I Norge har det varit lärarstrejk - och sjuksköterskestrejk och diverse-andra-yrkesgrupper-strejk - inom kommunal sektor. En av orsakerna till strejken har varit lärarbrist som antas vara en följd av yrkets låga status som i sin tur sägs vara en konsekvens av låga lärarlöner. Detta har gjort att jag har tänkt lite över både lärarbrist och låg lön och låt mig börja med lönen.
Vad är grunden för påståendet att lärare har låg lön? Jo, argumenten tar i huvudsak utgångspunkt i utbildningens längd. I dag krävs det masterexamen för att bli lärare i Norge och en mastergrad vittnar om en viss kvalitet som förtjänar en viss lön. Utbildningsnivån fungerar alltså som ett slags försök till objektivt mått på kvalitet. Detta är emellertid problematiskt. Lön är ju egentligen ingenting annat än priset på lärarnas arbete men pris som fastställs utifrån förment objektiva kriterier leder ofelbart till brist. Du kan gärna tycka att det är rätt att en person med högre utbildning eller med lärarlegitimation förtjänar en viss lön, men priser som inte bestäms av marknadsprinciper leder förr eller senare alltid till överskott eller underskott.*
Om priset på skor skulle fastställas efter kvalitet och inte efterfrågan så skulle skoaffärernas hyllor fyllas av skor som folk av någon anledning inte vill ha till det priset samtidigt som det skulle råda brist på skor som folk faktiskt vill ha. Det kallas kommandoekonomi. 1988 besökte jag Sovjet och var själv inne i en klädaffär i juli som bågnade av osålda pälskappor men utan en enda T-shirt. Det är ingen slump att det är just inom offentlig sektor som det ständigt uppstår brist på olika yrkesgrupper. När prismekanismen sätts ur spel är detta ett förväntat resultat.
Bristen är dock inte bara en funktion av den dysfunktionella lönesättningen. Den är också ett resultat av den offentliga sektorns monopol. Det finns i praktiken bara en arbetsgivare och även de få privata alternativen som finns finansieras ju i huvudsak av skattepengar. Om en lärare inte är nöjd med sin lön eller sin status så finns det i praktiken bara två alternativ - svälja kameler eller lämna yrket. Det leder till lärarbrist, inte minst brist på goda lärare - sådana som på en normalt fungerande marknad hade efterfrågats mest. Men tänk om de missnöjda kunde sålt sin arbetskraft till en annan arbetsgivare. Kanske en som erbjöd högre lön, eller andra arbetsvillkor, eller en annan läroplan.
För här kommer vi till en tredje punkt: alla skolor måste idag drivas efter samma principer - samma läroplan, samma ämnen, samma betygssystem. Återigen är det en centralt bestämd princip och centralt bestämda kvalitetsmått som ligger till grund. Skolplikt i tio år för alla och därefter tre, fyra nästan lika obligatoriska år på gymnasiet. Men det måste faktiskt inte vara så. Det är fullt möjligt att låta människor bestämma utbildningsmetod själva. Frågan är ju inte hur många år du har gått på skola utan vad du faktiskt kan. Det gäller för övrigt både elever och lärare.
Det paradoxala är att de fackföreningar som har strejkat i Norge själva försvarar den offentliga sektorn och har en kritisk grundsyn på privata initiativ inom sina respektive områden. De låser sig alltså frivilligt till en arbetsgivare samtidigt som de klagar över nämnda arbetsgivare. De är kritiska till privata monopol men omfamnar offentliga utan att inse att de leder till exakt samma problem. De driver själva krav på lön baserad på tjänsteår och utbildningsgrad för att öka yrkets status utan att inse att detta på lång sikt antagligen är orsaken till både brist och låg status.
(När nu systemet är som det är och lönesättningen fungerar som den gör så önskar jag förstås att lärarnas del av kakan ska växa. För jo, jag är själv med i facket men huvudskälet är att jag tycker om mina lokala kollegor och värdesätter människor jag känner framför t.o.m. mina egna politiska teorier.)
* Nej, jag säger inte att "bra" lärare ska tjäna bättre än "dåliga" utifrån några andra bedömningskriterier (t.ex. popularitetsmätningar bland eleverna.)
