Vilka är det egentligen som har samlats i Bollhallen?

Maktkampen i ett samhälle står mellan eliter, mellan kungen och adelns tronpretendenter. Endast i undantagsfall har det tredje ståndet gjort revolution - och slutet har oftare än inte blivit att en av de ursprungliga eliterna tagit makten. Från franska revolutionen till den arabiska våren känns mönstret igen.

I dag är det också något av revolution i luften och frågan är om detta verkligen är en gräsrotsrevolution. Bevittnar vi den tysta majoritetens rop på rättvisa? Är det de 98 procenten som varken har bröd eller kakor att mätta sin hunger med som skriker ut sin ångest på gatorna?

Eller är det egentligen en kamp mellan kungen å ena sidan och första och andra ståndet å den andra?

Under den franska revolutionens dagar var makten samlad hos kungen, adeln och prästerskapet. De njöt av alla privilegier. Och när folket samlades riktades dess vrede mot denna samlade elit. Endast någon enstaka aristokrat gjorde gemensam sak med bondeståndet.

Eden i Bollhuset, 1789.

Men så är det inte i dag, snarare tvärtemot. I dagens bollhus finner vi närmast en samlad elit - det moderna kulturella prästerskapet inom musik og media, de rikaste och mäktigaste företrädarna för de sociala mediejättarna och inte minst en samlad politisk opposition. Det är en klassisk maktkamp mellan eliter. (I USA är det åtminstone förståeligt i den mening att adeln och prästerna vill avsätta kungen. I Sverige är det mer svårbegripligt vem eller vad man egentligen protesterar emot.)

För att fortsätta de historiska parallellerna. 1914 höll dåvarande svenske kungen, Gustav V, ett tal till bondetåget på borggården. Händelsen har blivit känd som sista gången en svensk monark försökte utöva verklig politisk makt genom att vända sig direkt till sitt folk. Och när han gjorde det följde han en svensk tradition där kungens närmaste allierade ofta har varit allmogen, inte som man är frestad att tro adeln. För gemene man utgjorde adelns maktutövning det kännbara och dagliga hotet, men även för regenten var adeln det stora hotet.

Men så kom demokratins nivellering av samhället. Nu blev vi alla kungamakare på lik linje genom den allmänna rösträttens magi. De politiska eliterna fortsatte att slåss - men nu gällde det inte kungens gunst utan folkets. Valkampanjer och vallöften såg dagens ljus. Mer åt alla som röstar på oss! Trots sina samhällsekonomiska bieffekter har systemet tjänat oss väl. Och eftersom det är omöjligt att styra ett land så att alla blir nöjda har de återkommande valen givit oss välbehövliga maktskiften.

Eller har de det? Människor som när politikerförakt säger att det alltid blir likadant i alla fall. Det spelar ingen roll vad man röstar på! I USA finns teorin om the Deep State, att staten styrs av det andra och tredje ståndet som i allt väsentligt är rörande överens. Och galjonsfigurerna på tronen hämtas från den egna kretsen med old money.

Det vill säga, ända tills en mutant dyker upp och stör Hari Seldons uträkningar. En person med new money. White trash. En barbar från andra sidan limes. Without finesse. Without style. Vulgar.

Så har man nu samlats i bollhallen (utan en meters avstånd) och jag tror att majoriteten knappt vet varför de är där, åtminstone inte varför de andra är där. Jag tror nämligen att det är tre grundläggande och inkompatibla  motiv. För det första ser vi den ärliga protesten mot polisvåld och upplevda eller bevittnade övergepp. För det andra är det den politiskt motiverade oppositionen som gör gemensam sak med allt och alla som kan välta Trump. För det tredje är det de verkliga revolutionärerna, de som inte främst vill ha en ny president utan ett helt nytt samhällssystem. Dessa sistnämnda är ett hot mot själva demokratin eftersom det är demokratin som utgör vår samhällstruktur.

Och det tragiska är att medienarrativet inte tillåter att rörelsen kritiseras eftersom det oundvikligen leder till att de verkliga gräsrötterna också känner sig träffade. Resultatet kan dessvärre bli att den lilla våldsamma minoriteten tillåts dominera och med mediala hot och social trakassering ta sig allt längre in i redaktionernas kontorlandskap och allt närmare valbar plats.

En förutsättning för att en demokrati skall fungera är välutbildade medborgare som inte tror på vartenda youtube-klipp de ser eller varje överskrift de läser. När var senast gången du frivilligt läste en hel bok om ett allvarligt ämne? När var senaste gången du såg en seriös entimmesintervju med en person med ämneskunskap? Källkritik handlar inte främst om avsändare. I dagens mediabrus och politiska wokeness har etos och patos långsamt trängt ut logos och jag är rädd att vi bara har sett början av konsekvenserna det medför.

Det är val vart fjärde år, i USA i november i år. Är det omöjligt att vänta tills dess? Demokrati kräver att vi accepterar politiska beslut som går emot våra egna uppfattningar. Jag har genomlevt min beskärda del av sorgliga valvakor. Trump blir anklagad för att vara fascist men en del av fascismens mörka historia är våldsamma demonstrationer och trakassering i förbindelse med valrörelser och i dag förefaller det vara de så kallade anti-fascisterna som står för det. Trump är inte "literally Hitler" och det amerikanska folket har alla möjligheter att välja en annan president i höst. Hur kan förnuftiga människor tro att våld är det enda som återstår?

Det geniala med vår meritokrati och demokrati är att det är möjligt att göra klassresor. Låt oss värna om detta - och vid behov reformera och förbättra - och inte se till totalitära ideologier för lösningen.