Förunderliga äro Herrens vägar

I våras, april någon gång, började motorlampan lysa på instrumentbrädan. (Inte rött. Bara gult. Jag inbillar mig att det innebär en gradskillnad.)

-Dyrt, tänkte jag och parkerade bilen på garageuppfarten. Jag har ju en cykel.

Så i regn och skur trampade jag till jobbet, 13 km enkel resa. Kallt i början och "andfåddigt" men med sommarvärmen kom också konditionen. Och med konditionen ökade lusten att springa i skogen.

Bortsett från ålderskrämpor i knäna har sommaren därför blivit en efterlängtad framgångssaga för svensk friidrott. Även om mina framsteg ännu inte nått den tunga kvällspressen.

Och bilen stod tryggt parkerad genom april, maj, juni, juli och ända in i augusti. Mitt i sommaren satte förresten Fredrikstad kommun upp en gratis färja åt mig över Glomma som förkortade min resväg med vid pass tjugo minuter.

Men för ett par veckor sedan antydde min fru att jag borde lämna in bilen på verkstad snart. Eftersom min resväg skulle förlängas i augusti med flera mil, och även med tanke på den annalkande hösten. Och cykling i all ära men hon ville ogärna att jag skulle lämna henne och barnen åt sitt öde flera timmar extra per dag.

Så när övriga familjen for till Tynset på minisemester gick jag med tungt hjärta ut och startade bilen för att rulla ner till verksta'n.

Not.

Batteriet var förstås stendött, och min Battery Charger indikerade att det var bortom räddning. Inte vet jag hur det var med den saken men jag tänkte att jag kunde kosta på mig ett nytt biltemabatteri.

Så i avsaknad av pakethållare monterade jag Hamax barnsits på cykeln och gav mig av till butiken. Med nytt batteri gungade jag sedan nöjd hem, bara för att upptäcka att svängrummet i motorrummet var för litet för min skiftnyckel. Jag kom inte åt att lossa gamla batteriet.

-Nåja, imorgon cyklar jag förbi Jula på hemvägen. Där kan jag köpa en nyckelsats, tänkte jag och gick in till kaffe och bok.

Sagt och gjort, trodde jag. Men när jag skulle cykla hem från jobbet upptäckte jag att bakhjulet var tomt på luft. Tomt och opumpbart. Jag misstänkte att batteribördan från dagen före hade skulden.

-Nåja, då går jag till färjan med cykeln, korsar Glomma och promenerar vidare i rask takt till Jula. Tar bara lite längre tid och med övrig familj på Tynset är det ingen som väntar hemma.

Sagt och gjort. Väl framme på Jula köpte jag nu både nyckelsats och cykelslang (samt Snickers), och bakom knuten bytte jag slang och cyklade sedan hem. Allt väl.

Enkelt och elegant bytte jag sedan batteri utan kaffepaus och kunde nöjt konstatera att bilen spann igång som en katt.

Ännu mera nöjd blev jag när jag upptäckte att motorlampan hade slocknat med batteridöden (och förblivit släckt till denna dag.)

-Har du ordnat bilen? undrade min fru när hon kom hem.

-Jadå, det är klart jag har.

Förunderliga äro Herrens vägar.