Sidor

lördag, juni 05, 2021

Lärarbrist och lärarlöner

I Norge har det varit lärarstrejk - och sjuksköterskestrejk och diverse-andra-yrkesgrupper-strejk - inom kommunal sektor. En av orsakerna till strejken har varit lärarbrist som antas vara en följd av yrkets låga status som i sin tur sägs vara en konsekvens av låga lärarlöner. Detta har gjort att jag har tänkt lite över både lärarbrist och låg lön och låt mig börja med lönen.

Vad är grunden för påståendet att lärare har låg lön? Jo, argumenten tar i huvudsak utgångspunkt i utbildningens längd. I dag krävs det masterexamen för att bli lärare i Norge och en mastergrad vittnar om en viss kvalitet som förtjänar en viss lön. Utbildningsnivån fungerar alltså som ett slags försök till objektivt mått på kvalitet. Detta är emellertid problematiskt. Lön är ju egentligen ingenting annat än priset på lärarnas arbete men pris som fastställs utifrån förment objektiva kriterier leder ofelbart till brist. Du kan gärna tycka att det är rätt att en person med högre utbildning eller med lärarlegitimation förtjänar en viss lön, men priser som inte bestäms av marknadsprinciper leder förr eller senare alltid till överskott eller underskott.*

Om priset på skor skulle fastställas efter kvalitet och inte efterfrågan så skulle skoaffärernas hyllor fyllas av skor som folk av någon anledning inte vill ha till det priset samtidigt som det skulle råda brist på skor som folk faktiskt vill ha. Det kallas kommandoekonomi. 1988 besökte jag Sovjet och var själv inne i en klädaffär i juli som bågnade av osålda pälskappor men utan en enda T-shirt. Det är ingen slump att det är just inom offentlig sektor som det ständigt uppstår brist på olika yrkesgrupper. När prismekanismen sätts ur spel är detta ett förväntat resultat.

Bristen är dock inte bara en funktion av den dysfunktionella lönesättningen. Den är också ett resultat av den offentliga sektorns monopol. Det finns i praktiken bara en arbetsgivare och även de få privata alternativen som finns finansieras ju i huvudsak av skattepengar. Om en lärare inte är nöjd med sin lön eller sin status så finns det i praktiken bara två alternativ - svälja kameler eller lämna yrket. Det leder till lärarbrist, inte minst brist på goda lärare - sådana som på en normalt fungerande marknad hade efterfrågats mest. Men tänk om de missnöjda kunde sålt sin arbetskraft till en annan arbetsgivare. Kanske en som erbjöd högre lön, eller andra arbetsvillkor, eller en annan läroplan.

För här kommer vi till en tredje punkt: alla skolor måste idag drivas efter samma principer - samma läroplan, samma ämnen, samma betygssystem. Återigen är det en centralt bestämd princip och centralt bestämda kvalitetsmått som ligger till grund. Skolplikt i tio år för alla och därefter tre, fyra nästan lika obligatoriska år på gymnasiet. Men det måste faktiskt inte vara så. Det är fullt möjligt att låta människor bestämma utbildningsmetod själva. Frågan är ju inte hur många år du har gått på skola utan vad du faktiskt kan. Det gäller för övrigt både elever och lärare.

Det paradoxala är att de fackföreningar som har strejkat i Norge själva försvarar den offentliga sektorn och har en kritisk grundsyn på privata initiativ inom sina respektive områden. De låser sig alltså frivilligt till en arbetsgivare samtidigt som de klagar över nämnda arbetsgivare. De är kritiska till privata monopol men omfamnar offentliga utan att inse att de leder till exakt samma problem. De driver själva krav på lön baserad på tjänsteår och utbildningsgrad för att öka yrkets status utan att inse att detta på lång sikt antagligen är orsaken till både brist och låg status.

(När nu systemet är som det är och lönesättningen fungerar som den gör så önskar jag förstås att lärarnas del av kakan ska växa. För jo, jag är själv med i facket men huvudskälet är att jag tycker om mina lokala kollegor och värdesätter människor jag känner framför t.o.m. mina egna politiska teorier.)

* Nej, jag säger inte att "bra" lärare ska tjäna bättre än "dåliga" utifrån några andra bedömningskriterier (t.ex. popularitetsmätningar bland eleverna.)

måndag, april 26, 2021

Om godhet i politiken (22 veckor)

 



Allt sedan Ciceros dagar handlar politikens konst om kommunikation, och politikern och journalisten är här kusiner. I sin vulgära form kallas politisk övertalning demagogi och det goda samtalet lyser ofta med sin frånvaro.

Det goda samtalet är emellertid efterlängtat och jag tror att alla är trötta på vår tids modeord: spin, focus groups, fact checkers, echo chambers, fake news och click bait. Trollen dominerar och vi törstar kollektivt efter soluppgång.

Men vilken sol kan döda trollen och skapa rum för god kommunikation? I det tidiga massmediala informationssamhället fanns naturliga gate keepers. Det var redaktörena, de stora förlagen och inte minst Public Service-monopolet. Men när internet exploderade blev dessa grindvaktare utmanade och tycktes för en tid ligga uträknade. I denna nya värld blev alla publicister (min blogg!) och alla kunde kliva upp på sin egen bananlåda.

I kölvattnet av denna revolution har samhället fragmenterats och den gemensamma berättelsen har blivit till hundra versioner av verkligheten. Min sanning. Parallella universum i sci-fi-filmer har funnit sin parallell i människors verklighetsuppfattning.

I dag står vi vid ett vägskäl. Gamla och nya grindvaktare hävdar i symbios med partier och parlament att de är tvungna att återta makten från trollen. Massorna kan inte hantera informationsflödet. Å vetenskapens och förnuftets vägnar måste konspiratörer och troll utan blue checkmarks tystas. Believe science!

Men innan vi jublar över en återställarpolitik där de obekväma och opolerade rösterna marginaliseras, bör vi betänka att de som har ordet i sin makt inte nödvändigtvis är de goda. Vilka är egentligen trollen i vår tid? Innan vi vet svaret på den frågan gör vi nog väl i att låta ogräset växa tillsammans med vetet och inte sätta oss till doms över andra.

Värdegrunden haltar nämligen betänkligt inför mötet med de ofödda. Vetenskapen tvekar inför mötet med biologins tvåkönade verklighet. Ungdomens idealism och miljöengagemang utmanas av influencernas lockande reklam. Toleransen förstår inte gamla dagars råmärken. Det flerkulturella samhället förvandlas till frågetecken inför mötet med den genuint oliktänkande. Samtidens fixering vid språkliga myggor sväljer samtidigt reality-TVs ohyfsade och vulgära kameler.

Jag blir allt mer benägen att ge Jane Austens "Lizzy" rätt i sin analys: "One has got all the goodness, and the other all the appearance of it."

lördag, mars 27, 2021

Sagan om Hemsk-Ola och hans barnvakt

Det var svårt att tycka om stackars Hemsk-Ola. Han dök alltid upp vid de mest opassande tillfällen. Just när allt var frid och fröjd kom hans föräldrar och knackade på, med Hemsk-Ola i handen.

«Hej, hej! Hoppas att vi inte stör men nu är det dags för Hemsk-Ola!» flinade de. «Kasta alla andra planer genom fönstret och ta hand om grabben.»

«Ja, men det är ju söndag kväll och jag ska precis gå och lägga mig...»

«Spelar ingen roll! Om du inte lägger till rätta för Hemsk-Ola kommer hans muterade kompis och tar oss allihop!» (Det sista antar jag var et utslag av familjens bisarra humor, men man kan aldrig vara säker.)

Så det fanns inget annat att göra. Det var bara att kavla upp ärmarna och inrätta livet efter Hemsk-Ola. Men det var inte alltid så lätt och även om jag inte hade känt Hemsk-Ola mer än ett år visste jag att han krävde ständig tillsyn och stimulans. Det förväntades liksom att jag skulle fixa ett varierat dagsprogram fullt av lärorika och spännande aktiviteter, trots att Hemsk-Ola själv helst bara ville bli lämnad i fred och sova.

Och det var som regel så det slutade – med att jag entusiastiskt berättade, visade film och hittade på frågelekar, medan Hemsk-Ola låg och sov bakom en skärm.

söndag, november 15, 2020

Varför bråkar man i USA?

Grundläggande tror jag båda sidor har otroligt skilda uppfattningar av verkligheten. Vem är egentligen ett hot mot demokratin? Demokraterna undrar varför Trump inte accepterar det de menar är ett tydligt valresultat. Republikanerna undrar varför demokraterna under fyra års tid i praktiken aldrig har accepterat Trumps legitimitet. Och intressant nog hävdar båda sidorna att orsaken till deras respektive misstro är den andra sidans påstådda fusk och manipulation. Lägg till denna mix medias klickdrivna sensationsjournalistik så har du en orsak till dagens soppa.

Men oavsett hur det går i detta valet till slut så borde det ligga i allas intresse att inte samma visa ska upprepa sig på nytt om fyra år - eller i Georgias senatval i januari. Så låt mig dela några tankar om vad som ligger och spökar i botten av soppterrinen, nämligen striden om USAs konstitutionella system (med reservation för förenklingar och kanske några fel eftersom jag skriver detta från minnet utan att dubbelkolla alla källor.)

I skolan lär sig mina elever om Montesquieus maktdelningslära (som är lättare att förstå än att stava.) Grundtanken handlar om att makt bör delas - för att undgå maktfullkomlighet och korruption - och i synnerhet måste makten delas mellan statsmaktens laggivande, utövande och dömande grenar. Du vill inte att samma person som stiftade lagen också ska hålla i både batongen och domarklubban.

Montesquieus principer hittar du både i USAs konstitution och i den norska grundlagen. I parlamentariska demokratier som Norge och Sverige har man avlägsnat sig från detta genom att regeringsmakten är beroende av den folkvalda församlingen. (I Norge utfärdas regeringens beslut fortfarande i kungens namn, men det är en formalitet.) Den amerikanska maktdelningen kompliceras vidare av att det är en federation av stater med en stor grad av självstyre.

Enligt den amerikanska grundlagen (inklusive författningstillägg) väljs representanthuset och senaten av folket (medborgare med rösträtt.) Antalet ledamöter i representanthuset är proportionellt mot delstaternas invånarantal. Senatorerna är två per delstat oberoende av storlek.

Domarna i högsta domstolen utses av presidenten och godkänns av senaten. Sedan minst 50 år tillbaka råder det stor oenighet om domstolens roll. Alla skriver nog under på att deras uppgift är att avgöra om lagar är förenliga med konstitutionen. Men frågan är hur man ska tolka grundlagen och det finns grundläggande två olika synsätt. Den ena sidan betraktar konstitutionen som ett levande dokument som kan och bör omtolkas utifrån vår tids värderingar och skiftande normer. Den andra sidan betraktar sig som textualister. Det betyder att domarens uppgift är att läsa vad som står och försöka uttolka textens ursprungliga mening. (Domare med olika syn befinner sig förstås längs ett spektrum.) Den förra gruppen är mer aktivistiska domare som med hjälp av nytolkningar önskar driva utvecklingen i en progressiv riktning. En orsak till de liberala domarnas aktivism är nog att den amerikanska maktdelningen gör lagstiftningsprocessen omständlig och att minoriteten lättare kan blockera majoriteten. Men denna tröghet är inte en "bug" i det amerikanska systemet. Det är en "feature."

Om det ena syftet med konstitutionen är maktdelning så är nämligen det andra att beskydda minoriteten från majoritetens tyranni, i synnerhet delstaternas självständighet gentemot den federala statens maktutövning. Om du t.ex. undrar varför abort fortfarande är en så stor politisk fråga i USA så beror det delvis på att fri abort aldrig har legaliserats av kongressen på federal nivå. Olika delstater har fortfarande olika lagar och fram till Roe v Wade (1973) var abort lagligt i några delstater och olagligt i andra. Men frågan avgjordes genom ett beslut i högsta domstolen av en progressiv majoritet. Republikanerna anklagar därför demokraterna för att kringgå grundlagens "checks and balances" genom att ge domstolarna ett aktivistiskt mandat. Det de inte får igenom via lagstiftning, försöker de baxa igenom via omtolkning av existerande lagar (enligt de konservativa kritikerna.)

Dagens majoritet i den högsta domstolen kan säkert med rätta kallas konservativ, men inte för att de skulle vara aktivister, utan för att de är textualister. Eftersom grundlagen i sig själv är konservativ och försvarar mycket av det som konservativa håller kärt behöver de inte driva en egen agenda. (Jämför striden om USAs historia och arv. Är grundlagen ett filosofiskt mästerstycke som försvarar individens rättigheter eller är den ett uttryck för white privilege? Blev USA grundat 1619 eller 1776?) Det som är konservativt är alltså den amerikanska grundlagen. Genom att makten är delad både horisontellt och vertikalt krävs det samarbete och breda överenskommelser för att göra stora ändringar. Reformer är bättre än revolutioner. Detta är också en orsak till att presidenter i allt större grad utnyttjar "executive orders" för att genomdriva snabba beslut. (Vilket de kan göra i kraft av att presidenten både är regeringschef, statschef och överbefälhavare. Sådana beslut kan emellertid enkelt ändras av nästa president.) Det förklarar även varför frågan om enkla respektive kvalificerade majoriteter samt  möjligheten till filibustering är så känslig.

När det gäller presidentämbetet så handlar en konflikt om huruvuda presidenten ska utses av "popular vote" eller av elektorsröster. Från min svensknorska horisont kan det tyckas självklart att folkflertalet ska välja president, men enligt den amerikanska konstitutionen så är presidenten lika mycket delstaternas president som folkets. Det är delstaternas laggivande församlingar som ytterst väljer president via sina elektorer, och i det rådande presidentvalsdebaclet berör en av tvisterna just delstatsförsamlingarnas roll, nämligen den i Pennsylvania.

Den demokratiska guvernören i Pennsylvania önskade tidigare i höst att delstatsförsamlingen skulle ändra delstatens vallagar angående bl.a. sena poströster. Detta lyckades han inte med och valde därför att vända sig till delstatens domstol som ganska radikalt omtolkade delstatens lag. Lagtexten säger att rösterna måste ankomma före klockan tjugo på valdagen för att vara giltiga, men domstolen förlängde detta till fredagen efter valet. I kombination med viss uppluckring av bestämmelserna rörande valkuvert, poststämplar osv. menar därför republikanerna dels att valet blir betydligt mer osäkert, och dels att den nya praxisen är grundlagsstridig. Demokraternas slogan är att varje röst ska räknas. Republikanernas slogan är att varje laglig röst ska räknas.

Oenigheten hänger också ihop med brister i folkbokföring och personnummer i USA. Demokraterna menar att strikta identitetskontroller riskerar att "disenfranchise" svaga grupper (som antas ha svårt att fylla i blanketter.) Republikanerna menar att det är en grundbult i systemet att man har full kontroll över vilka som faktiskt har rösträtt. En komplicerande faktor är förstsås Jim Crow-erans inskränkingar av i synnerhet svarta medborgares faktiska möjlighet att rösta (främst i de vid den tiden demokratiskt styrda sydstaterna.) En annan faktor är typiskt redneck-motstånd mot strikt myndighetskontroll av medborgarna. Så här möter båda sidor sig själva i dörren. I just detta val är det dessutom pga. Covid en mycket stor ökning i antal poströster och mail-in ballots har skickats ut med hjälp av förmodat bristfälliga adressregister.

Ytterligare en konstitutionell oenighet gäller beräkningsgrundlaget för antal kongressledamöter (och indirekt antal elektorsröster i presidentvalet.) Antalet beror som nämnts ovan på befolkningsstorlek och detta avgörs genom en folkräkning som genomförs vart tionde år. Problemet är vilka som ska räknas. Traditionellt har man räknat alla som bor i delstaten, vare sig de är medborgare, studenter från andra länder, illegala invandrare etc. I vissa delstater är andelen icke-medborgare kanske försumbar men i andra är den betydande. I den senaste folkräkningen som nyss har avslutats ville Trump och republikanerna att det skulle finnas med en fråga om medborgarskap. Högsta domstolen förbjöd detta med en 5-4 majoritet (inkl. RBGs röst.) Demokraterna menar att beräkningsgrundlaget ska vara antal människor som bor i delstaten. Republikanerna menar att beräkningsgrundlaget ska vara antal medborgare i delstaten. I Sverige, som jämförelse, beräknas valkretsarnas storlek utifrån antal röstberättigade. Överhuvudtaget är vallagarna och kontrollen betydligt strängare i Sverige än i USA och små fel betyder att en röst ogiltigförklaras. Oavsett vad man tycker om Trump/Biden måste USA strama upp sina regler annars är jag rädd att förtroendet för det demokratiska systemet eroderas än mer.

Till sist så undrar jag om inte detta kommer sluta med en pyrrhusseger - oavsett vem som vinner. Det strategiskt smartaste kan vara att förlora.

fredag, november 13, 2020

>Ni na ni na ni na na - böcker jag gillar


Böcker jag läst det senaste året.

Några till.

Det är kul att läsa. Det har jag alltid tyckt. Mina första favoriter var Alfons-böckerna (och de ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, i synnerhet Listigt, Alfons Åberg och God natt, Alfons Åberg.) Sedan följde Ture Sventon ("Två sås, tack."), Femböckerna och Biggles. De sistnämnda var pappas böcker med gamla verbformer. De gingo och sjöngo. Bland pappas pojkböcker hittade jag också t.ex. Singleton-böckerna. Mamma hade också sparat böcker från sin barndom och jag läste Gösta Knutsons Nalle Lufs ("Vilket slarv att glassen smälter.") och den roliga Tuff och Tufs ("Jag vill minnas att det kostade sisådär 25 kronor.")

Böckerna vi hade hemma läste jag som regel flera gånger och jag minns särskilt att jag läste Bröderna Lejonhjärta sex gånger under några års tid (plus ett par gånger till senare.) Existerar bokslukaråldern längre?

Ett dyrbart minne från min barndom är när jag på kvällarna frågade pappa om något boktips och vi stod framför hyllan och han berättade om sina favoriter. Ett av mina tidigaste minnen är förresten att jag satt framför bokyllan på Saltängsvägen och bokstaverade titlarna på ryggarna - minns särskilt att jag en dag kunde läsa "T-O-R-N-E-T." (Själva boken läste jag inte förrän många år senare - en katastrofbok av Richard Stern.)

Så blev det Svarta hingsten-serien, det mesta av Jules Verne. Jag gillade Robinson Kruse och Tom Sawyer. Också Bilbo och Sagan om ringen - har sparat en berättelse från lågstadiet som är starkt präglad av hober och dvärgar. (Sagan om ringen bör man läsa ungefär vart femte år.)

Men älsklingsgenren i mellanstadieåldern var nog science fiction och den största favoriten var Egen rymddräkt finnes (Have Spacesuit, Will Travel av Robert A Heinlein.) Boken var fullspäckad av långa uträkningar (om tyngdaccelaration och avstånd till Vega 5) med många nollor och jag läste nitiskt varenda nolla eftersom jag ansåg (anser!) att man måste läsa allt i en bok för att man med gott samvete ska kunna påstå att man har läst den. Något senare utökade jag min scifi-samling med Asimovs Stiftelsen och därifrån gick vägen till olika dystopier, först Karin Boyes Kallocain, senare 1984, Atlas Shrugged och långt senare mer "lättsamma" Hunger Games.

Apropå lättare sommarläsning så gillar jag Jack Reacher-böckerna (undantaget de som är skrivna i första person), Baldacci, Grisham och Conn Igguldens serier om Caesar och Djingis Khan. De första deckarna jag läste var annars Bo Balderssons Statsrådet-serie med den stackars adjunkten som bisittare. Mycket rolig situationskomik. Till kategorin roligt och lättläst hörde också Årets Ehrenmark. Det var en stående julklapp på Parkgatan och jag tycker fortfarande om att plocka en av dem från bokhyllan och läsa ett kapitel eller två om "vår hjälte, hustrun, sonen och hunden Gäsper."

Andra kåserande böcker som har roat mig (och Irene) högeligen är Adrians Plass He(m)liga dagbok om en frikyrklig karismatikers komiska strapatser, och varför inte Jeromes klassiker, Tre män i en båt.

I den kristna romangenren uppskattar jag Bodie Thoenes två serier om förkrigstiden i Europa och om de dramatiska händelserna före staten Israels upprättande. Men jag gillar även den kristna fantasygenren med Perettis This Present Darkness och Piercing the Darkness. CS Lewis, förstås (t.ex. Från helvetets brevskola.)

Mycket nämnt och säkert mycket glömt när det gäller skönlitteratur (Mina drömmars stad, Dickens tegelstenar, Asterix och Lucky Luke...)

När det gäller kristen litteratur har bl.a. följande böcker påverkat mig: Winning God's Way och Hörde jag rätt (L. Cunningam), The Father Heart of God (F. McClung), The Jesus Creed (S. McKnight), No Compromise (K. Green), Pastor (E. Peterson), The Name of Jesus (K. Hagin), Possessing the Land (Roger Price) och många, många fler.

Andra ämnen som jag gärna läser är historia (allt av Peter Englund), politik och idehistoria (t.ex. The Road to Serfdom), pedagogik (tips: Seven Myths of Education) och apologetik (Mere Christianity.)

Sist men inte minst: Bibeln. Favoritböcker där: Första Mosebok, Ordspråksboken, Lukas, Romarbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet och Andra Timoteusbrevet.

Till jul önskar jag mig för övrigt gärna en bok!

söndag, juni 07, 2020

Vilka är det egentligen som har samlats i Bollhallen?

Maktkampen i ett samhälle står mellan eliter, mellan kungen och adelns tronpretendenter. Endast i undantagsfall har det tredje ståndet gjort revolution - och slutet har oftare än inte blivit att en av de ursprungliga eliterna tagit makten. Från franska revolutionen till den arabiska våren känns mönstret igen.

I dag är det också något av revolution i luften och frågan är om detta verkligen är en gräsrotsrevolution. Bevittnar vi den tysta majoritetens rop på rättvisa? Är det de 98 procenten som varken har bröd eller kakor att mätta sin hunger med som skriker ut sin ångest på gatorna?

Eller är det egentligen en kamp mellan kungen å ena sidan och första och andra ståndet å den andra?

Under den franska revolutionens dagar var makten samlad hos kungen, adeln och prästerskapet. De njöt av alla privilegier. Och när folket samlades riktades dess vrede mot denna samlade elit. Endast någon enstaka aristokrat gjorde gemensam sak med bondeståndet.

Eden i Bollhuset, 1789.
Men så är det inte i dag, snarare tvärtemot. I dagens bollhus finner vi närmast en samlad elit - det moderna kulturella prästerskapet inom musik og media, de rikaste och mäktigaste företrädarna för de sociala mediejättarna och inte minst en samlad politisk opposition. Det är en klassisk maktkamp mellan eliter. (I USA är det åtminstone förståeligt i den mening att adeln och prästerna vill avsätta kungen. I Sverige är det mer svårbegripligt vem eller vad man egentligen protesterar emot.)

För att fortsätta de historiska parallellerna. 1914 höll dåvarande svenske kungen, Gustav V, ett tal till bondetåget på borggården. Händelsen har blivit känd som sista gången en svensk monark försökte utöva verklig politisk makt genom att vända sig direkt till sitt folk. Och när han gjorde det följde han en svensk tradition där kungens närmaste allierade ofta har varit allmogen, inte som man är frestad att tro adeln. För gemene man utgjorde adelns maktutövning det kännbara och dagliga hotet, men även för regenten var adeln det stora hotet.

Men så kom demokratins nivellering av samhället. Nu blev vi alla kungamakare på lik linje genom den allmänna rösträttens magi. De politiska eliterna fortsatte att slåss - men nu gällde det inte kungens gunst utan folkets. Valkampanjer och vallöften såg dagens ljus. Mer åt alla som röstar på oss! Trots sina samhällsekonomiska bieffekter har systemet tjänat oss väl. Och eftersom det är omöjligt att styra ett land så att alla blir nöjda har de återkommande valen givit oss välbehövliga maktskiften.

Eller har de det? Människor som när politikerförakt säger att det alltid blir likadant i alla fall. Det spelar ingen roll vad man röstar på! I USA finns teorin om the Deep State, att staten styrs av det andra och tredje ståndet som i allt väsentligt är rörande överens. Och galjonsfigurerna på tronen hämtas från den egna kretsen med old money.

Det vill säga, ända tills en mutant dyker upp och stör Hari Seldons uträkningar. En person med new money. White trash. En barbar från andra sidan limes. Without finesse. Without style. Vulgar.

Så har man nu samlats i bollhallen (utan en meters avstånd) och jag tror att majoriteten knappt vet varför de är där, åtminstone inte varför de andra är där. Jag tror nämligen att det är tre grundläggande och inkompatibla  motiv. För det första ser vi den ärliga protesten mot polisvåld och upplevda eller bevittnade övergepp. För det andra är det den politiskt motiverade oppositionen som gör gemensam sak med allt och alla som kan välta Trump. För det tredje är det de verkliga revolutionärerna, de som inte främst vill ha en ny president utan ett helt nytt samhällssystem. Dessa sistnämnda är ett hot mot själva demokratin eftersom det är demokratin som utgör vår samhällstruktur.

Och det tragiska är att medienarrativet inte tillåter att rörelsen kritiseras eftersom det oundvikligen leder till att de verkliga gräsrötterna också känner sig träffade. Resultatet kan dessvärre bli att den lilla våldsamma minoriteten tillåts dominera och med mediala hot och social trakassering ta sig allt längre in i redaktionernas kontorlandskap och allt närmare valbar plats.

En förutsättning för att en demokrati skall fungera är välutbildade medborgare som inte tror på vartenda youtube-klipp de ser eller varje överskrift de läser. När var senast gången du frivilligt läste en hel bok om ett allvarligt ämne? När var senaste gången du såg en seriös entimmesintervju med en person med ämneskunskap? Källkritik handlar inte främst om avsändare. I dagens mediabrus och politiska wokeness har etos och patos långsamt trängt ut logos och jag är rädd att vi bara har sett början av konsekvenserna det medför.

Det är val vart fjärde år, i USA i november i år. Är det omöjligt att vänta tills dess? Demokrati kräver att vi accepterar politiska beslut som går emot våra egna uppfattningar. Jag har genomlevt min beskärda del av sorgliga valvakor. Trump blir anklagad för att vara fascist men en del av fascismens mörka historia är våldsamma demonstrationer och trakassering i förbindelse med valrörelser och i dag förefaller det vara de så kallade anti-fascisterna som står för det. Trump är inte "literally Hitler" och det amerikanska folket har alla möjligheter att välja en annan president i höst. Hur kan förnuftiga människor tro att våld är det enda som återstår?

Det geniala med vår meritokrati och demokrati är att det är möjligt att göra klassresor. Låt oss värna om detta - och vid behov reformera och förbättra - och inte se till totalitära ideologier för lösningen.


tisdag, maj 26, 2020

Oplanerad betyder inte frihet från ansvar


En del saker görs mer komplexa än de i verkligheten behöver vara.

I norska stortinget debatteras i dag den nya bioteknologilagen. Det är de sedvanliga politiska skiljelinjerna, och det centrala dilemmat som diskuteras är å ena sidan risken för ett sorteringssamhälle och å andra sidan rätten till information (som omvänt kan knytas till yttrandefrihet.)

Typiskt är också att de som säger nej framställs (inte nödvändigtvis framstår) som teknikfientliga och kvinnofientliga.*

Sådana här diskussioner gör mig matt, i synnerhet på «nej-sägarnas» vägnar. Inte för att de har fel målsättning - jag vill nämligen inte heller ha ett sorteringssamhälle – men eftersom de använder sekundära argument.

Det är nämligen en ohållbar hållning i längden att förhindra människor från att få information eller att förbjuda teknik. Och det är ju heller inte informationen som är problemet utan vad människor väljer att göra med informationen – och vad samhället tillåter, finansierar och kanske till och med uppmuntrar.

Om människor vill kartlägga alla sina gener och vara förberedda på framtida möjliga sjukdomsscenarier så får de gärna det. Om de därtill vill ha så god kunskap som möjligt om sitt ofödda barn så är det också OK, kanske till och med lovvärt. Men detta ger ingen som helst moralisk rätt att bestämma över en annan individs rätt till liv. Och detta är sakens kärna.

Varje graviditet är en följd av två personers medvetna handling, en handling som sedan urminnes tider medför en känd «risk» att sätta barn till världen. Vidare är det omöjligt att veta hur mycket insats detta barn kommer kräva, för någon innebär det bara 15-20 års omsorgstagande, för andra kan det bli en livslång förpliktelse. Över detta har vi ingen kontroll.

På grund av ovanstående har det klassiska rådet därför varit att vänta med sex tills man är två personer som är ömsesidigt föpliktade till varandra så att man åtminstone har en partner att dela bördan med. På denna punkt bör människor självklart få göra som de vill, men om det i praktiken går ut över en oskyldig tredje part är det min moraliska plikt att protestera. Ingen har rätt att sätta sig själv framför en annans rätt till liv.

Oplanerad betyder inte frihet från ansvar. Om jag balanserar tjugo glas på väg till köket, eftersom jag inte orkar gå flera vändor, och tappar ett, så är det förvisso oplanerat men likväl ett resultat av mitt eget val. Till och med om jag bara bär ett glas med båda händerna kan det hända att jag snubblar och tappar det. Glasbärande innebär alltid viss risk för glassplitter och enda sättet att fullständigt eliminera det är genom att avstå från själva aktiviteten. På samma sätt är det med sex.

Den som däremot aldrig är ansvarig är fostret självt.

Information och forskning bör alltså vara tillåtet. Abort däremot bör vara förbjudet.
Några av motståndarna till den nya lagen håller nog med mig här, men andra gör det inte eftersom de inte vill röra vid abortlagen – och därigenom komplicera vår hedonistiska livsstil. Den senare gruppen kan på sin höjd hoppas på att agera broms, men ska vi hindra sorteringssamhället på riktigt så måste vi omvända oss och ge alla människor rätt till liv.

* Visste du förresten att den person som mer än andra representerade den politiska kampen mot slavhandeln i början av 1800-talet i England, William Wilberforce, var en vit, protestantisk man. Han hadde varken varit slav eller slavägare. Ändå menade han sig ha rätt att adressera detta samhällsproblem. Just saying.