Snöfallsarbete

 sisyfos|arbete substantiv ~t ~n 

[också snöfalls|arbete]

• ett fruktlöst, evigt skottande i ymnigt snöfall som aldrig tycks ta slut

Irene 50

Ha den äran på födelsedagen, Irene! Du har otroligt nog blivit lika gammal som Bamsefar i sången, men likheterna slutar där :)

Som du kan se är Irene bara 49 år på det här kortet.

I den sången så är det ju till och med osäkert exakt när Bamsefar fyller år ("omtrent ved denne tida.") Jag tror det ska mycket till innan du glömmer den 27:e november - eller låter någon annan glömma dagen heller för den delen!

Du är en födelsedagsperson! En person som tycker om att bli uppvaktad och få blommor, och en hälsning i tidningen. Du kan även konsten att glädja dig och se fram emot både födelsedagar och andra små höjdpunkter som kryddar vardagen. Det är en fantastiskt fin egenskap som jag avundas dig! Dessutom glömmer du aldrig andra personers födelsedagar. Jag känner ingen som är så snabb att gratulera och välgångsönska andra. Dina armbågar är mjuka och du lyfter fram andra, ibland på egen bekostnad. Det lönar sig i längden, men det är inte därför du gör det.

Du är en utropsteckenperson! Precis som Elaine sätter du gärna dit ett par utropstecken bakom dina meningar. På den punkten (pun not intended) kan du nog inte påverka mig, men det säger samtidigt något om din vackra personlighet. Du tycker om livet och att det händer saker. Du är inte upptagen av vad språkpoliserna i din närhet tycker. Är något värt ett extra gladtecken så delar du frikostigt med dig. Fortsätt med det, oavsett vad jag säger.

Du är en drömperson! Varje morgon berättar du om nattens alla äventyr. Obegripliga händelseförlopp som har påverkat dig djupt. Det är inte konstigt att du är trött på morgonen. (Gör som din man, sov!) Men det illustrerar emellertid också ditt stora engagemang i livet och i dina medmänniskor. Du bryr dig om. Du går ålin och säger som oftast ja till spännande utmaningar. Öppna dörrar står sällan öppna förgäves när du har vägarna förbi.

Men du är förstås en drömperson bokstavligt talat också. Min egen drömperson!!! Hoppas jag kan leva upp till dina förväntningar och att jag inte bidrar till din nattliga drömstress. Jag älskar dig!!!

>Ni na ni na ni na na - böcker jag gillar

Böcker jag läst det senaste året.

Några till.

Det är kul att läsa. Det har jag alltid tyckt. Mina första favoriter var Alfons-böckerna (och de ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, i synnerhet Listigt, Alfons Åberg och God natt, Alfons Åberg.) Sedan följde Ture Sventon ("Två sås, tack."), Femböckerna och Biggles. De sistnämnda var pappas böcker med gamla verbformer. De gingo och sjöngo. Bland pappas pojkböcker hittade jag också t.ex. Singleton-böckerna. Mamma hade också sparat böcker från sin barndom och jag läste Gösta Knutsons Nalle Lufs ("Vilket slarv att glassen smälter.") och den roliga Tuff och Tufs ("Jag vill minnas att det kostade sisådär 25 kronor.")

Böckerna vi hade hemma läste jag som regel flera gånger och jag minns särskilt att jag läste Bröderna Lejonhjärta sex gånger under några års tid (plus ett par gånger till senare.) Existerar bokslukaråldern längre?

Ett dyrbart minne från min barndom är när jag på kvällarna frågade pappa om något boktips och vi stod framför hyllan och han berättade om sina favoriter. Ett av mina tidigaste minnen är förresten att jag satt framför bokyllan på Saltängsvägen och bokstaverade titlarna på ryggarna - minns särskilt att jag en dag kunde läsa "T-O-R-N-E-T." (Själva boken läste jag inte förrän många år senare - en katastrofbok av Richard Stern.)

Så blev det Svarta hingsten-serien, det mesta av Jules Verne. Jag gillade Robinson Kruse och Tom Sawyer. Också Bilbo och Sagan om ringen - har sparat en berättelse från lågstadiet som är starkt präglad av hober och dvärgar. (Sagan om ringen bör man läsa ungefär vart femte år.)

Men älsklingsgenren i mellanstadieåldern var nog science fiction och den största favoriten var Egen rymddräkt finnes (Have Spacesuit, Will Travel av Robert A Heinlein.) Boken var fullspäckad av långa uträkningar (om tyngdaccelaration och avstånd till Vega 5) med många nollor och jag läste nitiskt varenda nolla eftersom jag ansåg (anser!) att man måste läsa allt i en bok för att man med gott samvete ska kunna påstå att man har läst den. Något senare utökade jag min scifi-samling med Asimovs Stiftelsen och därifrån gick vägen till olika dystopier, först Karin Boyes Kallocain, senare 1984, Atlas Shrugged och långt senare mer "lättsamma" Hunger Games.

Apropå lättare sommarläsning så gillar jag Jack Reacher-böckerna (undantaget de som är skrivna i första person), Baldacci, Grisham och Conn Igguldens serier om Caesar och Djingis Khan. De första deckarna jag läste var annars Bo Balderssons Statsrådet-serie med den stackars adjunkten som bisittare. Mycket rolig situationskomik. Till kategorin roligt och lättläst hörde också Årets Ehrenmark. Det var en stående julklapp på Parkgatan och jag tycker fortfarande om att plocka en av dem från bokhyllan och läsa ett kapitel eller två om "vår hjälte, hustrun, sonen och hunden Gäsper."

Andra kåserande böcker som har roat mig (och Irene) högeligen är Adrians Plass He(m)liga dagbok om en frikyrklig karismatikers komiska strapatser, och varför inte Jeromes klassiker, Tre män i en båt.

I den kristna romangenren uppskattar jag Bodie Thoenes två serier om förkrigstiden i Europa och om de dramatiska händelserna före staten Israels upprättande. Men jag gillar även den kristna fantasygenren med Perettis This Present Darkness och Piercing the Darkness. CS Lewis, förstås (t.ex. Från helvetets brevskola.)

Mycket nämnt och säkert mycket glömt när det gäller skönlitteratur (Mina drömmars stad, Dickens tegelstenar, Asterix och Lucky Luke...)

När det gäller kristen litteratur har bl.a. följande böcker påverkat mig: Winning God's Way och Hörde jag rätt (L. Cunningam), The Father Heart of God (F. McClung), The Jesus Creed (S. McKnight), No Compromise (K. Green), Pastor (E. Peterson), The Name of Jesus (K. Hagin), Possessing the Land (Roger Price) och många, många fler.

Andra ämnen som jag gärna läser är historia (allt av Peter Englund), politik och idehistoria (t.ex. The Road to Serfdom), pedagogik (tips: Seven Myths of Education) och apologetik (Mere Christianity.)

Sist men inte minst: Bibeln. Favoritböcker där: Första Mosebok, Ordspråksboken, Lukas, Romarbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet och Andra Timoteusbrevet.

Till jul önskar jag mig för övrigt gärna en bok!

Valborg i Strömstad

Som liten åkte vi alltid till Röfors för att fira valborgsmässoafton. Först gick vi in i missionskyrkan och köpte kanske en korv med bröd. Därefter gick vi över vägen för att titta på brasan, lyssna på manskören som sjöng från ett lastbilsflak, och till sist se fyrverkeriet.

Raket.

Fyrverkeriet, ja. Detta var på den tiden man var tvungen att vänta en stund mellan varje uppskjutning, och vi klappade efter varje raket. Vissa år blev det bandyapplåd med vantar. Höjdpunkten var alltid vattenfallet och då utbrast alla i ett samfällt åh.

Brasa.

Sedan flyttade jag hemifrån och valborgsfirandet gick i ide. Men så fick jag egna barn och nostalgin och minnena från min egen barndom vaknade till liv. Yrvaket frågade jag min norska fru om vi inte borde fira valborg. -Det är stort i Sverige!

Andra svenskar från Norge.

Eftersom hon inte tycktes förstå storheten tänkte jag att detta tydligen är något som blott kan erfaras, ej förklaras.

Första året.

Lyckligtvis bor vi nära svenska gränsen och jag hittade Strömstad kommuns traditionsenliga valborgsfirande i samarbete med roddklubben. Första året vi åkte dit var 2008 och utan att veta det hade vi startat en tradition som skulle förbli obruten ända fram till... nu.

Andra året.

Traditionen har stort sett inneburit parkering på parkeringen längst bort eftersom jag inte gillar att fickparkera, svensk pizza, glass som trotsar vädret, körsång av Tontämjarna, vårtal, vitsippor, fackelrodd och fyrverkeri.

Calzone och Hawaii.

Fast jag vill samtidigt påpeka att arrangören inte fullt ut har tagit hänsyn till våra traditioner. Titt och tätt har de ändrat i programmet!

Årets hedersuppdrag.

Först flyttades körsången från parken till Strömsdalen. Sedan ströks fyrverkeriet. Och häromåret bytte Tontämjarna dirigent. Den legendariske Bjarne lämnade över taktpinnen till ett nytt ansikte!

2012 måste det vara.

Men nu i år har alltså själva Traditionen brutits och vi får nöja oss med att beställa hempizza och sjunga "Det är våren, ja det är våren" i soffan.

Tontämjarna och Bjarne.

 

Morfar Sixten

Marie, morfar och jag, Västanvik-76

Idag är det 30 år sedan min morfar dog. I mammas sparade papper hittade jag minnesord skrivna av P-A Sahlberg. Jag tar mig friheten att återge dem här:

Sixten Edward Lindell född 6 juli 1909 avled 28 november 1988.

Längs en människas väg genom landskapet är många milstenar resta. Somliga officiella och offentliga, andra hemliga och bara betydelsefulla för några få. I vår minnesteckning av Sixten Lindell ska vi påminna om de stenar, som rests för metodistpastorn Sixten. Lokalpredikanten i St Peters kyrka, Mauritz Lindells son. Livsvägen bröt fram i Fässbergs församling i Mölndal den 6 juli 1909. Metodistfamiljen i Göteborg såg Sixten växa upp som en av fyra syskon. Vägen från St Peter till Överås var inte lång. Fader Mauritz predikstol visade vägen till pastorsutbildningen och Sixten banade väg för sonen Rolf och sonsonen Tomas, till samma skola, för rustning till samma tjänst.

Så här långt synes livsvägen varit stadsbanad genom landskap av hus. Men efter avslutade studier på Överås 1932 tjänade Sixten i Rotebro och Märsta 1932-35, Bollnäs 1935-38, Trollhättan Tabor 1938-1942, Roma 1942-47, Vänersborg 1947-49, Fagersta 1949-55, Tranås 1955-63, Distriktsföreståndare 1963-69 och även efter pensioneringen i tjänst för kyrkan i IM, Alingsås och runt om i landet.

Ruth slog följe på vägen och barnen Eva och Rolf anslöt vid familjens egna milstolpar. I kyrkans församlingar från Bollnäs i norr till Tranås i söder, och Gotland i öster och Distriktsföreståndare i Väst och Söder tjänade Sixten, rätlinjigt och hängivet. Kyrkan var Guds redskap till frälsning för var och en som tror, och i sina rapporter till Årskonferensen som distriktsföreståndare skrev han: "Om vi inte har tro för framtiden har vi ingen tro alls."

Så fick Sixten vara klubbans man som genom raska årsmöten tog sin del av kyrkan mo framtiden. Min egen första bild av Sixten är från just en pastoratskonferens, där jag med tioåringens ögon imponerades av myndigheten i den lite sträva stämman och tempot i beslutsfattningen på väg mot hägrande saft och smörgås efteråt.

Bland milstolparna, som befolkar Sixtens väg genom livet, står Västkustgården, som Sixten invigde i mitten av sextiotalet. Sammanslagningen av fyra Göteborgsförsamlingar, som sedan blev min egen Trefaldighetsförsamling, skedde också under Sixtens klubbföring. Så utgör vi då alla milstolpar för Sixtens tjänst i kärlek och trohet för den kyrka han ville vara med att forma till ett redskap för Gud.

Han var också vår kyrkas Generalkonferensombud 1968 på den stora konferensen, då The United Methodist Church kom till genom en förening av Evangelical United Brethren och Metodistkyrkan. Det var ett av de bladen i kyrkohistoria, som Sixten var med och skrev. Han skriver själv i rapporten från den historiska konferensen, som gav oss korset och flamman som symboler för kyrkotraditionerna, som förenats och utgjorde en enad och stark kyrka, redo för tjänsten i Riket:

Under värdiga former frambars Bibeln, de båda kyrkornas ritualer, psalmböcker, kyrkoordningar samt den plan för sammanslagning, som antogs 1966 och placerades tillsammans på ett bord. Biskop Reuben Meuller från EUB och biskop Lloyd Wicke från MK räckte varann händerna över de framburna dokumenten och sa: "Kyrkans Herre, vi är förenade i dig, i din kyrka och nu i The United Methodist Church. Amen." Detta upprepades sedan av två barn, två ungdomar samt pastorer och styrelseledamöter från fem kontinenter från respektive samfund. 10.000 människor deltog i mötet. Vi är nu en ny kyrka i en ny värld,

avslutar Sixten Lindell sin rapport till Årskonferensen efter hemkomsten från USA.

Så har milsten rests vid milsten. Kvar hörs Sixtens budskap, förvaltade bl.a. genom sonen Rolf, som nu återknutit full gemenskap med Metodistkyrkan [och] i denna konferens talade om tiden då man åldras. Föräldrar dör och "plötsligt står där ingen mellan mig och graven." Så har Rolf, sonsonen Tomas och alla vi andra, som delar det rika arvet i vår kyrka, fått impulser och erfarenheter av Sixten Lindell. Kämpen, som nu gått segrande ut striden. Milstenarna minner om en genomärlig troskamp. Och själv skrev han i sina rapporter till Årskonferensen: "Om vi inte har tro för framtiden har vi ingen tro alls" och "det är min förhoppning att ni alla och hela vår kyrka skall få gå en rik framtid tillmötes."

Vi lyser frid över broder Sixtens minne. Leve evangeliet!

Tiden är dyrbar men vi har inte bråttom

"Bara den som vandrar nära marken kan se dina under Gud."

Promenad hem från barnehagen idag. Sträcka en kilometer. Tid en timme.

Om lidande, ånger och en ny dag

• Living life dependent on the approval of others
• Working too hard
• Lacking the courage to express feelings
• Losing touch with friends
• Not allowing oneself to feel happy

Från Bronnie Wares "The Top Five Regrets of the Dying: A Life Transformed by the Dearly Departing", citerad av Michelle van Loon här.

Att försona sig med sin ånger handlar om att nämna den vid namn, och lämna den, ty det finns ingen möjlighet att göra om.

Bronnie Ware skrev sin bok baserad på erfarenheter av samtal med döende pasienter. Moralen är förstås att vi bör dra lärdom av deras ånger och handla annorlunda - i tid. Ty även om det aldrig är försent för försoning kommer det en dag vara försent för förändring.

Kristen tro är att Jesus dog för människan. Men kanske vi kan säga att också andra människor dör för oss. När en människa i vår närhet dör öppnas en dörr till evigheten och ljuset träffar våra liv, vi som fortfarande är kvar. Genom den andres lidande och död får vi en möjlighet att fatta nya beslut, ja, att vända om. Mitt i meningslösheten kan mening skapas genom vårt gensvar.

Orättvisor och lidanden vi ser kan bli redskap för förändring i våra liv. Istället för att skaka på huvudet, blunda och gå vidare kan vi låta det fruktansvärda bli ett såkorn till en bättre och annorlunda värld.

Att vara bland de levande bör göra oss djupt tacksamma - och en del av tacksamheten kan vi rikta till dem som har gått före.

Då var det avklarat

Då var det avklarat. Skönt. En sak mindre att tänka på.

Nu gäller det bara att bocka av nästa sak. Och nästa. Och nästa. Ända tills..., ända tills... jag är färdig. Eller jag menar, ända tills jag inte har något kvar att göra. För då är jag färdig och då kan jag börja... leva?

För det är väl då livet börjar? Det här som jag klarar av i vardagsstressen är ju bara hinder på vägen.

Nej, så är det förstås inte även om jag allt för ofta tänker så. Ty det är ju just allt detta som jag bockar av som är livets innehåll.

Livet är inte primärt en lång förberedelse för något annat. Också de ting som stressar mig - de sorgliga, de svåra, de tunga - är en del av mitt liv.

Låt mig stanna upp och njuta av att jag fått nåden att leva.

Den motsatta tanken leder nämligen i förlängningen till att själva livet bara är något som ska klaras av. Ty jag blir aldrig färdig, och varje sak mindre att tänka på är ju egentligen en sak mindre att leva för.

När måste man gå upp?

När måste man egentligen gå upp på morgonen?

På norska mjölkpaketen uttalar sig en sportkändis om sina morgonvanor som skolelev: "Varje skoldag gick jag upp en kvart innan jag egentligen behövde."

Och man undrar vad som föranledde detta? Var det för att hinna jogga? läsa tidningen? ta ett varmt bad? ha morgonandakt?

Kändisen svarar själv, med en underton av stolthet: "Då hann jag alltid äta frukost."

Frukost var alltså en överkurs som bara de som gick upp en kvart för tidigt hann med.

Men varför nöja sig med detta? Jag vill påstå att han antagligen gick upp en hel halvtimme innan han egentligen behövde. På de extra minuterna hann han både klä på sig och borsta tänderna.

För när måste man egentligen gå upp?

Curling är en nordisk paradgren

Lördag och söndag förmiddag ringer det som regel på dörren hemma hos oss. Lite för tidigt. Om vi hinner göra oss presentabla inom rimlig tid och öppnar dörren möts vid av ett tidningsbud.

Lördagskillen säljer Dagbladet.  Söndagskillen säljer Verdens Gang.

Men det är inte den enda skillnaden.

På gatan bakom sig har lördagskillen slängt sin cykel.

Bakom söndagskillen ligger ingen cykel. Där står en Volvo på tomgång med en farsa vid ratten.

Visserligen tycker jag att båda gossarna tarvar uppmuntran men jag erkänner att mina pengar sitter lite lösare på lördagarna.

Men tyvärr lockar sällan tidningarnas första sida till inköp. Snarare avskräcker från.

Fast just idag var rubrikerna - och bilderna - innanför anständighetens gräns. Om tidningen var värd 25 spänn är en annan femma. Hoppas killen får hyfsad provision.

Nämnde jag förresten att lördagskillen ser ut att vara av "utenlandsk opprinnelse" - som just nämnda kvällstidningar brukar vara ivriga att påpeka.

Förunderliga äro Herrens vägar

I våras, april någon gång, började motorlampan lysa på instrumentbrädan. (Inte rött. Bara gult. Jag inbillar mig att det innebär en gradskillnad.)

-Dyrt, tänkte jag och parkerade bilen på garageuppfarten. Jag har ju en cykel.

Så i regn och skur trampade jag till jobbet, 13 km enkel resa. Kallt i början och "andfåddigt" men med sommarvärmen kom också konditionen. Och med konditionen ökade lusten att springa i skogen.

Bortsett från ålderskrämpor i knäna har sommaren därför blivit en efterlängtad framgångssaga för svensk friidrott. Även om mina framsteg ännu inte nått den tunga kvällspressen.

Och bilen stod tryggt parkerad genom april, maj, juni, juli och ända in i augusti. Mitt i sommaren satte förresten Fredrikstad kommun upp en gratis färja åt mig över Glomma som förkortade min resväg med vid pass tjugo minuter.

Men för ett par veckor sedan antydde min fru att jag borde lämna in bilen på verkstad snart. Eftersom min resväg skulle förlängas i augusti med flera mil, och även med tanke på den annalkande hösten. Och cykling i all ära men hon ville ogärna att jag skulle lämna henne och barnen åt sitt öde flera timmar extra per dag.

Så när övriga familjen for till Tynset på minisemester gick jag med tungt hjärta ut och startade bilen för att rulla ner till verksta'n.

Not.

Batteriet var förstås stendött, och min Battery Charger indikerade att det var bortom räddning. Inte vet jag hur det var med den saken men jag tänkte att jag kunde kosta på mig ett nytt biltemabatteri.

Så i avsaknad av pakethållare monterade jag Hamax barnsits på cykeln och gav mig av till butiken. Med nytt batteri gungade jag sedan nöjd hem, bara för att upptäcka att svängrummet i motorrummet var för litet för min skiftnyckel. Jag kom inte åt att lossa gamla batteriet.

-Nåja, imorgon cyklar jag förbi Jula på hemvägen. Där kan jag köpa en nyckelsats, tänkte jag och gick in till kaffe och bok.

Sagt och gjort, trodde jag. Men när jag skulle cykla hem från jobbet upptäckte jag att bakhjulet var tomt på luft. Tomt och opumpbart. Jag misstänkte att batteribördan från dagen före hade skulden.

-Nåja, då går jag till färjan med cykeln, korsar Glomma och promenerar vidare i rask takt till Jula. Tar bara lite längre tid och med övrig familj på Tynset är det ingen som väntar hemma.

Sagt och gjort. Väl framme på Jula köpte jag nu både nyckelsats och cykelslang (samt Snickers), och bakom knuten bytte jag slang och cyklade sedan hem. Allt väl.

Enkelt och elegant bytte jag sedan batteri utan kaffepaus och kunde nöjt konstatera att bilen spann igång som en katt.

Ännu mera nöjd blev jag när jag upptäckte att motorlampan hade slocknat med batteridöden (och förblivit släckt till denna dag.)

-Har du ordnat bilen? undrade min fru när hon kom hem.

-Jadå, det är klart jag har.

Förunderliga äro Herrens vägar.

Till pappa

Här är talet jag höll vid pappas minnesstund, juli 2013.

Min älskade pappa. Irenes älskade svärfar. Camillas älskade farfar. Christinas älskade farfar. Claras älskade farfar. Vi saknar dig, och tomheten efter dig och mamma kan endast bristfälligt fyllas av alla underbara, glada och kära minnen.

Minnen som vi bär med trotsig tacksamhet. Tacksamhet över att just vi fick nåden att ha världens bästa mamma och pappa, farmor och farfar. Och trotsig eftersom vi vet att vi ska ses igen. Eftersom vi vet att dödens udd är bruten. Tänk en dag ska ni och vi få höra samma röst som väckte Lasarus.

Vi tro ock på de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Kanske var det fler än jag som saknade pappas röst under psalmsången idag?

Ingen kunde sjunga psalmer som pappa. Det var högt och starkt. Men det var mer än bara volym. Det var helhjärtad lovsång.

(Hans sång var som ett gammalt djungelordspråk: "När pappa sjöng var åskan stilla." Både pappa och jag läste alltid dagens Fantomen/Den vandrande vålnaden i Nerikes Allehanda.)

Ja, det var helhjärtad lovsång. Pappa älskade att stå tillsammans med församlingen på söndag kl 11. Men det var samtidigt som om han stod där ensam, ansikte mot ansikte med Herren, i förundran och tacksamhet, i någon mening blind och döv för vad andra gjorde eller menade eller tyckte. Hans psalmsång var en försmak på himlens dånande vattenfall.

När samma röst predikade återkom han ofta till Guds befallning genom Mose till Farao: “Släpp mitt folk så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen!”

Det var det pappa hade erfarit. Han hade gjort som Petrus. Han hade tagit ett kliv ut ur båten och upplevde att vattnet bar. Därför sjöng han som han gjorde, därför talade han som han gjorde, därför levde han som han gjorde. Och på grund av hans liv och tro tror också jag.

Trots vad jag sagt om pappas sång var han ju ingen musiker. Han brukade berätta om en söndagsskollärarkurs där de efterlyste om någon bland deltagarna kunde spela till den gemensamma sången. Och när ingen anmälde sig räckte pappa upp handen. Jodå, han kunde hjälpa till. I efterhand visade det sig förstås att det satt en hel hoper begåvade pianister i församlingen. Men medan de hukade i bänkarna satt pappa redan på orgelpallen och laddade om. -De fick skylla sig själva, tyckte pappa. Och så fick deras finstämda musiköron stå ut med hans kanske mindre taktfasta spel.

Ville man hinna före pappa fick man alltså vara snabb.

Han gick fort och han handlade fort. “Jag kutar ner och kollar.” -Men Rune, du behöver väl inte kuta? tyckte mamma. Han var frimodig och orädd. Han gick upp tidigt. Hängde upp tavlor första kvällen. Tvättade, strök och manglade på morgonkvisten. Väckte mamma med kaffe på sängen vare sig hon ville eller inte - fast det är klart hon ville.

Också när han målade och tecknade kunde det gå undan. Inte på något sätt slarvigt, men han var ingen perfektionist. Bra nog var gott nog. “Det blir inga tyngder på det här” var mammas och pappas stående uttryck när det spikades upp grejer hemma.

Pappa var på många sätt överraskande snabb också när det gällde vissa inköp. Ju större ju snabbare kan man säga, typ hus och bilar. Sommarstugetomten i Västanvik t.ex.

Ändå var han absolut ingen affärsman. Han tyckte inte om risker, förhandlingar, gråzoner.

Han var väldigt laglydig och var väl den ende i Laxå som räckte ut handen när han cyklade. Han tog ansvar för andras slarv. Han bar alltid sin plånbok i framfickan och jag minns när han och mamma berättade att morbror Rolf hade tappat sin plånbok vid ett toalettbesök. Sådant slarv kunde uppröra pappa!

Fast en gång var han inblandad i en skum affär. På polenfärjan bad en främling pappa om hjälp att köra dennes bil genom tullen. Jaha, sa pappa och gjorde som han blev ombedd. Allt gick bra men efteråt fick han en reprimand av mamma. -Men Rune, du hade ju ingen aning om vad som fanns i bilen eller vem den där mannen var! Detaljerna förblir ett mysterium men jag gillar att tänka på episoden som “den gången pappa smugglade in en bil i Polen.” Händelsen passar f.ö. väl samman med försöket till valutasmuggling av typ 15 zloty vid samma gränsövergång vid annat tillfälle.

Men för mig var han mer än något annat min stora trygga pappa. Jag växte aldrig ikapp honom och jag fick alltid luta min kind mot hans bröst när han kramade mig.

Bakom vårt hyreshus på Saltängsvägen 11A låg en grusplan. Runt planen gick ett stängsel. Ett av mina första minnen med pappa är när han och jag på en promenad räknade stolparna i staketet. Det var 56 stycken och trogen sitt lärarkall inpräntade han i sin femårige son att 56=7×8. Det var den multiplikationen som hans elever hade svårast att lära och om jag bara lärde mig det skulle jag klara mig bra i skolan, ja i livet. Självfallet har också mina egna barn fått lära sig detta vid lika unga år.

Pappas liv och person är min största förebild. Hur han älskade mamma. Hur han alltid talade väl om henne. Hur han beundrade henne.

Pappa var verkligen genomsnäll - han skämtade inte om andra, han raljerade inte, han var sällan ironisk eller cynisk. Han var den bäste i sin generation. Han hade hatt. Han sa “dra ut ett par kopior” istället för att skriva eller printa ut. Han kunde använda uttrycket “måla sig” istället för att sminka sig.

Han var en kristen i ordets allra bästa bemärkelse.

Och jag vet att han älskade mig och Irene, Camilla, Christina och Clara, Marie och Svenn. I sina böner nämnde han och mamma er alla med namn. Familjen, släkten i alla dess förgreningar, församlingen och grannar. Jag vill att du ska veta att min pappa bad dagligen för dig och mig.

Han och mamma var så stolta över Irene och sina barnbarn. Även om de nog tyckte att vi var i överkant sent uppe och sent ute.

Ja, pappa var också farfar. En fantastisk farfar. En farfar som alltid hade förberett en hylla med leksaker till barnbarnens besök. Den rosa husbilen. Klossarna. Magnettavlan med klippdockor.

Farfar gjorde Camilla och Christina-spelet, som nu måste utökas till Camilla och Christina och Clara-spelet. Han ritade och målade, laminerade och fixade det mesta med häftmassa och magneter. Han hade ett tjog pennor och anteckningsbok i bröstfickan.

Farfar skrev sagor och läste högt ur Nicke Nyfiken, Kulla-Gulla och många andra böcker.

Och farmor kokade gröt - vit eller brun - till frukost. Pannkakor väntade när vi kom fram sent på kvällen. Farmor vinkade i fönstret när vi åkte. Hon ordnade påsksuppé och matsäck på utflykter. Åkte berg-och-dal-bana. Torkade bort glass runt munnen. Såg till att alla var glada.

Farmor och farfar handlade på ICA-krysset och den som ville fick följa med hand i hand. Eller till tvättstugan, källarförrådet, Karlslundsparken och gungmannen.

Det är så oändligt sorgligt att det här kapitlet är slut. Men det är bara ett kapitel som är slut. Inte hela boken. Bilbo har gett boken vidare till Frodo.

Som väl är, för pappa gillade inte böcker och filmer med olyckligt - eller ovisst - slut. Av samma skäl föredrog han repriser framför sportens direktsändningar.

Och jag vet att han inte såg på sitt och mammas liv som om det hade ett olyckligt eller ovisst slut.

Hans liv var redan gömt med Jesus i Gud. Hans invärtes människa förnyades dag för dag. Han hade redan klivit ur båten och vandrade tillsammans med Jesus. Döden hade ingen makt över dem. Han såg tillbaka på sitt och mammas liv med stor tacksamhet och han fullbordade loppet och ingen kunde ta kronan ifrån honom.

Därför säger jag tack för allt. Tack till Gud som har gett oss livet och framtiden. Tack till Gud för utmaningen att föra arvet vidare. Att bli människor som älskar vår nästa, som ser det stora i det lilla, som utbreder Guds rike utan åthävor och stora ord.

Till mamma

Här är talet jag höll vid mammas minnesstund, september 2012:

När mamma dog skakade hela min värld. En av få människor som verkligen känner mig är borta. Min mamma. Och jag vet att jag var hennes lille Anders. Vi älskade varandra. Jag är tacksam att jag aldrig behövt tvivla på det.

Och jag vet att mamma älskade pappa, Marie, Camilla, Christina, Clara, Irene och Svenn. Och många andra.

Jag vill gärna tro att jag är ganska lik mamma. En ofullkomligare upplaga förstås, men ändå med en hel del lindellgener i mig.

Vi hade alltid roligt ihop. Eller kanske snarare trevligt. Vi trivdes i varandras sällskap och förstod varandra. Jag kände till alla hennes tre temperament: kaffesugen, trött eller kissnödig.

När jag bodde hemma och gick på högstadiet och gymnasiet stod jag ofta i köket och pratade med henne. Jag försökte envist att balansera en köksstol på två ben, medan mamma diskade, bakade och lagade mat. Ibland dukade jag bordet (och hämtade övrig familj när maten var klar. Mamma ville inte att vi skulle ropa mellan våningarna.)

Men ofta var vi alltså ensamma i köket, mamma och jag och undulaten Felix. Men jag undrar vad vi pratade om. Jag minns inte, men något måste vi ha sagt. Jag tror det var ganska lättsamt, lite om skolan, saker som hänt, kanske något från Nerikes Allehanda, lite sport, lite politik. Men också ganska säkert ingenting om vad jag grubblade över och tänkte på. Det fick mamma läsa mellan raderna, och det tror jag att hon gjorde ganska väl.

Vi var ganska lika. Samma humor. Lite kålle och ada. Vid felsägningar på TV tittade vi på varandra. Eller när stackars pappa råkade säga "vädtre".

"Märkligt detta med Brolin."

När mamma skulle hålla ett tal eller inleda i kyrkan var det viktigt att hon hade en knorr, eller en "hook" - ett uttryck hon lånade från Bill och Gloria. På vårt bröllop talade hon t.ex. om "Lycka varje minut", med viss anspelning på brudparets optimistiska tidsuppfattning.

Mamma och jag har nog haft familjens vassaste tungor. Jag har aldrig hört pappa säga ett elakt ord om mamma. Inte ens på skämt, aldrig något på hennes bekostnad. Men mamma kunde ibland falla för frestelsen att skoja lite om pappa, ibland när vi satt vid matbordet. Hon hade en talang för det fyndiga i tal och skrift.

Jag och mamma gjorde inte så mycket speciellt tillsammans. Inga spektakulära resor. Jo, vi var hos tandläkaren i Örebro och pussades i korridoren. Det minns jag eftersom vi blev ertappade av en förbipasserande. Lite pinsamt för en nioåring, men det var väl gulligt kan jag tro. Men bortsett från det inte så mycket. Men vi var ofta tillsammans hemma. La pussel. Hon broderade sin stockholmstavla och jag tittade på. Vi manglade dukar i källaren, tittade på sportnytt. Och varje morgon knackade hon på min tonårsdörr för att väcka sjusovaren. Och varje morgon svarade jag yrvaket: "Kom in!"

Och när vi pratade var det i stort sett om ditt och datt. Eller för att citera filmen "You've Got Mail": "The odd thing about this form of communication is that you're more likely to talk about nothing than something. But I just want to say that all this nothing has meant more to me than so many somethings."

Mamma var vardag för mig.

Även de senare åren när mamma var sjuk har vi oftare än inte pratat om vardagliga ting. Ting som inte betyder så mycket men som livet är fullt av. Mamma tyckte förresten aldrig om att prata om sjukdom. Detaljerade influensasymptom var aldrig ett tema på Parkgatan 10.
Överhuvudtaget minns jag inte att mamma beklagade sig särskilt ofta. Hon gav aldrig uttryck för stress - inte ens inför tanken på femtio kaffesugna metodister på trappan kl åtta på juldagen. Hon bakade, dukade, organiserade utan ord och stora åthävor.

Hon hade integritet. Hon var ingen typisk ledare. Men hon var heller ingen jasägande efterapare. Hon var modig och jag beundrar henne för det. De flesta hjältar faller, och de stora orden håller sällan hela vägen. Men jag är så tacksam att mamma undvek de stora orden och att hon höll hela vägen. Hennes liv fortsätter att bära frukt.

Hon visar för mig att jag kan vara kristen utan att bli konstig, utan att ha alla svar och med bibehållen respekt för alla människor.

Till sist: mamma älskade sina flickor: Marie, Camilla, Christina och Clara och ville bevara dem från allt ont. Därför kunde hon också bli arg, stillsamt arg, förtretad.

Arg på köppress, förväntningspress, grupptryck och reklamvärldens ideal. Arg eftersom det ifrågasatte hennes älskade flickor, sa att de måste bli något annat än det de är.

Av samma skäl kunde hon bli arg på en andlighet som silar mygg och sväljer kameler, som sätter en annan standard för kristen tro än nåd och tillit.

Och hon var arg på sjukdom. Arg eftersom hon ville vara med, följa oss alla genom livet, skratta och gråta med oss.

Men till slut fick hon släppa taget och lämna oss i Guds händer. Tänk, nu slipper hon leva i en mammas spänningsfält mellan tro och ängslan. Nu har hon fått se att allt blir bra till sist. Det kan vi alla lita på.

Tack för allt, mamma. Jag älskar dig.

En ung sjuksköterska

Pappa har många teckningar i sina gömmor, men här hittade jag minsann en som jag har gjort.

Teckningen var en födelsedagspresent på mammas 41-årsdag 1985, men på teckningen (med ett kort som förlaga) är hon ca 20 år yngre skulle jag tro. Jag var 14 när jag ritade den.

Begravning

And then, as death
gives way to victory,
I'll see the lights of glory
and I'll know He lives!

Because He lives,
I can face tomorrow,
Because He lives,
all fear is gone,
Because I know
He holds the future,
And life is worth the living,
Just because He lives!

B&G Gaither

Mitt tack är svagt

Mitt tack är svagt. Det blandas med smärta, tomhet och sorg.

Det är en tacksamhet från spillrorna av det som borde ha blivit. Det som skulle ha varit.

Det är ett trotsigt tack till Herren som har krossat dödens makt.

Det är ett tack jag ärvt av pappa och som han behöll ända hem till himlen. Ett tack till den Gud som är till. Den Gud som inte lämnar oss faderlösa.

Men mitt tack är svagt idag. Jag hoppas på en ny morgondag.

Kyligt tidsfördriv

Vi äger två kylskåp. Det vita och det bruna. (Det bruna står i ett köksskåp.)

Båda lider av åldersskavanker. Det vita håller vid pass +12°C och det bruna -0.5°C. Vilket förstås betyder skämd mat och sur mjölk i det vita och frozen yoghurt och mystisk smörkonsistens i det bruna.

Mitt förslag till lösning (på kort sikt?) är att byta plats på alla varor mellan kylskåpen enligt ett noga uträknat schema så att matens snittemperatur håller sig över fryspunkten men aldrig överstiger +8°.

Eller så kan vi bita i den sura mjölken och köpa nya kylskåp.

Kläder, skor och gardiner

Idag städar vi garderober. Kläder, kläder, kläder och skor, skor, skor. I alla storlekar, för alla eventualiteter. För barn att växa in i. För vuxna att banta in i. Annat sparas som museiföremål.

Och så har jag hängt upp gardiner. Två gånger. Första gången hängde jag upp samma gardiner som tydligen hängt uppe sedan jul. Hur skulle jag kunna veta det?!

Dessutom hade jag visst hängt dem uppochner.

Hon känner sin pappa

-Pappa, kom!
Jag tittar upp från diskbaljan. Det är tvååringen som ropar.
-Ett ögonblick, lilla gumman.
-Nej, kom!
-Du får vänta lite. Jag kommer snart.
-Ska du bara dricka kaffe först?

Komback

Efter några års frånvaro ställde familjen Lundblad åter upp med en deltagare i det årliga SA-loppet. Trots dess olyckliga koppling till socialismen är loppet ett trevligt initiativ av den lokala monopoltidningen.

Hon hamnade lite på efterkälken. Kortet är taget mitt under loppet :)

Vår deltagare var förväntansfull kvällen före men detta försvann när vi tvingade på henne den obligatoriska nummerlappen och reklamtröjan från nämnda arrangör. Buttert och motvilligt knatade hon dock lydigt gågatan fram till Påsen på torget.

Den politiskt korrekta påsen innehöll reflex, äpple, banan och en nyckelsnodd. Godiset från pionjäråren är borta.

Sammantaget en lyckad dag som avrundades med besök hos mormor och en smärre bula i huvudet på vår tappra löpare.