Dolberg, som alla anfallare, räcker upp handen och vill påverka domaren, det är ganska naturligt. Men man ser på reprisen att den aldrig tar på den tjeckiske försvararen. Det är ett felaktigt beslut, säger Eriksson. (Expressen)
Jag tittar gärna på fotboll, i synnerhet mästerskap, men jag har mycket lite sympati för fotbollsspelares moral. Hela fotbollskulturen förefaller genomsyrad av idén att om domaren inte ser det så är det OK. De ljuger medvetet för att skaffa sig själva fördelar, som i citatet ovanför där en av de danska spelarna, vad det verkar, utan ett uns av dåligt samvete låter påskina en sak för att påverka domaren. Lika illa är förstås att den svenske domarexperten tycker att detta är naturligt!
Nu är ju inte danskarna värre än andra, utan detta är en förkastlig hållning som präglar hela sporten. Ett annat uttryck för samma låga moral är det ledande lagets maskning och plötsliga "skadeproblem" vid slutet av matcherna. Och motståndarna blir komiskt arga trots att de skulle uppfört sig på precis samma sätt själva.
Varför tar inte de moraliskt indignerade fotbollsspelarna också tag i detta när de på presskonferenserna stoltserar med regnbågsbindlar och vackra ord? Det är inte konstigt att UEFA och FIFA präglas av korruption.
Med tanke på den enorma påverkan fotbollen har på unga människor skulle jag önska att sporten i högre grad stod upp för vanlig ärlighet och rättskaffenhet, inte bara woke-ism.
Tänk om alla barn och unga som spelar fotboll finge lära sig god moral på träningarna, inte bara lojalitet till den egna gruppen. Tänk om de vore kända för sin insatsvilja i alla situationer, inte bara på gymnastiklektionerna. Tänk om de vore kända för att ta ansvar för sina handlingar även om lärarna inte är där. Tänk om de vore kända för att aldrig använda nedsättande och fula ord om andra. Tänk om de fick lära sig att fusk är både fegt, fult och fel.
