Självbehärskning

Den sista av Andens frukter i Galaterbrevet är självbehärskning. Denna frukt kommer som något av en överraskning på sluttampen och är (kanske tillsammans med glädje) den frukt som skiljer sig mest från sina kompisar på Andens äppelträd. Faktiskt är de övriga så pass lika att det är svårt att skilja dem från varandra, i synnerhet godhet, vänlighet, mildhet och kärlek. Placeringen sist i listan gör också att självbehärskningen sticker ut lite extra.

Påståendet som vi möter i Galaterbrevet 5:23 är att självbehärskning är en frukt av ett liv tillsammans med Jesus, av ett liv i Jesu efterföljd. Självbehärskning är en i sanning andlig egenskap. En andlig människa kontrollerar sig själv. Men vad betyder det i praktiken?

För det första leder begreppet i sig till en föreställning om att detta är något som vi bör kunna åstadkomma själva. En sådan tanke för oss emellertid in i en återvändsgränd eller, kanske mer precist, in i ett cirkulärt resonemang. Vi uppnår självbehärskning genom att utöva självkontroll men änden på den visan sjungs gärna i ett asketiskt ökenkloster. Dyra kurser, avancerade andliga övningar eller självutnämnda gurus lovar hjälp till självhjälp men vart tog Anden vägen?

Självbehärskning är ett resultat av att leva med Gud, inte än väg till Gud.

Dock visar denna religiösa strävan efter självbehärskning att det är något viktigt. Ja, man kan med fog hävda att ett sunt uppövande av självbehärskning är målet med all fostran. Förmågan att skjuta upp en belöning till ett senare tillfälle är en nyckel till framgång och ett tecken på mognad. Idrottsutövare eller dedikerade studenter är experter på sådan fördröjning. Och när vi läser Galaterbrevets lista över "köttets gärningar" ser vi att majoriteten antingen handlar om omedelbar behovstillfredsställelse med påföljande buyer's remorse eller andra slag av bristande självkontroll - typ gräl och vredesutbrott. (Gal 5:19-21)

Självbehärskning faller sig helt enkelt inte naturligt för människan och det är en av orsakerna till att en skola byggd på Jean Jacques Rousseaus ideer om naturtillståndet på sikt alltid fallerar. Bebisar skriker - ohämmat och länge - men om de tillåts fortsätta med detta upp i åren slutar det med en barndom i förvirring, en tonårstid i förtvivlan och ett vuxenliv i tragisk förnedring.

Så när vi hör att självbehärskning är en frukt av ett liv i Anden så förstår vi att denna frukt inte växer fram på magiskt vis. Jag tror att den är ett resultat av Guds fostran - inte av buddhist-ish självspäkning eller andliga övningar.

Så hur fostrar Gud? I Titus brev skriver Paulus att Guds nåd fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och begär och ja till ett anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt liv. Jag tror det betyder att vi kan tacka Guds nåd att Han inte låter oss växa upp till omogna skrikande troll. När Bibeln uppmanar oss att säga nej till synd så gensvarar vi med tacksamhet. När Gud manar oss genom samvetets stilla röst att vända andra kinden till eller ge ett milt svar så är det på grund av Hans nåd. "Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son han har kär."

Självbehärskning är Guds gåva till dig. Den Helige Ande är den mamma du behöver när det är svårt att säga nej till dig själv. Ju mer övertygad du är om att Herren vill ditt allra bästa, desto tryggare kan du överlåta din sak och din framtid till Honom.

I Jakobs brev, det tredje kapitlet, framkommer det att tungan är det främsta uttrycket för bristande självbehärskning. Den som kan tygla sitt tal kan också tygla hela sitt liv, men även om människan kan tämja alla slags djur så kan hon dessvärre inte tämja sin tunga. Men Gud kan. Han kan fostra och forma oss till andliga människor präglade av självbehärskning. 

Mildhet

Ett milt straff är ofta ett för milt straff. Skälet till detta är förmodligen att det milda straffet i allt för stor grad tar hänsyn till förövaren och förmildrande omständigheter.

När Alfons tar alla kakorna blir storkusinerna arga, och deras ilska blir inte mindre när farmor låter honom slippa undan. Ja, han blir till och med belönad och får sitta i finrummet och spela kort med de andra. Alfons var nämligen så liten. Han förstod inte bättre.

I den norska skolan ges betyg i ordning och uppförande. En typisk orsak till ett lägre betyg är att en elev stör undervisningen eller klassrummets arbetsro med ett aldrig sinande småprat.

Som ett ständigt takdropp en regnig dag är en pratsjuk elev. Att hejda denne är som att hejda vinden och gripa i olja med sin högra hand. (Ordspråksboken 27:15-16 parafras)

Som mild och förstående pedagog är det frestande att ge en pratig elev en ny chans, en chans att skärpa sig, inte bara en gång, eller sju gånger, utan sju gånger sjuttio gånger. Bibliskt och fromt så det förslår men utan att beakta de 29 rättfärdiga i klassrummet som får huvudvärk är det faktiskt hänsynslöst i all sin mildhet.

Men ändå, i Galaterbrevet läser vi att mildhet är en frukt av den Helige Andes verk i en människas liv. Hur ska vi förstå det?

Mildhet handlar om hjärtats hållning. Min är hämnden, säger Herren, och även om en människa som myndighetsutövare kan ha rollen som en samhällets hämnare så måste hon beskydda sitt hjärta. Den som är ledd av Guds Ande hämnas inte. En kristen i en position av auktoritet ska vara mild och återhållsam men också rättvis.* Makt som utövas å den svages vägnar är av godo, men maktfullkomlighet och att gotta sig i andras olycka är av ondo.

Mildhet måste emellertid betyda något mer än detta. Gud själv är ju mild samtidigt som hämnden tillhör Honom. För att återvända till Jesu ord om förlåtelse, 7×70 gånger är en svindlande mildhet. Nyckeln är dock att det är den förorättade som utvisar mildheten. Gud var änkornas försvarare länge före #metoo.

Mildhet är inte att förlåta andras brott mot andra. Vi kan inte i mildhetens namn kräva att vår nästa ska vända andra kinden till. Men jag kan vända andra kinden till och jag kan gå en extra mil. Jag kan svälja en oförrätt eftersom jag är medveten om att Gud har efterskänkt alla mina skulder. Mildheten föreskriver inte vad andra ska göra. Mildhet är Andens frukt, inte lagens krav.

Om det gäller dig själv kan mildhet visst innebära att låta nåd gå före rätt, men lika ofta kan det betyda att erbjuda blanka ark efter avtjänat straff.

Den bästa illustrationen på mildhet finner vi hos Jesus. Hans kärlek är inte blind. Full av nåd och sanning ser den igenom fasaderna, bortom orden och träffar hjärtat med kirurgisk precision. Frestad i allt liksom vi har Jesus medlidande med våra svagheter. Därför törs vi frimodigt gå fram till nådens tron för att få både barmhärtighet och hjälp i rätt tid.

Frågan är om min nästa törs komma till mig i sin svaghet. Blir hon mött av mildhet och medömkan eller sitter jag på en hög häst, snabb att döma?

Du milde Jesu Kriste,

Vår glädjesol och sköld,

Ditt ljus och hägn ej briste,

Uppvärm vårt sinnes köld.

Giv kärlekseld i hjärta

Men dämpa lustans brand;

Vänd bort all sorg och smärta

Med mild och mäktig hand.

(Kolmodin, Den blomstertid nu kommer, fjärde versen)

---

* I åttonde tillägget till den amerikanska grundlagen finns ett förbud mot grymma och ovanliga straff och i FNs deklaration om mänskliga rättigheter (tredje artikeln) finns ett absolut förbud mot människoovärdiga straff. Detta kan ses som ett försök att fånga något av mildhetens väsen och göra det till en vägledande princip vid rättskipning.

Trohet

Vi är nu framme vid det sjunde ordet Paulus använder i Galaterbrevet för att beskriva Andens frukt, nämligen trohet. Denna egenskapen skiljer sig emellertid i någon mån från de tidigare eftersom den är svår att tänka sig utan att sätta den i relation till något eller någon. Man är trogen ett ideal eller sin fru eller Gud. Men kan man ha trohet utan ett objekt?

När vi beaktar de övriga aspekterna av Andens frukt så kan vi ganska enkelt föreställa oss en person som är präglad av, låt säga, glädje. Glädjen återspeglar sig i såväl personens väsen som i hennes ansikte och handlingar. En munk i öknen kan ha glädje och vara glad utan andra stimuli än Anden själv. Man kan helt enkelt vara glad mol allena! Men hur ser en trofast person ut utan någon eller något att vara trofast gentemot? Kan en munk i öknen vara trofast?

Tjorvens hund Båtsman var trofast där han stod på bryggan med sin Tjorv i ösregnet. Han vek inte från hennes sida. Men kan Båtsman vara trogen utan Tjorven?

I Jakobs brev läser vi att tro utan gärningar är död. Tro kan inte existera som ett ideal på en piedestal. Trohet utan korresponderande handlingar är verklighetsfrånvänd. Och skild från verkligheten är sådan trohet i sanning död.

Så hur visar sig trohet i en andefylld människas liv? Är det en person som är lojal intill döden? Nej, självklart inte men ändå jo, på sätt och vis. Kyrkans historia är ju full av människor som inte älskade "sitt liv så högt att de drog sig undan döden". Men sanna helgon dör inte i en jihadistisk kamp för saken eller för egen eller andras ära. De är inte lojala mot en vision eller en mänsklig ledare. De är ytterst sett varken trofasta mot en nation eller en ideologi. Sådan blind lojalitet är av ondo. Minns att profeten Daniels trohet visade sig när han var illojal mot kung Darejaves påbud.

Jag tror att trohet handlar om efterföljelse. Jesus sa: följ mig. Anden visar sig i ditt liv när denna kallelse präglar alla dina val. Du är som den norska bibeln säger "sannheten tro i kjærlighet." Och troheten visar sig i mod att gå på Herrens Ord, mod att låta Lot välja först, mod att tacka nej till djävulens frestande erbjudanden. Men som regel vill det också visa sig i trohet gentemot dina medmänniskor, först och främst din familj, men också dina kollegor, din chef, dina anställda eller främlingen som ligger slagen vid vägkanten.

Vi är kallade till trohet mot den kallelse Gud har givit oss, individuellt och som mänsklighet. En kristen person är - borde vara - en person att lita på och som inte sätter sig själv i främsta rummet. Just eftersom hon tror på Gud kan hon visa trohet i faran och vara i stånd till heroiska offer utan att hemfalla till fanatism. Men om det högsta goda emanerar från människan själv kommer självbevarelsedriften trumfa troheten varje gång. Och om hon istället har placerat en avgud på tronen riskerar denna gudens krav att driva henne till vansinniga handlingar i trohetens namn, därom vittnar både 1900-talets historia och vår egen samtid allt för väl.

Godhet

Den sjätte av Andens frukter är godhet. Det betyder att en människa som leds av Guds Ande gör goda gärningar. Det implicerar för det första att godhet existerar. Godhet är något objektivt och i kristen tro har godheten sitt absoluta fundament hos Gud. Gud är god.*

I Bibelns första bok kopplas syndafallet till frukten som ger kunskap om gott och ont. Frukten från kunskapens träd ger alltså människan förmåga att känna igen godhet och ondska, men den ger henne inte förmågan att välja rätt. När vi står vid ett moraliskt vägskäl leder tvärtom vårt förnuft oss allt för ofta in på själviskhetens breda stig. Vi rationaliserar våra beslut och bygger eleganta efterhandskonstruktioner. Men den som är ledd av Guds Ande bär godhetens frukt i sitt liv.

Godhet är osjälviskhet, att offra något för en annan människa. Godhet kostar. Men jag tror också att godhet är som skönhet. En god människa smakar och luktar gott. Hon sprider en väldoft. Hon är av god kvalitet, helgjuten och fri från hyckleri. En hjälte eller hjältinna. Godhet finns i alla samhällsskikt och i alla åldrar.

Jag tror att vi gör väl i att betrakta godhet pragmatiskt och en smula enfaldigt. Det är som regel egentligen inte svårt att veta vad som är gott.

"Den som alltså förstår att göra det goda men inte gör det, han syndar." (Jak 4:17)

För att bedöma om något är gott så ska du tänka mer på eftersmaken än själva smaken.

* På ett filosofiskt plan kan man förstås diskutera om vilken som helst handling skulle kunna anses god bara den utförs av Gud, alltså analogt med uttrycket "makt är rätt". Och om man därtill tror att allt som sker är Guds vilja så skulle allt som sker därför vara gott vilket är en absurd idé. Ett annat dike är uppfattningen att allt tragiskt som händer är ett uttryck för ondska vilket kan leda till en krampaktig bönekamp mot andliga väderkvarnar. (Jesus lärde oss att be "fräls oss från ondo", inte fräls oss från problem, men mer om det en annan gång.) Jag tror att det är mer fruktbart att betrakta såväl godhet som ondska som moraliska viljehandlingar. Därför är änkans skärv ett exempel på godhet medan miljonärens statusdonation inte är det. Därför är mobbarens hån ett exempel på ondska medan alkoholistens återfall inte är det.

Vänlighet

I dag fyller min storasyster år och vad passar då bättre än att fundera lite runt den femte av Andens frukter, nämligen vänlighet. Vänlighet är en av de mer lågmälda och alldagliga frukterna långt ifrån de stora religiösa orden som helighet, rättfärdighet och salighet. Men en vänlig människa återspeglar en egenskap hos Gud. Tänk att Gud är vänlig!

Min syster brukar säga att snällhet är underskattat och för mig är vänlighet och snällhet besläktade själar. Tyvärr har dock ordet snäll befläckats av negativa konnotationer, i Norge inte minst genom Rune Gerhardsens uppmärksammade bok om "snillismen". Men låt oss för ett ögonblick glömma cynism och fruktan för kravlöshet och istället betänka snällhetens och vänlighetens skönhet. Genuin vänlighet är att inte vara hård och konfrontativ. Vänlighet är en klapp och en kram, uppmuntran och ögonkontakt. 

Vänlighet avväpnar och är ett tecken på mognad. Vänlighet gör inte skillnad på person, och alla vi möter bör få smaka denna frukt i våra liv. Vi är vänliga mot ledare, chefer och lärare, men vi är också vänliga mot medarbetare, anställda och elever.

I Filipperbrevet uppmanas vi att låta alla människor se hur vänliga vi är. Kärlek kan vara abstrakt men vänlighet är alltid konkret och situationsnära. I vår tid ropas kärlek till alla ut på sociala medier medan snällheten och vänligheten lever på sparlåga.

Kom i håg att om du inte kan älska så kan du i alla fall vara vänlig och snäll. Det är nästan viktigare.

PS Min syster är snäll och jag tror att denna snällhet har gått i arv från vår mamma som under sin skoltid två gånger om fick utmärkelsen "bästa kamrat". Det är något att vara stolt över.

Tålamod

Står Andens frukter i Galaterbrevet i prioriterad ordning, alltså från viktigast til mindre viktiga? Jag tror egentligen inte det, åtminstone inte om man bortser från den allra första, nämligen kärleken. Paulus skriver ju i 1 Kor 13:13 att kärleken är störst så det torde betyda att kärleken i någon mening är den främsta frukten. Därutöver har jag dock svårt att se någon egentlig logik i ordningsföljden. Är glädje viktigare än frid, frid viktigare än tålamod och så vidare?

Kanske är det mer fruktbart(!) att se de åtta andra frukterna som aspekter av den första, inte minst i ljuset av att hela det trettonde kapitlet i 1 Kor bekriver kärleken just i termer av tålamod, mildhet och självbehärskning.

När en av Andens frukter är tålamod tror jag därför att vi bör sätta det i relation till kärlek. Att du trummar otåligt när du väntar på bussen är alltså inte ett tecken på bristande andlighet.

Så vad har tålamod med kärlek att göra? Tålamod är en nödvändighet i mötet med ofullkomlighet, både vår egen och andras. Jesus säger att vi ska älska vår nästa som oss själva. På skolan skämtar vi lärare ibland om den perfekta skolan utan elever. Då kan vi genomföra våra pedagogiska program utan störande element. Då mister vi aldrig humöret och vi kan planera lektionerna in i minsta detalj. I en sådan skola är tålamod överflödigt men tyvärr också lärarna.

Det är lätt att vara helig ensam under lotusträdet eller i eremitens grotta, men där är kärleken utan objekt och meningslös. Tro utan gärningar är död, icke-existerande.

Tålamod krävs när kärleken väntar på gensvar. Det är tålamodet som går till brevlådan varje dag för att se om kärleksbrevet har besvarats. Det är faderns tålamod som räddar den förlorade sonen. Och det är när Rhett Butlers tålamod tar slut som Borta med vinden blir en tragedi.

Vårt tålamod ger oss kraft att överse, förlåta och vänta. Tålamodet gör oss barmhärtiga eftersom vi är väl bekanta med våra egna brister. Tålamodet förlänger nuet til en evighet. Därför ska vi uppmuntra varandra varje dag, så länge det heter i dag. (Hebr 13:3)

Frid

Min fru heter Irene. Namnet kommer från grekiskan och betyder frid eller fred. Det är ett vackert namn och en fin egenskap. I bibeln räknas frid som en Andens frukt. Frid är alltså något andligt, något gudomligt.

Svenskan skiljer mellan inre frid (att vara fridfull) och yttre fred (att vara fredlig), men det grekiska begreppet inbegriper båda betydelserna. Det handlar alltså både om ett tillstånd av harmoni och en aktiv hållning. Genom att tala om frid som en strikt invärtes egenskap finns risken att man bortser från den fredsfrämjande aspekten.

I Filipperbrevet förklarar Paulus att frid är ett resultat av att man gör sina önskningar kända för Gud. Också på ett mänskligt plan är det sunt att samtala med någon - troll spricker i solsken - men att göra sina behov kända för Gud är mer än samtalsterapi. När du lägger något i Guds hand kan du slappna av i förtröstansfull vila.

För det första ger oron vika. Tankarna lugnar ner sig och rädslans röst försvagas. Du vet att din himmelske Far har omsorg om dig och att Han har hört din bön. Allt kommer bli bra. Ditt inre fylls av frid.

För det andra kan du lägga ner de vapen som du riktar mot dina medmänniskor. Du behöver inte kämpa för dina rättigheter på andras bekostnad. Den evolutionära kampen för tillvaron är inte människans kallelse, och om hon ändå väljer att delta så kommer hon bittert erfara att segern är dyrköpt. Som Tom Hanks karaktär, Joe Fox, säger i You've Got Mail:

"On the other hand, I must warn you that when you finally have the pleasure of saying the thing you mean to say at the moment you mean to say it, remorse inevitably follows."

Guds rike är annorlunda. Det är skandalöst annorlunda. Fientlighet, gräl, avund och vredesutbrott är motsatsen till frid, och ett tydligt tecken på att vi behöver gå in i vår kammare och tala med Gud. Sådana tankar och handlingsmönster betyder att vi fortfarande definierar oss utifrån vad människor tycker och tänker, och värderar oss själva i förhållande till vår plats i hierarkin.

Jesus sa att han skulle lämna frid efter sig på jorden, men inte en sådan frid som världen ger. Guds frid finner du i Guds blick, i Hans villkorslösa kärlek, och i förvissningen om att alla människor är lika högt älskade av Honom.

Som Haymitch säger i Hunger Games:

"When you're in the arena, remember who the real enemy is."

Glädje

"Den som är gladast vinner," sa Göran Persson före riksdagsvalet 2002 och det är något av det klokaste den mannen har sagt. Men det är lättare sagt än gjort, att vara glad alltså. Någon har sagt att det svåraste budet i hela Gamla Testamentet är befallningen att vara glad i sju dagar i förbindelse med lövhyddohögtiden.* (5 Mos 16:13-15) Och förvisso, om glädje endast är en skiftande känsla så är det omöjligt, men glädje är djupast sett något annat. Det är en gåva från Gud.

Den andra av Andens frukter i Galaterbrevet är nämligen något överraskande just glädje. Att vara glad är en frukt av att följa Jesus. Det är förstås inte det samma som att aldrig vara ledsen, men jag tror att glädje står i motsatsförhållande till tungsinne och svårmod.

"Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer och ge de sörjande i Sion huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorgdräkt, lovsång i stället för modlöshet." (Jes 61:1-3)

Vår värld är präglad av fruktan. Rädsla säljer lösnummer och media blir rika av människors oro. Av fruktan för döden lever människor som slavar hela sina liv, men den som är frälst av Jesus har fått sitt namn skrivet i himlen och kan med rätta glädja sig över det. (Hebr 2:15, Luk 10:20) Hennes skratt och glädje är inte verklighetsfrånvänt. Tvärtom! Den som känner den Helige Ande vet hur det går till sist och kan vara glad mitt i allt elände. Det finns en trygghet i Gud som gör att hon kan löpa med gasellens lätthet över bergen. (Hab 3:19)

* Här kan du läsa en artikel om glädje under lövhyddohögtiden från ett judiskt perspektiv.

Kärlek

Den första av Andens frukter* i Galaterbrevet 5:22-23 är kärlek. Men vad är egentligen kärlek? Det närmaste vi kommer en definition i bibeln är nog 1 Kor 13, kärlekens lov. Här kan vi läsa både vad kärleken är och vad den inte är. "Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den." (1 Kor 13:4-7) Redan här kan vi utesluta mycket av det som går under namnet kärlek i dag, men jag överlåter till var och en att själv begrunda denna beskrivning.

I dag är det vanligt att tala om kärlek i allmänna ordalag. Artister ropar ut sin kärlek till sina miljontals fans. Människan älskar både det ena och det andra. Hon står upp i radikal solidaritet och sympati för politiska saker hon läser om i nyheterna och kallar det kärlek. De som inte håller med nutidens ytliga kärleksapostlar stämplas som kärlekens fiender... "to all you haters out there."

Men det jag vill lyfta fram är kärlekens begränsning i våra liv. Vi är ju varken allsmäktiga eller allestädes närvarande och därför är även vår kärlek begränsad (kvantitativt, inte kvalitativt.) Endast Gud kan säga att Han älskar hela världen, att Han älskar mänskligheten. Vi däremot är kallade att älska vår nästa, våra syskon, oss själva och våra fiender - samtliga kategorier tillhörande det nära.

"Om någon säger: 'Jag älskar Gud' men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett." (1 Joh 4:26)

Vi kan i första hand bara älska dem vi ser och känner. Det är vår kallelse och kärlekens lackmustest. Vi kan ge generöst till människor långt borta, kämpa engagerat för fred och rättvisa eller hysa sympati för en politisk rörelse, men vi bör inte förväxla det med kärlek. Vi kan sjunga hängivet i kyrkan men om vi inte älskar våra syskon så klingar kärlekssången falskt.

Detta kan låta som ett hårt budskap men det är faktiskt frigörande. I dag duggar anklagelser om kärlekslöshet tätt när människor står upp för det de tror på. Fakta förväxlas med känslor och mörkerstämpeln används flitigt på meningsmotståndare. Men du är fri att stå upp för det du tror på. Det är inte kärlekslöst.

Däremot kommer du som kristen uppleva att den Helige Ande leder dig i de nära relationerna. I mötet med såväl vänner som meningsmotståndare och fiender kan och ska du älska. Du är inte - och behöver inte vara - utmanande, uppblåst eller skrytsam. Du vill ingen något ont. Kärleken i dig tror och hoppas allt. Gud sätter en vakt på dina läppar och hjälper dig att vinna hjärtan, inte diskussioner.

Den som är ledd av Anden bär kärlekens frukt.

* I den översättning jag använder står f.ö. ordet frukter i plural, men den grekiska grundtexten använder faktiskt singularformen, frukt. Jag vet inte vad som är den bästa översättningen till god svenska men grundtextens entalsform indikerar kanske att dessa frukter är aspekter av en helhet, som olika smaker av en och samma frukt.

Frihet

"Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek." (Gal 5:13)

Att bli en kristen jämförs ofta med att bli satt fri och i den här versen säger Paulus att en kristen är kallad till frihet. Men vad betyder det? Och hur ska vi förstå Paulus brasklapp: "Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle?" Det är med andra ord inte fråga om en carte-blanche-frihet där allt är okej. Det finns ett men.

Här tror jag det kan vara en hjälp att beakta två olika frihetsbegrepp, nämligen negativ respektive positiv frihet. Negativ frihet är frihet från förbud. Allt är lov. Positiv frihet är autonomi, förmågan att följa sina drömmar och göra det man innerst inne vill.* När Paulus skriver i Romarbrevet 7 om att han inte förstår sitt sätt att handla, så säger han därför egentligen att han saknar positiv frihet. "Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag." (Rom 7:15)

Den stora frågan är därför om människan kan hantera negativ frihet om hon saknar positiv frihet. I det Gamla Testamentet var svaret nej och därför gav Gud lagen till människan. Lagen berättar både vad som är tillåtet respektive förbjudet, men den föreskriver också konsekvenser för lagöverträdelser. Man kan alltså säga att lagen begränsar människans negativa frihet genom att belägga den med en kostnad. Ja, människan är fri att göra det hon vill men om hon väljer att göra ont så blir hon straffad. Detta är lagens och rättsväsendets funktion i alla civilisationer och kulturer och det allra tidigaste exemplet finner vi förstås i Edens lustgård. (Du kan fritt äta, men om du äter av frukten från kunskapens träd så kommer du dö.)

Lagens funktion i det Gamla Testamentet var emellertid även uppfostrande. "Led den unge in på den väg han bör gå, så följer han den även som gammal." (Ords 22:6) Målet var att lagens normer skulle internaliseras och göra människan i stånd att hantera livets allehanda lockelser och frestelser. En rättskaffens människa stjäl inte, även om ingen tittar på och även om han eller hon kan undslippa straff. Detta skulle vi kunna kalla för den högre vägen och människor som lever så räknar vi som moraliskt högtstående. "Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan." (Jer 31:33)

Alla mödrar och fäder känner igen sig i detta. Under några formativa år överför föräldrarna sina principer och värderingar till barnen, med den fromma förhoppningen att dessa skall växa upp till ansvarstagande och redliga medborgare och medmänniskor. I både Norge och Sverige har en luthersk kristendomsförståelse fört detta gammaltestamentliga arv vidare och det har gett utslag i både privatmoral och i samhällets lagstiftning.

Problemet är dock att lagens krav står i kontrast med "köttets" begär. Det är inte så lätt att göra det man vet är rätt. Människan är svag. Även om frukten från kunskapens träd har gett henne kunskap om gott och ont så äger hon inte kraften att följa sin moraliska kompass. Hon låter sig tyvärr allt för ofta "ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor." (Ef 2:2) Det är detta Paulus ger uttryck för när han beklagar sig över sin oförmåga att handla som han egentligen vill.

Så vad är lösningen? Hur kan vi leva i frihet utan att ge köttet något tillfälle? Om resultatet av en okontrollerad frihet är en allas kamp mot alla präglad av otukt, fiendskap, maktkamper, utsvävningar och annat av samma slag (Gal 5:19-21), så är det avgörande att kyrkan kan ge ett svar som är både evangeliskt och realistiskt, inte minst i möte med vår normkritiska samtid. Vår samtid har nämligen valt en helt annan väg för att lösa Paulus dilemma. I stället för att våndas över att vi gör det vi avskyr, så uppmuntras (uppmanas!) vi att "älska" det vi tidigare avskydde och vi ska tycka att "det är bra när andra gör det." (Rom 1:32) Svart blir vitt och vitt blir svart. Vår tids lösning på det moraliska dilemmat är att upphäva moralen och flyta med strömmen, att följa sina drifter och att bryta alla tabun. 

Det kristna svaret däremot är gemenskap med den Helige Ande, inte att ändra reglerna. "[L]åt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär," skriver Paulus. (Gal 5:16) Att bli en kristen är faktiskt att bli satt fri, fri från gamla mönster och synder. Det är en sådan radikal frihet att Bibeln beskriver det i termer av död och liv, att bli född på nytt, att bli gjord levande tillsammans med Kristus. (Ef 2:1-10) Därför törs Gud ge oss friheten tillbaka. Lagen har blivit lagd i våra hjärtan. "Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse." (2 Kor 5:17a) Allt ligger alltså till rätta för ett liv i frihet, men det är samtidigt en process - varför skulle annars Paulus varna oss för att ge köttet något tillfälle?

Att bli en kristen betyder för det första att samvetet blir upprättat, rekalibrerat efter Guds lag i hjärtat. Den kristne kan på nytt känna igen sanningen och hon börjar reagera med oskuldsfullhet på ondska och orenhet. För det andra ger gemenskapen med Anden den kristne förmågan att göra det rätta. Hon blir fri att göra gott, det hon egentligen vill. När människan återupptar Adam och Evas kvällspromenader tillsammans med Herren i lustgården så blir hennes sinne förnyat dag för dag och hon kan börja leva det liv hon är skapad till. Hon är fullständigt fri enligt både den negativa och positiva förståelsen av begreppet, med både viljan och förmågan upprättad.

Det till synes motsägelsefulla mellan frihet och lag blir irrelevant för den som är ledd av Anden. Frukten av att vandra i gemenskap med Gud är nämligen kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ömjukhet och självbehärskning (Gal 5:22-23), och den som äger dessa egenskaper syndar inte. Det är ett liv i frihet. Tänk att få vara en kärleksfull, glad, fredlig, tålmodig, vänlig, god, trofast och ödmjuk person med självbehärskning!

* Resonnemanget är besläktat, men inte identiskt, med begreppen negativa och positiva rättigheter. Här kan du läsa mer om frihetsbegreppet från ett politiskt-filosofiskt perspektiv.