Stolt historia?

I Sverige är vi inte speciellt stolta över vår historia under andra världskriget. Förstås. Att samma omoral som styrde svensk utrikespolitik då också präglade hela efterkrigstiden gör inte saken bättre. Att inte välja sida kan vara riktigt i vissa fall men inte om kontrahenterna heter Hitler-Churchill, Crustjov-Kennedy, Milosevic-Clinton, Arafat-Sharon, Saddam-Bush etc. Fast det är trots allt bättre att vara neutral än att konsekvent välja fel. Och skammen över andra världskrigets historia är i alla fall bättre än stoltheten över efterkrigstidens.

Men eftersom jag ändå är svensk och dessutom bor i Norge kan jag inte låta bli att göra följande reflektion. Fram till den 9:e april 1940 skeppades svensk järnmalm från den fria norska hamnen Narvik till Tyskland. Fram till den 9:e april var både Norge och Sverige neutrala. Norge valde inte sida i andra världskriget förrän Weserübung var ett faktum. Först då blev Norge en av de allierade. Finland var, som jämförelse, också neutralt fram till vinterkriget. Tyvärr hette deras fiende Stalin och inte Hitler och därmed kom Finland sedemera att hamna på förlorarnas sida. Och därför fick Stalin, med de andra segermakternas goda minne, behålla de områden som hans soldater erövrat under vinterkriget. Så olika kan det gå.