Till pappa

Här är talet jag höll vid pappas minnesstund, juli 2013.

Min älskade pappa. Irenes älskade svärfar. Camillas älskade farfar. Christinas älskade farfar. Claras älskade farfar. Vi saknar dig, och tomheten efter dig och mamma kan endast bristfälligt fyllas av alla underbara, glada och kära minnen.

Minnen som vi bär med trotsig tacksamhet. Tacksamhet över att just vi fick nåden att ha världens bästa mamma och pappa, farmor och farfar. Och trotsig eftersom vi vet att vi ska ses igen. Eftersom vi vet att dödens udd är bruten. Tänk en dag ska ni och vi få höra samma röst som väckte Lasarus.

Vi tro ock på de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Kanske var det fler än jag som saknade pappas röst under psalmsången idag?

Ingen kunde sjunga psalmer som pappa. Det var högt och starkt. Men det var mer än bara volym. Det var helhjärtad lovsång.

(Hans sång var som ett gammalt djungelordspråk: "När pappa sjöng var åskan stilla." Både pappa och jag läste alltid dagens Fantomen/Den vandrande vålnaden i Nerikes Allehanda.)

Ja, det var helhjärtad lovsång. Pappa älskade att stå tillsammans med församlingen på söndag kl 11. Men det var samtidigt som om han stod där ensam, ansikte mot ansikte med Herren, i förundran och tacksamhet, i någon mening blind och döv för vad andra gjorde eller menade eller tyckte. Hans psalmsång var en försmak på himlens dånande vattenfall.

När samma röst predikade återkom han ofta till Guds befallning genom Mose till Farao: “Släpp mitt folk så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen!”

Det var det pappa hade erfarit. Han hade gjort som Petrus. Han hade tagit ett kliv ut ur båten och upplevde att vattnet bar. Därför sjöng han som han gjorde, därför talade han som han gjorde, därför levde han som han gjorde. Och på grund av hans liv och tro tror också jag.

Trots vad jag sagt om pappas sång var han ju ingen musiker. Han brukade berätta om en söndagsskollärarkurs där de efterlyste om någon bland deltagarna kunde spela till den gemensamma sången. Och när ingen anmälde sig räckte pappa upp handen. Jodå, han kunde hjälpa till. I efterhand visade det sig förstås att det satt en hel hoper begåvade pianister i församlingen. Men medan de hukade i bänkarna satt pappa redan på orgelpallen och laddade om. -De fick skylla sig själva, tyckte pappa. Och så fick deras finstämda musiköron stå ut med hans kanske mindre taktfasta spel.

Ville man hinna före pappa fick man alltså vara snabb.

Han gick fort och han handlade fort. “Jag kutar ner och kollar.” -Men Rune, du behöver väl inte kuta? tyckte mamma. Han var frimodig och orädd. Han gick upp tidigt. Hängde upp tavlor första kvällen. Tvättade, strök och manglade på morgonkvisten. Väckte mamma med kaffe på sängen vare sig hon ville eller inte - fast det är klart hon ville.

Också när han målade och tecknade kunde det gå undan. Inte på något sätt slarvigt, men han var ingen perfektionist. Bra nog var gott nog. “Det blir inga tyngder på det här” var mammas och pappas stående uttryck när det spikades upp grejer hemma.

Pappa var på många sätt överraskande snabb också när det gällde vissa inköp. Ju större ju snabbare kan man säga, typ hus och bilar. Sommarstugetomten i Västanvik t.ex.

Ändå var han absolut ingen affärsman. Han tyckte inte om risker, förhandlingar, gråzoner.

Han var väldigt laglydig och var väl den ende i Laxå som räckte ut handen när han cyklade. Han tog ansvar för andras slarv. Han bar alltid sin plånbok i framfickan och jag minns när han och mamma berättade att morbror Rolf hade tappat sin plånbok vid ett toalettbesök. Sådant slarv kunde uppröra pappa!

Fast en gång var han inblandad i en skum affär. På polenfärjan bad en främling pappa om hjälp att köra dennes bil genom tullen. Jaha, sa pappa och gjorde som han blev ombedd. Allt gick bra men efteråt fick han en reprimand av mamma. -Men Rune, du hade ju ingen aning om vad som fanns i bilen eller vem den där mannen var! Detaljerna förblir ett mysterium men jag gillar att tänka på episoden som “den gången pappa smugglade in en bil i Polen.” Händelsen passar f.ö. väl samman med försöket till valutasmuggling av typ 15 zloty vid samma gränsövergång vid annat tillfälle.

Men för mig var han mer än något annat min stora trygga pappa. Jag växte aldrig ikapp honom och jag fick alltid luta min kind mot hans bröst när han kramade mig.

Bakom vårt hyreshus på Saltängsvägen 11A låg en grusplan. Runt planen gick ett stängsel. Ett av mina första minnen med pappa är när han och jag på en promenad räknade stolparna i staketet. Det var 56 stycken och trogen sitt lärarkall inpräntade han i sin femårige son att 56=7×8. Det var den multiplikationen som hans elever hade svårast att lära och om jag bara lärde mig det skulle jag klara mig bra i skolan, ja i livet. Självfallet har också mina egna barn fått lära sig detta vid lika unga år.

Pappas liv och person är min största förebild. Hur han älskade mamma. Hur han alltid talade väl om henne. Hur han beundrade henne.

Pappa var verkligen genomsnäll - han skämtade inte om andra, han raljerade inte, han var sällan ironisk eller cynisk. Han var den bäste i sin generation. Han hade hatt. Han sa “dra ut ett par kopior” istället för att skriva eller printa ut. Han kunde använda uttrycket “måla sig” istället för att sminka sig.

Han var en kristen i ordets allra bästa bemärkelse.

Och jag vet att han älskade mig och Irene, Camilla, Christina och Clara, Marie och Svenn. I sina böner nämnde han och mamma er alla med namn. Familjen, släkten i alla dess förgreningar, församlingen och grannar. Jag vill att du ska veta att min pappa bad dagligen för dig och mig.

Han och mamma var så stolta över Irene och sina barnbarn. Även om de nog tyckte att vi var i överkant sent uppe och sent ute.

Ja, pappa var också farfar. En fantastisk farfar. En farfar som alltid hade förberett en hylla med leksaker till barnbarnens besök. Den rosa husbilen. Klossarna. Magnettavlan med klippdockor.

Farfar gjorde Camilla och Christina-spelet, som nu måste utökas till Camilla och Christina och Clara-spelet. Han ritade och målade, laminerade och fixade det mesta med häftmassa och magneter. Han hade ett tjog pennor och anteckningsbok i bröstfickan.

Farfar skrev sagor och läste högt ur Nicke Nyfiken, Kulla-Gulla och många andra böcker.

Och farmor kokade gröt - vit eller brun - till frukost. Pannkakor väntade när vi kom fram sent på kvällen. Farmor vinkade i fönstret när vi åkte. Hon ordnade påsksuppé och matsäck på utflykter. Åkte berg-och-dal-bana. Torkade bort glass runt munnen. Såg till att alla var glada.

Farmor och farfar handlade på ICA-krysset och den som ville fick följa med hand i hand. Eller till tvättstugan, källarförrådet, Karlslundsparken och gungmannen.

Det är så oändligt sorgligt att det här kapitlet är slut. Men det är bara ett kapitel som är slut. Inte hela boken. Bilbo har gett boken vidare till Frodo.

Som väl är, för pappa gillade inte böcker och filmer med olyckligt - eller ovisst - slut. Av samma skäl föredrog han repriser framför sportens direktsändningar.

Och jag vet att han inte såg på sitt och mammas liv som om det hade ett olyckligt eller ovisst slut.

Hans liv var redan gömt med Jesus i Gud. Hans invärtes människa förnyades dag för dag. Han hade redan klivit ur båten och vandrade tillsammans med Jesus. Döden hade ingen makt över dem. Han såg tillbaka på sitt och mammas liv med stor tacksamhet och han fullbordade loppet och ingen kunde ta kronan ifrån honom.

Därför säger jag tack för allt. Tack till Gud som har gett oss livet och framtiden. Tack till Gud för utmaningen att föra arvet vidare. Att bli människor som älskar vår nästa, som ser det stora i det lilla, som utbreder Guds rike utan åthävor och stora ord.