Sjunde oktober

1800-tallet är nationalromantikens sekel. I Norge vaknar drömmen om frigörelse, först från Danmark, sedan från Sverige. Samme strömningar återfinner vi på många platser vid denna tid och efter hand som de stora imperierna bryter samman växer antalet nationalstater i världen.

Ett folk som vid denna tid drömmer om ett eget land är judarna, men deras dröm är inte ny. I århundraden har de varje påsk envist upprepat frasen, "Nästa år i Jerusalem." Men fördrivna från sitt kulturella och historiska hemland har drömmen förefallit ouppnåelig.

På deras gamla tempelplats i Jerusalem står de arabiska erövrarnas monument, the Dome of the Rock, och den kvarleva av judar som bor i denna avkrok av det osmanska väldet lever ett undanskymt liv. Men någonting börjar hända. Judar från främst östeuropa och Ryssland, under flykt från blodiga pogromer, tar chansen och satsar allt på att återvända till sina fäders land. I sitt anletes svett börjar de bygga upp ett fungerande samhälle. Och i kölvattnet av den judiska invandringen kommer många andra invandrare och landet börjar så småningom att vakna till liv.

I takt med utvecklingen vaknar emellertid också stormakternas intresse för den gamla romerska provinsen Palestina (uppkallad av Rom efter judarnas urgamla fiende, Filisteerna.) Den judiska nationella rörelsen, sionisterna, blir fort en bricka i stormakternas kamp, och otaliga är de löften som ges och tas tillbaka. Både judar och araber känner sig svikna. I synnerhet Storbritannien blir ökända för sin kappvändarpolitik.

I självbestämmandets anda beslutar dock det nybildade Nationernas Förbund att både judar och araber har rätt till självbestämmande, och för judarnas del handlar det på sikt om att få styra sitt eget historiska hemland. Men under en övergångsperiod ges Storbritannien rätt att styra Palestina, som vid denna tid omfattar både dagens Israel och dagens Jordanien, med målet om att etablera en judisk nationalstat.

Första halvan av 1900-talet präglas av arabiska terrorangrepp, som i Hebron 1929, men också av judisk repsons, och otaliga andra skärmytslingar. Inte minst betraktar judarna allt mer engelsmännen som det stora hindret. Stormakterna i allmänhet och britterna i synnerhet har nämligen ett överordnat mål: att bevara sitt eget inflytande genom att att hålla sig väl med den grupp som för tillfället bäst gynnar detta intresse – och det är som regel inte judarna.

De judiska nybyggarna är nämligen på inget sätt europeiska kolonisatörer som dagens narrativ gärna utmålar dem. De är inte utsända av någon europeisk makt, men är tvärtom flyktingar, först från tsarens Ryssland och senare från fascismens Centraleuropa. Och för det proarabiska brittiska utrikesdepartmentet framstår judarna allt oftare som ett problem.

Resultatet av utvecklingen blir en första uppdelning av Palestina, 1921, och bildandet av ett arabiskt land, Transjordanien (dagens Jordanien) - alltså landet på andra sidan Jordan (den ökända floden i uttrycket "from the river to the sea.") Detta land skulle med rätta kunna kallas "Palestina" enligt dagens användande av uttrycket. Men denna uppdelning blir inte den sista.

När FN till slut bestämmer sig för att genomföra Nationernas Förbunds gamla beslut om att ge det judiska folket självstyre i sitt eget land delar de det kvarvarande landområdet på nytt i en judisk och en arabisk del.

Även om många av dagens politiker, akademiker, journalister och hollywoodkändisar gärna tror att upprättandet av Israel endast är ett utslag av Västeuropas dåliga samvete på grund av Holocaust, som araberna får betala priset för, så är det långt ifrån sanningen. Israel är inte ett europeiskt projekt. Upprättandet av Israel 1948 är resultatet av en flertusenårig dröm, ett hundraårigt långt nybyggararbete och ett idoga politiskt arbete under femtio år, ofta motarbetat av imperialismens gamla stormakter.

Det som sker efteråt är dock minst lika viktigt. För det första röstar alltså judarna ja till FNs delningsplan, men de arabiska representanterna röstar nej och går istället till angrepp på den nybildade nationalstaten. Med minimalt stöd från omvärlden lyckas Israel överleva detta första kriget av många.

Men vad sker med de arabiska områdena som skulle bli ett eget land? Jo, de ockuperas av Jordanien. Dagens Västbanken och östra Jerusalem står alltså under palestinaarabiskt herravälde ända fram till 1967 utan att dessa lyfter ett finger för att upprätta en palestinsk stat i området. Orsaken är tämligen uppenbar. De vill ha hela området, "from the river to the sea", och därför samlar sig också en förenad arabvärld mot Israel, med Egypten i spetsen, för ännu en attack mot Israel.

Men Israel är starkare än de var 20 år tidigare och krossar sina fiender under sex junidagar i 1967. Jordanien måste dra sig tillbaka till andra sidan Jordan och hela Jerusalem kommer under israelisk kontroll. För första gången på tjugo år kan judar be vid Västra muren, och Judeen och Samarien är inte längre Judenrein. I linje med NFs beslut från tidigt 1900-tal, som ger judar rätt till tät bosättning i hela Palestina, byggs nya pionjärsamhällen upp på judarnas historiska hjärtland. Igen får judar bo i Hebron där Abraham är begravd.

Sexdagarskriget 1967 är en vändpunkt på flera sätt. Israel är inte längre en svag nation men tvärtom ett livskraftigt och framgångsrikt land - en demokratisk oas i en totalitär öken. Men ett starkt Israel passar inte in i ett vänsterparadigm där den starke måste vara ond och den svagare parten närmast per definition är god. Skillnader mellan människor eller grupper förstås reflexmässigt som ett resultat av orättvisor och maktmissbruk, inte som ett resultat av t.ex. kultur eller egna val.

Den svenska och norska socialdemokratins positiva inställning till den lilla judiska nationen förbyts successivt mot en allt mer proarabisk politik. Och samma sak sker i hela Västeuropa. Värdens enda judiska stat blir den perfekta syndabocken och en möjlighet för Väst att göra upp med sin egen kolonisationshistoria.

FN, med en majoritet av ickedemokratiska medlemsländer, fördömer Israel mer än alla andra nationer sammanlagt. Israel, där judar, araber, druser och andra har lika rättigheter, fördöms i FN av länder som Iran, Saudiarabien och Nordkorea - och allt för ofta även Norge och Sverige - för att bedriva både apartheid och folkmord. Nordkorea! Saudiarabien! Att i stort sett hela arabvärlden är Judenrein glöms bort. Hundratusentals judar har flytt från dessa länder till Israel - och i dag känner sig svenska judar tvingade att lämna t.ex. Malmö. När Israel lämnar över Gaza till palestinskt självstyre i början av 2000-talet är mängder av judar tvungna att lämna sina hem.

Så kommer sjunde oktober, 2023. Tusentals krigare från Gaza invaderar Israel, mördar över tusen civila och tar tvåhundrafemtio personer som gisslan – och lämnar ett löfte om att upprepa attackerna så länge Israel existerar ("från Medelhavet till Jordan ska Palestina vara fritt.")

Bakom angreppet står emellertid inte bara en terrororganisation. Hamas är också den styrande myndigheten i Gaza. Det är alltså, for all intents and purposes, landet Gaza som angriper Israel den sjunde oktober, 2023. Hamas är valda av sitt folk till att styra Gaza, och angreppet var därför inte bara en terrorhandling men en krigsförklaring, och Israels svar är därför heller inte en simpel hämndaktion.

Ideen att kriget handlar om hämnd leder till de in absurdum upprepade argumenten om "proportionalitet". Men det handlar inte om hämnd utan om att besegra den fiende som använder Gaza som bas för upprepade attacker mot Israel. En fiende som dessutom får militär uppbackning av Hizbollah, Huthis, Iran m.fl., och idag dessutom politiskt stöd av stora delar av Västeuropas regeringar, media och mer eller mindre välutbildade influencers.

Israel begår inte ett folkmord i Gaza, men människor dör i krig. Israel har offrat hundratals egna soldater i kriget just eftersom de så långt möjligt vill undvika civila förluster. Om de bara ville döda palestinier hade de kunnat göra det från luften utan att offra en enda egen soldat.

Med den logik som besserwissers i Väst uppvisar så borde de Allierade ha avbrutit kriget mot Tyskland när antalet döda tyska civila hade blivit oproportionerligt högt. Men så resonerade man inte då, och så skulle man inte resonera idag heller om det gällde Storbritannien, USA eller Frankrike. Så resonerar man endast när det gäller Israel, de dubbla måttstockarnas ultimata måltavla. Men det andra världskriget hade kunnat avslutas tidigare, eller hur? Om Hitler hade kapitulerat. Men så länge han envist höll fast vid makten och skickade sina sista soldater ut i kriget fortsatte befolkningens lidande.

Det är därför en skam att hävda att civilbefolkningens lidande i Gaza är Israels fel.

Men kanske de som menar detta egentligen tycker att judarna borde åka tillbaka dit de kom ifrån. Problemet är ju bara att detta folk kommer just från Israel.

Varför är judarna den enda ursprungsbefolkning vars dröm inte har livets rätt?

Gratulerer med dagen!

Jag vill framföra mina hjärtligaste gratulationer till Norge som idag firar sitt 200-årsjubileum.

Tvåhundra år går fort och om du är rädd att du har missat något av vikt kan jag rekommendera professor Aarebrots briljanta föredrag "200 år på 200 minutter." Något för alla med historieintresse och med många paralleller - och skillnader - till Sveriges utveckling.

Visste du förresten att den klassiska bilden från riksforsamlingen på Eidsvoll egentligen är baserad på världens äldsta fotografi?

Check your sources :)

Kristdemokraterna 50

Kristdemokraterna firar femtioårsjubileum i dessa dagar.

Partiet med bara tre partiledare - Birger, Alf och Göran. Partiet vars bästa vän är broder fyra procent. Partiet som bara upplevt riktig medvind vid ett riksdagsval.

Det fjärde partiet i tunnan.

Jag ber att få gratulera med att damma av min gamla uppsats "Nykomlingen"  - historien om partiets första år.

Ett skolminne

Kom plötsligt igår att tänka på NCSnipes, ett dataspel vi spelade gymnasiet. Vi snackar sent 80-tal.

Under en period kutade vi till datarummet på varje ledig stund och om det var öppet slängde vi oss ner och spelade över nätverket. Med tjo och tjim.

Runt i en labyrint med space nedtryckt för turbofart och vilt skjutande på små fyrkanter - och på varandra. Och spelet flyter förstås runt på nätet för den som vill prova - iaf i single player mode.

Här är mitt försök igår på en låg nivå:

Minnet ledde vidare till att jag addade en gammal trevlig skolkamrat på fb.

Sverigereportage

En tragisk skildring av svunna folkhemstider hittar du på bloggen rostsverige.

Se speciellt sidan om Laxå där jag har vuxit upp.

Men se även Laxå kommuns hemsida för en mer positiv bild.

Stolt historia?

I Sverige är vi inte speciellt stolta över vår historia under andra världskriget. Förstås. Att samma omoral som styrde svensk utrikespolitik då också präglade hela efterkrigstiden gör inte saken bättre. Att inte välja sida kan vara riktigt i vissa fall men inte om kontrahenterna heter Hitler-Churchill, Crustjov-Kennedy, Milosevic-Clinton, Arafat-Sharon, Saddam-Bush etc. Fast det är trots allt bättre att vara neutral än att konsekvent välja fel. Och skammen över andra världskrigets historia är i alla fall bättre än stoltheten över efterkrigstidens.

Men eftersom jag ändå är svensk och dessutom bor i Norge kan jag inte låta bli att göra följande reflektion. Fram till den 9:e april 1940 skeppades svensk järnmalm från den fria norska hamnen Narvik till Tyskland. Fram till den 9:e april var både Norge och Sverige neutrala. Norge valde inte sida i andra världskriget förrän Weserübung var ett faktum. Först då blev Norge en av de allierade. Finland var, som jämförelse, också neutralt fram till vinterkriget. Tyvärr hette deras fiende Stalin och inte Hitler och därmed kom Finland sedemera att hamna på förlorarnas sida. Och därför fick Stalin, med de andra segermakternas goda minne, behålla de områden som hans soldater erövrat under vinterkriget. Så olika kan det gå.

Englund om snökaos

Peter Englund bloggar om snökaoset i Sverige som "en modern konstruktion". Inte snön i sig förstås utan vår tids benägenhet att ge höstens ruskväder apokalyptiska löpsedlar.

"I äldre tid levde man hela tiden med årstiderna, medan vi däremot försöker leva som om de inte finns. Då ansågs det vara ofrånkomligt att man befann sig i händerna på det som nu kallas för vädrets makter, och levde därefter. Vi tror oss stå över naturen, och förväntar oss därför att allt skall fungera som normalt trots att det är, säg, snöstorm, och resultatet kan inte bli annat än just - kaos. Men skyll inte på snön."

Baklängesläsning

Har du läst Peter Englund? Historiker och författare, i nämnd ordning, och ledamot av Gustav IIIs Svenska Akademi. På sin hemsida har han lagt upp första kapitlet av sin nya bok om drottning Kristina. Obs! Boken står på min önskelista om någon undrar. Hur som helst jag hittade ett tänkvärt citat för alla som är intresserad av historia och historisk forskning:

"Men är det givet att de händelser som vi minns bäst också är de som format oss mest? Eller är det bara minnets egenheter och berättelsens ack så lockande logik som än en gång spelar oss ett spratt? Höjdpunkter lyser fram, mycket glöms, annat förträngs, sorteras bort eller sorteras på ett sådant vis att slutresultatet närmar sig fiktionens form. Alla berättelser byggs nämligen upp baklänges, utifrån fullbordat faktum, vilket gör att händelser efteråt kan få en helt ny mening."

Alltså, när vi vet hur ett människoöde - eller ett krig, en epok, ett projekt - slutar så är det lätt att i efterhand peka ut vad vi tro vara avgörande punkter i utvecklingen. Men om detta kan vi alltså bara gissa.

Konsten heter inlevelse och att tänka bort vid tidpunkten ännu okända faktorer. Samma princip gäller också vid bibelläsning. Job såg inte spelet bakom kulisserna. Josef i fängelset hade ingen aning om att han en dag skulle bli Prince of Egypt. Stefanus hade inte läst Uppenbarelseboken. Med det i åtanke blir deras uthållighet och tro än mer anmärkningsvärd.

Total historielöshet

Det enda som skiljer det här från mötena i Nürnberg för 60 år sedan är att de människorna viftade med högerhanden, säger programledaren Martin Timell, om Livets Ord enligt Aftonbladet.

Jag undrar vad Timell vet minst om, Livets Ord eller Nazism. Fråga en överlevare från Auschwitz var hon helst vill vara - på ett karismatiskt möte eller i en barack i Polen.

Den f.d. ungdomsledaren Timell från svenska kyrkan får gärna föredra KG Torshammar framför pastor Ulf, men blanda för allt i världen inte in hr Hitler i kabalen.