Då var det avklarat. Skönt. En sak mindre att tänka på.
Nu gäller det bara att bocka av nästa sak. Och nästa. Och nästa. Ända tills..., ända tills... jag är färdig. Eller jag menar, ända tills jag inte har något kvar att göra. För då är jag färdig och då kan jag börja... leva?
För det är väl då livet börjar? Det här som jag klarar av i vardagsstressen är ju bara hinder på vägen.
Nej, så är det förstås inte även om jag allt för ofta tänker så. Ty det är ju just allt detta som jag bockar av som är livets innehåll.
Livet är inte primärt en lång förberedelse för något annat. Också de ting som stressar mig - de sorgliga, de svåra, de tunga - är en del av mitt liv.
Låt mig stanna upp och njuta av att jag fått nåden att leva.
Den motsatta tanken leder nämligen i förlängningen till att själva livet bara är något som ska klaras av. Ty jag blir aldrig färdig, och varje sak mindre att tänka på är ju egentligen en sak mindre att leva för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar