolan, saker som hänt, kanske något från Nerikes Allehanda, lite sport, lite politik. Men också ganska säkert ingenting om vad jag grubblade över och tänkte på. Det fick mamma läsa mellan raderna, och det tror jag att hon gjorde ganska väl.

Vi var ganska lika. Samma humor. Lite kålle och ada. Vid felsägningar på TV tittade vi på varandra. Eller när stackars pappa råkade säga "vädtre".
"Märkligt detta med Brolin."

När mamma skulle hålla ett tal eller inleda i kyrkan var det viktigt att hon hade en knorr, eller en "hook" - ett uttryck hon lånade från Bill och Gloria. På vårt bröllop talade hon t.ex. om "Lycka varje minut", med viss anspelning på brudparets optimistiska tidsuppfattning.

Mamma och jag har nog haft familjens vassaste tungor. Jag har aldrig hört pappa säga ett elakt ord om mamma. Inte ens på skämt, aldrig något på hennes bekostnad. Men mamma kunde ibland falla för frestelsen att skoja lite om pappa, ibland när vi satt vid matbordet. Hon hade en talang för det fyndiga i tal och skrift.

Jag och mamma gjorde inte så mycket speciellt tillsammans. Inga spektakulära resor. Jo, vi var hos tandläkaren i Örebro och pussades i korridoren. Det minns jag eftersom vi blev ertappade av en förbipasserande. Lite pinsamt för en nioåring, men det var väl gulligt kan jag tro. Men bortsett från det inte så mycket. Men vi var ofta tillsammans hemma. La pussel. Hon broderade sin stockholmstavla och jag tittade på. Vi manglade dukar i källaren, tittade på sportnytt. Och varje morgon knackade hon på min tonårsdörr för att väcka sjusovaren. Och varje morgon svarade jag yrvaket: "Kom in!"

Och när vi pratade var det i stort sett om ditt och datt. Eller för att citera filmen "You've Got Mail": "The odd thing about this form of communication is that you're more likely to talk about nothing than something. But I just want to say that all this nothing has meant more to me than so many somethings."

Mamma var vardag för mig.

Även de senare åren när mamma var sjuk har vi oftare än inte pratat om vardagliga ting. Ting som inte betyder så mycket men som livet är fullt av. Mamma tyckte förresten aldrig om att prata om sjukdom. Detaljerade influensasymptom var aldrig ett tema på Parkgatan 10.
Överhuvudtaget minns jag inte att mamma beklagade sig särskilt ofta. Hon gav aldrig uttryck för stress - inte ens inför tanken på femtio kaffesugna metodister på trappan kl åtta på juldagen. Hon bakade, dukade, organiserade utan ord och stora åthävor.

Hon hade integritet. Hon var ingen typisk ledare. Men hon var heller ingen jasägande efterapare. Hon var modig och jag beundrar henne för det. De flesta hjältar faller, och de stora orden håller sällan hela vägen. Men jag är så tacksam att mamma undvek de stora orden och att hon höll hela vägen. Hennes liv fortsätter att bära frukt.

Hon visar för mig att jag kan vara kristen utan att bli konstig, utan att ha alla svar och med bibehållen respekt för alla människor.

Till sist: mamma älskade sina flickor: Marie, Camilla, Christina och Clara och ville bevara dem från allt ont. Därför kunde hon också bli arg, stillsamt arg, förtretad.

Arg på köppress, förväntningspress, grupptryck och reklamvärldens ideal. Arg eftersom det ifrågasatte hennes älskade flickor, sa att de måste bli något annat än det de är.

Av samma skäl kunde hon bli arg på en andlighet som silar mygg och sväljer kameler, som sätter en annan standard för kristen tro än nåd och tillit.

Och hon var arg på sjukdom. Arg eftersom hon ville vara med, följa oss alla genom livet, skratta och gråta med oss.

Men till slut fick hon släppa taget och lämna oss i Guds händer. Tänk, nu slipper hon leva i en mammas spänningsfält mellan tro och ängslan. Nu har hon fått se att allt blir bra till sist. Det kan vi alla lita på.

Tack för allt, mamma. Jag älskar dig.

Inga kommentarer: