torsdag, januari 07, 2010

Församlingens vilja

Min gode vän Carl klagar på uppdateringen här. För att glädja honom börjar jag skriva detta inlägg på måfå. Vi får se var jag hamnar.

Kollektiva enheter har ingen enhetlig vilja även om många tror det. Ja, även om många argumenterar som om det vore fallet. Folket vill. Folket tycker. Eller - verklighetens folk tycker. Det kan finnas sammanfallande åsikter som delas av en majoritet men egentligen tycker folket allt möjligt, motsägelsefullt och spretande på en gång.

Men hur är det med staten då? Har den en vilja, en åsikt, en dröm? Ja faktiskt, ty staten är inte ett kollektiv. Staten och folket är inte två sidor av samma mynt. I så fall vore staten en splittrad varelse. Men staten är inget kollektiv. Den är en monolit med endast en åsikt i taget - annars skulle den inte kunna fatta beslut.(1)

Vi inbillar oss ju gärna att den demokratiska staten återspeglar folkviljan men det är omöjligt eftersom den enhetliga folkviljan är en fiktion. Den beska sanningen är att den demokratiska statens vilja inte nämnvärt skiljer sig från en diktators vilja. Den demokratiska staten kan, precis som en diktator, endast ha en åsikt i taget. Skillnaden ligger därför inte i resultatet utan i processen fram dit. Medan diktatorns vilja är något han kläcker fram ur eget huvud är den demokratiska statens vilja förhoppningsvis resultatet av diskussioner, omröstningar och förhandlingar mellan flera kloka huvuden. Men den demokratiska staten kan lika lite som diktatorn säga både ja och nej på en gång. (Och även en diktator kan ha kloka rådgivare som han kan välja att lyssna till.)

Men hur är det då med en lokal församling. Är församlingen ett folk eller en stat? Kan församlingen vilja något. Kan en församling ha en vision? Tja, om församlingen är en intresseförening så kan den ha en vision, precis som en fotbollsklubb kan ha en vision om att t.ex. vinna ligan. Men är församlingen en intresseförening? Är den inte ett folk, en familj, något vi föds in i?

Ett möjligt svar på detta är att du föds in i den stora församlingen, Kristi kropp, men du väljer själv vilken lokal församling du vill tillhöra. Och om du inte kan ansluta dig till den enskilda församlingens vision kan du byta till någon annan. En sådan församlingssyn låter oss behålla kakan och äta upp den.

Men varje nyfödd kristen föds som oftast in i en speciell lokal församling - kan vi då begära att han eller hon ska byta om hon inte kan skriva under på vår vision? Det är klart - ju bredare vision vi har desto enklare är det att rymma många. Men då kan man förstås fråga sig om det är en vision överhuvudtaget, eller om det bara är en till intet förpliktande slogan.

Enskilda människor kan å andra sidan ha en vision och man kan även försöka inspirera andra att anamma visionen. Men jag kan inte ha din vision - lika lite som jag kan ha din vilja. Viljan är personlig och kan inte överlåtas. För att en församling skall kunna ha en vision krävs därför att varje enskild medlem anammar samma vision. (I en visionsstyrd församling föds oftast visionen hos pastorn och genom predikan och motivation kan medlemmarna förhoppningsvis ta till sig visionen. Men visionen kan lika gärna vara ett resultat av arbetsgrupper i församlingen som gemensamt under bön och samtal låter en vision växa fram.)

Nåväl, vi kan säkert enas runt den stora visionen, de breda linjerna, men hur är det med de enskilda besluten? När är det församlingen som handlar, församlingen som talar, församlingen som vill något? Frågan kvarstår. Är församlingen ett folk utan gemensam röst - eller är vi en stat med endast en röst (och då spelar det egentligen ingen roll om det är en demokratiskt styrd församling eller ej, se ovan).

Jag tror att församlingen i grund och botten är ett folk och att varje medlem som är ledd av Anden uttrycker församlingens vilja (låt vara på ett ofullkomligt sätt). Varje medlem som verkar i sin vardag är ett uttryck för församlingens handlande, eller snarare Jesu handlande. Detta är vad församlingen gör och säger. Detta är vad Jesus gör och säger. Enheten kommer från Anden som leder var och en - både personligen och genom förkunnelsen. Så länge medlemmarna är med i gemenskapen är deras verksamhet församlingsverksamhet, vare sig det bär organisationens stämpel eller ej. Men den som vill höra en auktoritativ röst (Detta tycker vår församling!) ska få leta länge. Ty församlingens röst är ingen mänsklig röst - det är Andens röst genom de många lemmarna.

Församlingen som organisationsnummer i offentliga register är något helt annat. Den är som staten. Men detta är inte församlingen. Ett organisationsnummer kan ha ambitioner men låt oss inte tro att det är folkets vilja - eller Andens. Eller snarare, låt oss inte tro att det är folkets hela vilja - eller Andens hela vilja. I bästa fall är organisationens mål en del av vad Anden vill göra genom sin församling, men det är inte allt och inte nödvändigtvis det viktigaste. Organisationen tänker gärna på byggnader, marknadsföring, kampanjer, möten etc, men allt detta är bara en liten del av församlingsfolkets liv i Jesu efterföljd.

I vilken utsträckning rymmer församlingens övergripande vision också det som sker oberoende av organisationen? I vår församling vill vi t.ex. arbeta med barn och unga - och mycket av detta sker "på huset" i form av söndagsskola och scouter m.m., men vi har ju även många lärare som arbetar bland barn och unga under veckan. Räknas deras arbete in som en del av uppfyllandet av visionen? Och vad gör vi när det uppstår krockar? Vad är viktigast? Vad är Herrens verk?


1) Ja, ja, staten kan definieras på många sätt, men jag tänker mig här staten som ett suveränt subjekt med beslutande och utövande makt, som t.ex. Sverige där riksdagens beslut verkställs av regeringen genom myndigheterna - och dessa institutioner och regelverk tillsammans är staten.

1 kommentar:

Arvid sa...

Takk for innlegget. Meget interessant.