Sjunde oktober

1800-tallet är nationalromantikens sekel. I Norge vaknar drömmen om frigörelse, först från Danmark, sedan från Sverige. Samme strömningar återfinner vi på många platser vid denna tid och efter hand som de stora imperierna bryter samman växer antalet nationalstater i världen.

Ett folk som vid denna tid drömmer om ett eget land är judarna, men deras dröm är inte ny. I århundraden har de varje påsk envist upprepat frasen, "Nästa år i Jerusalem." Men fördrivna från sitt kulturella och historiska hemland har drömmen förefallit ouppnåelig.

På deras gamla tempelplats i Jerusalem står de arabiska erövrarnas monument, the Dome of the Rock, och den kvarleva av judar som bor i denna avkrok av det osmanska väldet lever ett undanskymt liv. Men någonting börjar hända. Judar från främst östeuropa och Ryssland, under flykt från blodiga pogromer, tar chansen och satsar allt på att återvända till sina fäders land. I sitt anletes svett börjar de bygga upp ett fungerande samhälle. Och i kölvattnet av den judiska invandringen kommer många andra invandrare och landet börjar så småningom att vakna till liv.

I takt med utvecklingen vaknar emellertid också stormakternas intresse för den gamla romerska provinsen Palestina (uppkallad av Rom efter judarnas urgamla fiende, Filisteerna.) Den judiska nationella rörelsen, sionisterna, blir fort en bricka i stormakternas kamp, och otaliga är de löften som ges och tas tillbaka. Både judar och araber känner sig svikna. I synnerhet Storbritannien blir ökända för sin kappvändarpolitik.

I självbestämmandets anda beslutar dock det nybildade Nationernas Förbund att både judar och araber har rätt till självbestämmande, och för judarnas del handlar det på sikt om att få styra sitt eget historiska hemland. Men under en övergångsperiod ges Storbritannien rätt att styra Palestina, som vid denna tid omfattar både dagens Israel och dagens Jordanien, med målet om att etablera en judisk nationalstat.

Första halvan av 1900-talet präglas av arabiska terrorangrepp, som i Hebron 1929, men också av judisk repsons, och otaliga andra skärmytslingar. Inte minst betraktar judarna allt mer engelsmännen som det stora hindret. Stormakterna i allmänhet och britterna i synnerhet har nämligen ett överordnat mål: att bevara sitt eget inflytande genom att att hålla sig väl med den grupp som för tillfället bäst gynnar detta intresse – och det är som regel inte judarna.

De judiska nybyggarna är nämligen på inget sätt europeiska kolonisatörer som dagens narrativ gärna utmålar dem. De är inte utsända av någon europeisk makt, men är tvärtom flyktingar, först från tsarens Ryssland och senare från fascismens Centraleuropa. Och för det proarabiska brittiska utrikesdepartmentet framstår judarna allt oftare som ett problem.

Resultatet av utvecklingen blir en första uppdelning av Palestina, 1921, och bildandet av ett arabiskt land, Transjordanien (dagens Jordanien) - alltså landet på andra sidan Jordan (den ökända floden i uttrycket "from the river to the sea.") Detta land skulle med rätta kunna kallas "Palestina" enligt dagens användande av uttrycket. Men denna uppdelning blir inte den sista.

När FN till slut bestämmer sig för att genomföra Nationernas Förbunds gamla beslut om att ge det judiska folket självstyre i sitt eget land delar de det kvarvarande landområdet på nytt i en judisk och en arabisk del.

Även om många av dagens politiker, akademiker, journalister och hollywoodkändisar gärna tror att upprättandet av Israel endast är ett utslag av Västeuropas dåliga samvete på grund av Holocaust, som araberna får betala priset för, så är det långt ifrån sanningen. Israel är inte ett europeiskt projekt. Upprättandet av Israel 1948 är resultatet av en flertusenårig dröm, ett hundraårigt långt nybyggararbete och ett idoga politiskt arbete under femtio år, ofta motarbetat av imperialismens gamla stormakter.

Det som sker efteråt är dock minst lika viktigt. För det första röstar alltså judarna ja till FNs delningsplan, men de arabiska representanterna röstar nej och går istället till angrepp på den nybildade nationalstaten. Med minimalt stöd från omvärlden lyckas Israel överleva detta första kriget av många.

Men vad sker med de arabiska områdena som skulle bli ett eget land? Jo, de ockuperas av Jordanien. Dagens Västbanken och östra Jerusalem står alltså under palestinaarabiskt herravälde ända fram till 1967 utan att dessa lyfter ett finger för att upprätta en palestinsk stat i området. Orsaken är tämligen uppenbar. De vill ha hela området, "from the river to the sea", och därför samlar sig också en förenad arabvärld mot Israel, med Egypten i spetsen, för ännu en attack mot Israel.

Men Israel är starkare än de var 20 år tidigare och krossar sina fiender under sex junidagar i 1967. Jordanien måste dra sig tillbaka till andra sidan Jordan och hela Jerusalem kommer under israelisk kontroll. För första gången på tjugo år kan judar be vid Västra muren, och Judeen och Samarien är inte längre Judenrein. I linje med NFs beslut från tidigt 1900-tal, som ger judar rätt till tät bosättning i hela Palestina, byggs nya pionjärsamhällen upp på judarnas historiska hjärtland. Igen får judar bo i Hebron där Abraham är begravd.

Sexdagarskriget 1967 är en vändpunkt på flera sätt. Israel är inte längre en svag nation men tvärtom ett livskraftigt och framgångsrikt land - en demokratisk oas i en totalitär öken. Men ett starkt Israel passar inte in i ett vänsterparadigm där den starke måste vara ond och den svagare parten närmast per definition är god. Skillnader mellan människor eller grupper förstås reflexmässigt som ett resultat av orättvisor och maktmissbruk, inte som ett resultat av t.ex. kultur eller egna val.

Den svenska och norska socialdemokratins positiva inställning till den lilla judiska nationen förbyts successivt mot en allt mer proarabisk politik. Och samma sak sker i hela Västeuropa. Värdens enda judiska stat blir den perfekta syndabocken och en möjlighet för Väst att göra upp med sin egen kolonisationshistoria.

FN, med en majoritet av ickedemokratiska medlemsländer, fördömer Israel mer än alla andra nationer sammanlagt. Israel, där judar, araber, druser och andra har lika rättigheter, fördöms i FN av länder som Iran, Saudiarabien och Nordkorea - och allt för ofta även Norge och Sverige - för att bedriva både apartheid och folkmord. Nordkorea! Saudiarabien! Att i stort sett hela arabvärlden är Judenrein glöms bort. Hundratusentals judar har flytt från dessa länder till Israel - och i dag känner sig svenska judar tvingade att lämna t.ex. Malmö. När Israel lämnar över Gaza till palestinskt självstyre i början av 2000-talet är mängder av judar tvungna att lämna sina hem.

Så kommer sjunde oktober, 2023. Tusentals krigare från Gaza invaderar Israel, mördar över tusen civila och tar tvåhundrafemtio personer som gisslan – och lämnar ett löfte om att upprepa attackerna så länge Israel existerar ("från Medelhavet till Jordan ska Palestina vara fritt.")

Bakom angreppet står emellertid inte bara en terrororganisation. Hamas är också den styrande myndigheten i Gaza. Det är alltså, for all intents and purposes, landet Gaza som angriper Israel den sjunde oktober, 2023. Hamas är valda av sitt folk till att styra Gaza, och angreppet var därför inte bara en terrorhandling men en krigsförklaring, och Israels svar är därför heller inte en simpel hämndaktion.

Ideen att kriget handlar om hämnd leder till de in absurdum upprepade argumenten om "proportionalitet". Men det handlar inte om hämnd utan om att besegra den fiende som använder Gaza som bas för upprepade attacker mot Israel. En fiende som dessutom får militär uppbackning av Hizbollah, Huthis, Iran m.fl., och idag dessutom politiskt stöd av stora delar av Västeuropas regeringar, media och mer eller mindre välutbildade influencers.

Israel begår inte ett folkmord i Gaza, men människor dör i krig. Israel har offrat hundratals egna soldater i kriget just eftersom de så långt möjligt vill undvika civila förluster. Om de bara ville döda palestinier hade de kunnat göra det från luften utan att offra en enda egen soldat.

Med den logik som besserwissers i Väst uppvisar så borde de Allierade ha avbrutit kriget mot Tyskland när antalet döda tyska civila hade blivit oproportionerligt högt. Men så resonerade man inte då, och så skulle man inte resonera idag heller om det gällde Storbritannien, USA eller Frankrike. Så resonerar man endast när det gäller Israel, de dubbla måttstockarnas ultimata måltavla. Men det andra världskriget hade kunnat avslutas tidigare, eller hur? Om Hitler hade kapitulerat. Men så länge han envist höll fast vid makten och skickade sina sista soldater ut i kriget fortsatte befolkningens lidande.

Det är därför en skam att hävda att civilbefolkningens lidande i Gaza är Israels fel.

Men kanske de som menar detta egentligen tycker att judarna borde åka tillbaka dit de kom ifrån. Problemet är ju bara att detta folk kommer just från Israel.

Varför är judarna den enda ursprungsbefolkning vars dröm inte har livets rätt?

Minnesdag för förintelsens offer

Den 27:e januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Vi uppmärksammade den i vår kyrka ett par dagar i förväg med gästtalare Roar Sørensen från den internationella kristna ambassaden i Jerusalem och Vebjørn Selbekk från tidningen Dagen.

När mobben på Europas och USAs gator ropar om ett judefritt område från Medelhavet till Jordan, och akademiker på våra universitet vill bojkotta israelisk kultur och israeliska varor är denna dagen viktigare än på länge.

Hamas startade det senaste kriget och kriget slutar när Hamas erkänner sig besegrade och lägger ner sina vapen. Du kan inte ingå vapenvila och fred med en motståndare vars långsiktiga mål är och förblir din förintelse. Om du anser att Israel bör göra det ändå, så kanske du också tycker att Quisling hade rätt som sökte fred och försoning med Tyskland? Kanske de allierade skulle ha ingått vapenvila med Tyskland redan 1944 så att inte så många oskyldiga tyskar hade dött - för självklart blev oändligt många tyska kvinnor och barn drabbade. Men det var Hitlers fel, inte de allierades.

Att det nuvarande kriget i Gaza har blivit långvarigt beror på att Israel har valt en strategi som innebär så få civila offer som möjligt, men till priset av de egna soldaternas liv och säkerhet. Om de verkligen inte brydde sig om civila och om de verkligen var ute efter att begå folkmord så skulle de kunna följa USAs exempel i Japan, 1945.

Samtidigt som Israel anklagas i den internationella domstolen i Haag för brott mot folkrätten och folkmord sänder Hamas dagligen raketer mot Israel - och dessa har inga militära mål. Deras enda syfte är att döda så många som möjligt och sätta skräck i den israeliska befolkningen. Varför står inte Hamas åtalade i den internationella domstolen, tillsammans med Hizbollah och Iran och varför inte också med sina sympatisörer i Väst?

Lyssna själv till Israels försvar i den internationella domstolen: https://www.youtube.com/live/JxMj4HfpaGE?si=sfekkxw8ULGysice

Small Is Nice but Big Is Beautiful

In the day-to-day struggle to make ends meet, the hassle of raising a big family may not seem worthwhile. The economic costs, the endless worries and the ever-growing pile of laundry are all too tangible results of our unfortunate instinct to procreate. But although humans may regret many things during the course of life, having children tend not to be one of them. At the baby's first smile, the teenager's rare hug and the father's proud walk down the aisle, all sorrows are forgotten, or so it seems. In fact, the disadvantages of having a small family outweighs the advantages, regardless of the small size being universally heralded as a mark of progress and a necessary key to success in our modern world.

Of course family size and domestic economy go hand in hand. According to the demographic transitional model lower birth rates are the secret behind the unprecedented growth in living standards the world has seen in recent years. In small families, parents are free to allocate more resources per child. As parents invest more money in the health, education and social status of their children, their chances of success in a competitive environment increase. Small families are, in short, financially better off. But even though this is true from an economic perspective, it does not hold up when other factors are taken into account.

First, the small household dines around a quiet table. In spite of its economic edge the small family is less equipped to provide children with good social skills. With only its parents to relate to the only child misses out on vital social training. The big family, on the other hand, provides its members with ample opportunities to both cooperate and compete, as well as argue and agree. Lively debates around the dinner table between brothers and sisters, parents and children, are the perfect preparation for a future in the postmodern marketplace of ideas. Likewise, the big family's multi-relational character promotes a level playing field with many contributors. In a society moving towards flatter structures, where everyone is expected to speak her mind, people with many siblings will have an advantage.

Secondly, the impact of the family on an individual's psychological well-being can not be overstated. Whereas the child of a small family will get much attention from its parents, it will at the same time be more vulnerable to change. With fewer family relations the only child may be left with very few close connections in the case of death, disease or divorce. Although the small family thrives on the mother's love and the father's care, in a lifelong perspective the colorful relationships between brothers and sisters may prove equally important. In a fragmented and volatile world the importance of being connected and being known is greater than ever. A big, robust family can provide that security.

Finally, today's atomistic society celebrates the individual, the temporal and the immediate at the price of the spiritual. Raising a large family is the opposite of this sentiment. It is a long-term investment with uncertain returns, and consequently we find that the choice of having a big family is regarded an oddity, even frowned upon. Indeed, the father who loads his seven kids and pregnant wife into a beat-up Volkswagen van seems a dated figure not fit for an Instagram selfie. But maybe he knows something the onlookers do not. Family and children connect him with his past and his posterity. Where a small, well-designed family fits nicely into society's linear plans, the big family is part of the circle of life. It is a spiritual thing.

Back in the time of high mortality and big families, children were a natural part of the family's work force. Everybody had to pitch in. Nobody could opt out. Today this link between work and survival is severed, and children are seen as nice extras, but little more. We do not need them, unless they can add value to our carefully branded lives. The small family has become the norm. But we do need children, and we need the family, that uncontrollable, noisy, messy and wonderful melting pot of human relationships. Indeed, if we do not let money trump the discussion, we will discover that the social, psychological and spiritual cost of limiting ourselves to small families will exceed any benefits we enjoy from our carefree careers. The small family is made on the drawing board. The big family is a piece of art. It requires a vast canvas.

Lärarbrist och lärarlöner

I Norge har det varit lärarstrejk - och sjuksköterskestrejk och diverse-andra-yrkesgrupper-strejk - inom kommunal sektor. En av orsakerna till strejken har varit lärarbrist som antas vara en följd av yrkets låga status som i sin tur sägs vara en konsekvens av låga lärarlöner. Detta har gjort att jag har tänkt lite över både lärarbrist och låg lön och låt mig börja med lönen.

Vad är grunden för påståendet att lärare har låg lön? Jo, argumenten tar i huvudsak utgångspunkt i utbildningens längd. I dag krävs det masterexamen för att bli lärare i Norge och en mastergrad vittnar om en viss kvalitet som förtjänar en viss lön. Utbildningsnivån fungerar alltså som ett slags försök till objektivt mått på kvalitet. Detta är emellertid problematiskt. Lön är ju egentligen ingenting annat än priset på lärarnas arbete men pris som fastställs utifrån förment objektiva kriterier leder ofelbart till brist. Du kan gärna tycka att det är rätt att en person med högre utbildning eller med lärarlegitimation förtjänar en viss lön, men priser som inte bestäms av marknadsprinciper leder förr eller senare alltid till överskott eller underskott.*

Om priset på skor skulle fastställas efter kvalitet och inte efterfrågan så skulle skoaffärernas hyllor fyllas av skor som folk av någon anledning inte vill ha till det priset samtidigt som det skulle råda brist på skor som folk faktiskt vill ha. Det kallas kommandoekonomi. 1988 besökte jag Sovjet och var själv inne i en klädaffär i juli som bågnade av osålda pälskappor men utan en enda T-shirt. Det är ingen slump att det är just inom offentlig sektor som det ständigt uppstår brist på olika yrkesgrupper. När prismekanismen sätts ur spel är detta ett förväntat resultat.

Bristen är dock inte bara en funktion av den dysfunktionella lönesättningen. Den är också ett resultat av den offentliga sektorns monopol. Det finns i praktiken bara en arbetsgivare och även de få privata alternativen som finns finansieras ju i huvudsak av skattepengar. Om en lärare inte är nöjd med sin lön eller sin status så finns det i praktiken bara två alternativ - svälja kameler eller lämna yrket. Det leder till lärarbrist, inte minst brist på goda lärare - sådana som på en normalt fungerande marknad hade efterfrågats mest. Men tänk om de missnöjda kunde sålt sin arbetskraft till en annan arbetsgivare. Kanske en som erbjöd högre lön, eller andra arbetsvillkor, eller en annan läroplan.

För här kommer vi till en tredje punkt: alla skolor måste idag drivas efter samma principer - samma läroplan, samma ämnen, samma betygssystem. Återigen är det en centralt bestämd princip och centralt bestämda kvalitetsmått som ligger till grund. Skolplikt i tio år för alla och därefter tre, fyra nästan lika obligatoriska år på gymnasiet. Men det måste faktiskt inte vara så. Det är fullt möjligt att låta människor bestämma utbildningsmetod själva. Frågan är ju inte hur många år du har gått på skola utan vad du faktiskt kan. Det gäller för övrigt både elever och lärare.

Det paradoxala är att de fackföreningar som har strejkat i Norge själva försvarar den offentliga sektorn och har en kritisk grundsyn på privata initiativ inom sina respektive områden. De låser sig alltså frivilligt till en arbetsgivare samtidigt som de klagar över nämnda arbetsgivare. De är kritiska till privata monopol men omfamnar offentliga utan att inse att de leder till exakt samma problem. De driver själva krav på lön baserad på tjänsteår och utbildningsgrad för att öka yrkets status utan att inse att detta på lång sikt antagligen är orsaken till både brist och låg status.

(När nu systemet är som det är och lönesättningen fungerar som den gör så önskar jag förstås att lärarnas del av kakan ska växa. För jo, jag är själv med i facket men huvudskälet är att jag tycker om mina lokala kollegor och värdesätter människor jag känner framför t.o.m. mina egna politiska teorier.)

* Nej, jag säger inte att "bra" lärare ska tjäna bättre än "dåliga" utifrån några andra bedömningskriterier (t.ex. popularitetsmätningar bland eleverna.)

Om godhet i politiken (22 veckor)

 

Allt sedan Ciceros dagar handlar politikens konst om kommunikation, och politikern och journalisten är här kusiner. I sin vulgära form kallas politisk övertalning demagogi och det goda samtalet lyser ofta med sin frånvaro.

Det goda samtalet är emellertid efterlängtat och jag tror att alla är trötta på vår tids modeord: spin, focus groups, fact checkers, echo chambers, fake news och click bait. Trollen dominerar och vi törstar kollektivt efter soluppgång.

Men vilken sol kan döda trollen och skapa rum för god kommunikation? I det tidiga massmediala informationssamhället fanns naturliga gate keepers. Det var redaktörena, de stora förlagen och inte minst Public Service-monopolet. Men när internet exploderade blev dessa grindvaktare utmanade och tycktes för en tid ligga uträknade. I denna nya värld blev alla publicister (min blogg!) och alla kunde kliva upp på sin egen bananlåda.

I kölvattnet av denna revolution har samhället fragmenterats och den gemensamma berättelsen har blivit till hundra versioner av verkligheten. Min sanning. Parallella universum i sci-fi-filmer har funnit sin parallell i människors verklighetsuppfattning.

I dag står vi vid ett vägskäl. Gamla och nya grindvaktare hävdar i symbios med partier och parlament att de är tvungna att återta makten från trollen. Massorna kan inte hantera informationsflödet. Å vetenskapens och förnuftets vägnar måste konspiratörer och troll utan blue checkmarks tystas. Believe science!

Men innan vi jublar över en återställarpolitik där de obekväma och opolerade rösterna marginaliseras, bör vi betänka att de som har ordet i sin makt inte nödvändigtvis är de goda. Vilka är egentligen trollen i vår tid? Innan vi vet svaret på den frågan gör vi nog väl i att låta ogräset växa tillsammans med vetet och inte sätta oss till doms över andra.

Värdegrunden haltar nämligen betänkligt inför mötet med de ofödda. Vetenskapen tvekar inför mötet med biologins tvåkönade verklighet. Ungdomens idealism och miljöengagemang utmanas av influencernas lockande reklam. Toleransen förstår inte gamla dagars råmärken. Det flerkulturella samhället förvandlas till frågetecken inför mötet med den genuint oliktänkande. Samtidens fixering vid språkliga myggor sväljer samtidigt reality-TVs ohyfsade och vulgära kameler.

Jag blir allt mer benägen att ge Jane Austens "Lizzy" rätt i sin analys: "One has got all the goodness, and the other all the appearance of it."

Vilka är det egentligen som har samlats i Bollhallen?

Maktkampen i ett samhälle står mellan eliter, mellan kungen och adelns tronpretendenter. Endast i undantagsfall har det tredje ståndet gjort revolution - och slutet har oftare än inte blivit att en av de ursprungliga eliterna tagit makten. Från franska revolutionen till den arabiska våren känns mönstret igen.

I dag är det också något av revolution i luften och frågan är om detta verkligen är en gräsrotsrevolution. Bevittnar vi den tysta majoritetens rop på rättvisa? Är det de 98 procenten som varken har bröd eller kakor att mätta sin hunger med som skriker ut sin ångest på gatorna?

Eller är det egentligen en kamp mellan kungen å ena sidan och första och andra ståndet å den andra?

Under den franska revolutionens dagar var makten samlad hos kungen, adeln och prästerskapet. De njöt av alla privilegier. Och när folket samlades riktades dess vrede mot denna samlade elit. Endast någon enstaka aristokrat gjorde gemensam sak med bondeståndet.

Eden i Bollhuset, 1789.

Men så är det inte i dag, snarare tvärtemot. I dagens bollhus finner vi närmast en samlad elit - det moderna kulturella prästerskapet inom musik og media, de rikaste och mäktigaste företrädarna för de sociala mediejättarna och inte minst en samlad politisk opposition. Det är en klassisk maktkamp mellan eliter. (I USA är det åtminstone förståeligt i den mening att adeln och prästerna vill avsätta kungen. I Sverige är det mer svårbegripligt vem eller vad man egentligen protesterar emot.)

För att fortsätta de historiska parallellerna. 1914 höll dåvarande svenske kungen, Gustav V, ett tal till bondetåget på borggården. Händelsen har blivit känd som sista gången en svensk monark försökte utöva verklig politisk makt genom att vända sig direkt till sitt folk. Och när han gjorde det följde han en svensk tradition där kungens närmaste allierade ofta har varit allmogen, inte som man är frestad att tro adeln. För gemene man utgjorde adelns maktutövning det kännbara och dagliga hotet, men även för regenten var adeln det stora hotet.

Men så kom demokratins nivellering av samhället. Nu blev vi alla kungamakare på lik linje genom den allmänna rösträttens magi. De politiska eliterna fortsatte att slåss - men nu gällde det inte kungens gunst utan folkets. Valkampanjer och vallöften såg dagens ljus. Mer åt alla som röstar på oss! Trots sina samhällsekonomiska bieffekter har systemet tjänat oss väl. Och eftersom det är omöjligt att styra ett land så att alla blir nöjda har de återkommande valen givit oss välbehövliga maktskiften.

Eller har de det? Människor som när politikerförakt säger att det alltid blir likadant i alla fall. Det spelar ingen roll vad man röstar på! I USA finns teorin om the Deep State, att staten styrs av det andra och tredje ståndet som i allt väsentligt är rörande överens. Och galjonsfigurerna på tronen hämtas från den egna kretsen med old money.

Det vill säga, ända tills en mutant dyker upp och stör Hari Seldons uträkningar. En person med new money. White trash. En barbar från andra sidan limes. Without finesse. Without style. Vulgar.

Så har man nu samlats i bollhallen (utan en meters avstånd) och jag tror att majoriteten knappt vet varför de är där, åtminstone inte varför de andra är där. Jag tror nämligen att det är tre grundläggande och inkompatibla  motiv. För det första ser vi den ärliga protesten mot polisvåld och upplevda eller bevittnade övergepp. För det andra är det den politiskt motiverade oppositionen som gör gemensam sak med allt och alla som kan välta Trump. För det tredje är det de verkliga revolutionärerna, de som inte främst vill ha en ny president utan ett helt nytt samhällssystem. Dessa sistnämnda är ett hot mot själva demokratin eftersom det är demokratin som utgör vår samhällstruktur.

Och det tragiska är att medienarrativet inte tillåter att rörelsen kritiseras eftersom det oundvikligen leder till att de verkliga gräsrötterna också känner sig träffade. Resultatet kan dessvärre bli att den lilla våldsamma minoriteten tillåts dominera och med mediala hot och social trakassering ta sig allt längre in i redaktionernas kontorlandskap och allt närmare valbar plats.

En förutsättning för att en demokrati skall fungera är välutbildade medborgare som inte tror på vartenda youtube-klipp de ser eller varje överskrift de läser. När var senast gången du frivilligt läste en hel bok om ett allvarligt ämne? När var senaste gången du såg en seriös entimmesintervju med en person med ämneskunskap? Källkritik handlar inte främst om avsändare. I dagens mediabrus och politiska wokeness har etos och patos långsamt trängt ut logos och jag är rädd att vi bara har sett början av konsekvenserna det medför.

Det är val vart fjärde år, i USA i november i år. Är det omöjligt att vänta tills dess? Demokrati kräver att vi accepterar politiska beslut som går emot våra egna uppfattningar. Jag har genomlevt min beskärda del av sorgliga valvakor. Trump blir anklagad för att vara fascist men en del av fascismens mörka historia är våldsamma demonstrationer och trakassering i förbindelse med valrörelser och i dag förefaller det vara de så kallade anti-fascisterna som står för det. Trump är inte "literally Hitler" och det amerikanska folket har alla möjligheter att välja en annan president i höst. Hur kan förnuftiga människor tro att våld är det enda som återstår?

Det geniala med vår meritokrati och demokrati är att det är möjligt att göra klassresor. Låt oss värna om detta - och vid behov reformera och förbättra - och inte se till totalitära ideologier för lösningen.

Oplanerad betyder inte frihet från ansvar

En del saker görs mer komplexa än de i verkligheten behöver vara.

I norska stortinget debatteras i dag den nya bioteknologilagen. Det är de sedvanliga politiska skiljelinjerna, och det centrala dilemmat som diskuteras är å ena sidan risken för ett sorteringssamhälle och å andra sidan rätten till information (som omvänt kan knytas till yttrandefrihet.)

Typiskt är också att de som säger nej framställs (inte nödvändigtvis framstår) som teknikfientliga och kvinnofientliga.*

Sådana här diskussioner gör mig matt, i synnerhet på «nej-sägarnas» vägnar. Inte för att de har fel målsättning - jag vill nämligen inte heller ha ett sorteringssamhälle – men eftersom de använder sekundära argument.

Det är nämligen en ohållbar hållning i längden att förhindra människor från att få information eller att förbjuda teknik. Och det är ju heller inte informationen som är problemet utan vad människor väljer att göra med informationen – och vad samhället tillåter, finansierar och kanske till och med uppmuntrar.

Om människor vill kartlägga alla sina gener och vara förberedda på framtida möjliga sjukdomsscenarier så får de gärna det. Om de därtill vill ha så god kunskap som möjligt om sitt ofödda barn så är det också OK, kanske till och med lovvärt. Men detta ger ingen som helst moralisk rätt att bestämma över en annan individs rätt till liv. Och detta är sakens kärna.

Varje graviditet är en följd av två personers medvetna handling, en handling som sedan urminnes tider medför en känd «risk» att sätta barn till världen. Vidare är det omöjligt att veta hur mycket insats detta barn kommer kräva, för någon innebär det bara 15-20 års omsorgstagande, för andra kan det bli en livslång förpliktelse. Över detta har vi ingen kontroll.

På grund av ovanstående har det klassiska rådet därför varit att vänta med sex tills man är två personer som är ömsesidigt föpliktade till varandra så att man åtminstone har en partner att dela bördan med. På denna punkt bör människor självklart få göra som de vill, men om det i praktiken går ut över en oskyldig tredje part är det min moraliska plikt att protestera. Ingen har rätt att sätta sig själv framför en annans rätt till liv.

Oplanerad betyder inte frihet från ansvar. Om jag balanserar tjugo glas på väg till köket, eftersom jag inte orkar gå flera vändor, och tappar ett, så är det förvisso oplanerat men likväl ett resultat av mitt eget val. Till och med om jag bara bär ett glas med båda händerna kan det hända att jag snubblar och tappar det. Glasbärande innebär alltid viss risk för glassplitter och enda sättet att fullständigt eliminera det är genom att avstå från själva aktiviteten. På samma sätt är det med sex.

Den som däremot aldrig är ansvarig är fostret självt.

Information och forskning bör alltså vara tillåtet. Abort däremot bör vara förbjudet.

Några av motståndarna till den nya lagen håller nog med mig här, men andra gör det inte eftersom de inte vill röra vid abortlagen – och därigenom komplicera vår hedonistiska livsstil. Den senare gruppen kan på sin höjd hoppas på att agera broms, men ska vi hindra sorteringssamhället på riktigt så måste vi omvända oss och ge alla människor rätt till liv.

* Visste du förresten att den person som mer än andra representerade den politiska kampen mot slavhandeln i början av 1800-talet i England, William Wilberforce, var en vit, protestantisk man. Han hadde varken varit slav eller slavägare. Ändå menade han sig ha rätt att adressera detta samhällsproblem. Just saying.

Här har man alltid med sig

Källa: Aftonbladet

I skrivande stund är det en miljon niohundrasjuttontusen trehundratjugo bekräftat coronasmittade i världen. Flest fall finns i USA, över en halv miljon, och minst i Jemen (faktiskt bara en.) Hur i allsin dar förhåller man sig till sådana siffror?

I skolan har vi just avslutat arbetet med perioden 1914-1945. Där har vi också mött stora tal, ofattbara mängder. Sex miljoner. Hela världen i brand. Hur förhåller man sig till sådana siffror?

Nästa vecka ska mina elever skriva engelskuppsatser och texthäftet handlar (som alltid nuförtiden) om klimatet. Återigen stora tal och globala konsekvenser. Skriv en text om vad du kan göra åt problemet.

I dag är vi alla allvetande. Vi kan veta allt om allt. Inget mänskligt lidande behöver vara okänt. Du borde informera dig. Du borde engagera dig. Du borde känna. Du borde gråta.

Och några beundransvärda engagerar sig och brinner för att informera sin omgivning. Andra känner och gråter. Men jag känner nästan ingenting. Jag gråter sällan för världen. Jo, jag kan ge pengar och jag bidrar på min lilla kant, men de stora talen och de mångas öde lämnar mig skrämmande oberörd. Självklart vet jag när konventionen kräver en huvudskakning och en suck men den riktiga medkänslan infinner sig sällan. Jag undrar. Är det eftersom jag bor i jordens rikaste hörn?

Samtidigt är det ju bara de privilegierade som har tid att vara allestädes närvarande. I en annan tid eller under andra omständigheter skulle jag varit lyckligt omedveten om lidandet på andra sidan jordklotet eller om världskrigens katastrofer. Kanske är det själva problemet: jag är en åskådare. Men vad annat kan jag göra? Borde jag åtminstone heja lite mer? Klaga på den orättvise Domaren?

Hur förhåller man sig till sådana siffror?

Gud är också allvetande. Han vet allt eftersom han ser allt. Inte en sparv faller till jorden utan att Gud ser det. Men Guds allvetande är inte baserat på algoritmer och satelliter. Gud ser allt och vet allt eftersom han är där. Han är allestädes närvarande. Guds rike är nära. Han är inte långt borta från någon enda av oss.

Gud vet inte bara antalet bekräftade smittade. Han känner också de obekräftade. Han känner dem alla vid namn. Han känner den ende coronasmittade jemeniten och de hundratusentals amerikanerna.

Även om jag kan veta nästan allt och även om media visar mig nästan allt så är jag inte allestädes närvarande. Jag är bara här, begränsad i tid och rum, och det är här jag måste vara trofast. Här kan jag känna. Här kan jag älska. Här kommer jag skratta och gråta. Men här där jag är, där är också Jesus. Han är hos mig men också genom mig. Vem är det Jesus ser här, som Han vill hjälpa, trösta, glädja - genom mig?

They call it the Herd

Trumps kommentar om Sveriges coronastrategi inspirerade till denna filmaffisch:

"Much of Europe is still on coronavirus lockdown, with severe restrictions on movement and penalties for those who transgress. But not Sweden. Restaurants and bars are open in the Nordic country, playgrounds and schools too, and the government is relying on voluntary action to stem the spread of Covid-19. It's a controversial approach, and one that's drawn US President Donald Trump's attention. 'Sweden did that, the herd, they call it the herd. Sweden's suffering very, very badly,' Trump said on Tuesday." Source: CNN.com April 10 2020

Lojalitet

Jag har alltid varit skeptisk till lojalitet. Kalla det en ryggmärgsreflex. Men samtidigt har jag undrat om jag tar fel. Lojalitet är ju en fin egenskap, väl? En dygd rentav.

Problemet är att vi förväxlar lojalitet med trofasthet. Trofasthet handlar om vänskap trots olika åsikter. Trofasthet kan skilja på sak och person. Trofasthet är kärlek till personen mitt i konflikten. Trofasthet är att inte lämna sin sårade kamrat kvar - oavsett vad han har gjort eller sagt.

Trofasthet kan också tvinga dig att ta rollen som advocatus diaboli.

Lojalitet, däremot, gör ingen skillnad på sak och person. Och lojalitet förväntas av vänner och allierade. Lojalitet är Dubyas "Either you are with us, or you are with the terrorists."

Lojalitet är en dygd i mänskliga hierarkier. I politiken kräver partitoppen lojalitet från knapptryckarna i kammaren. I kyrkan förväntar påvarna lojalitet från bänknötarna i, öh, bänken. Lojaliteten blir sårat förvånad när (de jag trodde var) vänner tar motpartens parti.

Lojalitet är att svälja kameler för att bevara överordnade värden som enhet och fred i organisationen. Men priset är högt.

Curling är en nordisk paradgren

Lördag och söndag förmiddag ringer det som regel på dörren hemma hos oss. Lite för tidigt. Om vi hinner göra oss presentabla inom rimlig tid och öppnar dörren möts vid av ett tidningsbud.

Lördagskillen säljer Dagbladet.  Söndagskillen säljer Verdens Gang.

Men det är inte den enda skillnaden.

På gatan bakom sig har lördagskillen slängt sin cykel.

Bakom söndagskillen ligger ingen cykel. Där står en Volvo på tomgång med en farsa vid ratten.

Visserligen tycker jag att båda gossarna tarvar uppmuntran men jag erkänner att mina pengar sitter lite lösare på lördagarna.

Men tyvärr lockar sällan tidningarnas första sida till inköp. Snarare avskräcker från.

Fast just idag var rubrikerna - och bilderna - innanför anständighetens gräns. Om tidningen var värd 25 spänn är en annan femma. Hoppas killen får hyfsad provision.

Nämnde jag förresten att lördagskillen ser ut att vara av "utenlandsk opprinnelse" - som just nämnda kvällstidningar brukar vara ivriga att påpeka.

Kristdemokraterna 50

Kristdemokraterna firar femtioårsjubileum i dessa dagar.

Partiet med bara tre partiledare - Birger, Alf och Göran. Partiet vars bästa vän är broder fyra procent. Partiet som bara upplevt riktig medvind vid ett riksdagsval.

Det fjärde partiet i tunnan.

Jag ber att få gratulera med att damma av min gamla uppsats "Nykomlingen"  - historien om partiets första år.

Reservasjonsrettsdebatten i Norge

"Som folkevalgt føler jeg at det er min plikt til å si fra når jeg er uenig. Tanken på å endre lovverket på denne måten er rett og slett forhistorisk. Og langt fra det Høyre jeg meldte meg inn i. Jeg har forståelse for at det av og til gjøres politiske hestehandler, men denne saken er for viktig til å la passere. Heldigvis har vi ingen partipisk hos oss, slik at det er tillatt å ytre personlige meninger, sier hun."

Dette sier Kristin Myrås (H) til Hadeland avis vedrørende debatten om fastlegers rett til å ikke henvise til abort. (Hun er f.ø. ikke den eneste høyrepolitikeren som klager.)

"Det er min plikt til å si fra når jeg er uenig." "Heldigvis har vi ingen partipisk hos oss."

Tydeligvis synes Myrås at det er viktig å følge sin samvittighet. Tydeligvis setter hun pris på retten til å ha en egen oppfatning. Tydeligvis synes hun at høyrerepresentanter på Stortinget bør bryte avtalen med Krf og stemme i henhold til sin samvittighet.

Tydeligvis setter hun pris på reservasjonsrett for egen del og for egen samvittighets skyld. Men hun nekter å gi leger den samme retten. Jeg rister på hodet over hykleriet og mangel på prinsipiell tenking.

Videre hører vi i debatten argumenter som henviser til at flertallet ikke ønsker å reservere seg, og heller ikke gi andre rett til å reservere seg. Nå sist leste jeg at 3 av 4 medisinstudenter vil nekte fastleger retten til å reservere seg mot aborthenvisning - og dette blir også studentforeningens standpunkt. Men hele forslaget om reservasjonsrett handler jo om nettopp minoritetsrettigheter. Det handler om individets rettighet til å følge sin samvittighet. Hver gang flertallet kjører over mindretallet svekkes vårt demokratis grunnvoller.

(Ja, det er riktig, en lege trenger ikke å jobbe som fastlege. Hun eller han kan velge en annen jobb å utøve sin legegjerning i. Men jeg hevder at problemet ikke er så enkelt i en skattefinansiert velferdsstat hvor det offentlige i prinsippet har monopol innenfor helsesektoren. Når flertallsbeslutninger ligger til grunn for ressursfordeling bør man alltid ta hensyn til mindretallet - for det er også mindretallets sine skattepenger som betaler regningen. Men det er til dels en annen diskusjon.)

---

Pardon my French, öh, norska... men eftersom det är en norsk debatt tyckte jag det passade med lite bokmål som omväxling.

Heja Schweiz

Vi tittar på Inför Eurovision - ett försnack-uppsnack-såga-låtar-program på Svt inför melodifestivalen. Sarkasm som underhållningskoncept kan man säga.

Idag var Schweiz trallvänliga låt ett av bidragen som skulle upp till bevis. Programledaren Malin Roos erkänner då att hon egentligen gillar låten men när hon fick veta att det var kristna artister "då kliar det lite."

Varför är Jesus det pinsammaste namnet som kan nämnas i en tvsoffa? Varför kryper det i journalistkroppen när några tror på Gud?

Tipsar och om Birro och Bergrens podcast som tangerar en del av dessa funderingar.

Byteskomik och intellektuella rättigheter

När jag var liten, i slutet av 70-talet, gick det ett humorprogram på radion som hette Byteskomik. Programidén var att folk fick ringa in och byta roliga historier med programledarna (eller om det var med andra lyssnare). Och efteråt sa programledaren Stellan Sundahl på skånska "Bytt är bytt och kommer aldrig igen".

Men eftersom jag var ett logiskt och konkret sinnat barn upprördes jag alltid av detta "bytt är bytt". Vad då bytt? Även om jag har berättat min vits så kommer jag ju fortfarande ihåg den! tänkte jag. Och jag är säker på att jag även försökte påpeka för min familj det tokiga med hela programidén.

Och eftersom jag fortfarande är ett logiskt och konkret sinnat barn kan jag inte låta bli att tänka att dagens debatt om kopiering och intellektuella rättigheter påminner en hel del om Byteskomiks programidé. Att "byte" har två betydelser gör ju det hela dessutom smått profetiskt.

Enhet bland jämlikar

Affärsvärldens alfahannar har sina klubbar. Toppolitikerna sina. Nationellt och internationellt. Ideologier läggs åt sidan när de möter sina likar. De skrattar och dunkar varandras ryggar. De förstår varandras vardag. De möter samma motstånd. De tillhör samma klass.

Ensamma chefer som annars saknar kollegor trivs i varandras sällskap. Det är skönt att besöka kompisarna i Bryssel. Ibland behöver W ringa sin Tony.

Och ju längre ifrån varandra de lever till vardags desto lättare är det att umgås otvunget. Ingen utgör något hot mot den andre. Spelplanen är uppdelad. Ideologiska motsättningar är inget hinder. Endast om någon bryter de outtalade reglerna och börjar konkurrera kan det bli bråk. Då förbyts kollegialitet i rivalitet och de vackra orden blir åter bara ord.

Värre är det med enheten inåt (neråt) i organisationen. Där finns uppkomlingarna, hoten, ambitionerna. Men framför allt, för att kunna möta kompisarna på golfbanan krävs att min organisation är lika stor och fin som din. Det betyder kontroll. Sitt still i båten. Tänk på vårt (mitt) ansikte utåt.

Och om organisationen skall gå in i förhandlingar är det än viktigare att den talar med en röst. Att chefen har ett tydligt mandat och att ingen förråder hans ord. Då viner partipiskan. Då rensas de udda ut. Då vässar vi våra härskartekniker - allt i dialogens, förhandlingarnas och kompromissernas namn.

Och topparna ler, skakar hand och låter sig gruppfotas. Högtidliga manifest och deklarationer framförhandlade mellan jämlikar.

Känns tryggt

Förskjutning av centrum

I vår lokaltidning är stadens centrum ett återkommande tema. Hur ska vi få ett levande centrum? Hur kan den trista gågatan åter bli vad den en gång var? Hur kan vi locka människor till det öde torget?

Och man försöker med diverse jippon. Men gratis ballonger till alla är ingen hållbar lösning.

Problemet är förstås att man har definierat centrum en gång för alla. Men eftersom allt annat har flyttat på sig sedan Olav den Helliges tid har centrum nu blivit periferi.

Istället för att med dyra skattepengar försöka baxa tillbaka cirkeln så att den passar centrum bör man istället gilla läget och utnämna något köpcentrum till det nya centrumet.

Vips är alla problem lösta. Gratis parkering mitt i centrum! Smockfullt med människor dygnet runt i ett levande centrum!

Dessutom kan det gamla centrumet få en rennässans som en slags gamla stan utan biltrafik och kommersiella intressen.

Svarte Petter

Hur kunde socialdemokraterna i september anse att Mona Sahlin var kompetent att leda hela Sverige med nio miljoner invånare när de nu inte menar att hon ens kan leda deras eget tynande parti?

Om hon har tappat så mycket förmåga på bara ett par månader kan vi m.a.o. skatta oss lycklig att hon inte vann valet. Då hade ju hela Sverige suttit med Svarte Petter vid här laget.

Mer om mandatfiaskot

Apropå mitt förra inlägg skrivet under valnatten - idag har en matematikoprofessor "hakat på" i Svds Brännpunkt.

Det retade mig även att varken Sören eller Esaiasson uppmärksammade detta där de hukade över sina skärmar.

Nåväl, hur det än går med mandatfördelningen ger det moraliskt stöd för en fortsatt Allians-regering.

(I Norge är det f.ö. vanligt med mysko mandatfördelning men det beror på ett medvetet val att överrepresentera glesbygden.)