Anders Lundblad: Valborg i Strömstad

Som liten åkte vi alltid till Röfors för att fira valborgsmässoafton. Först gick vi in i missionskyrkan och köpte kanske en korv med bröd. Därefter gick vi över vägen för att titta på brasan, lyssna på manskören som sjöng från ett lastbilsflak, och till sist se fyrverkeriet.

Raket.

Fyrverkeriet, ja. Detta var på den tiden man var tvungen att vänta en stund mellan varje uppskjutning, och vi klappade efter varje raket. Vissa år blev det bandyapplåd med vantar. Höjdpunkten var alltid vattenfallet och då utbrast alla i ett samfällt åh.

Brasa.

Sedan flyttade jag hemifrån och valborgsfirandet gick i ide. Men så fick jag egna barn och nostalgin och minnena från min egen barndom vaknade till liv. Yrvaket frågade jag min norska fru om vi inte borde fira valborg. -Det är stort i Sverige!

Andra svenskar från Norge.

Eftersom hon inte tycktes förstå storheten tänkte jag att detta tydligen är något som blott kan erfaras, ej förklaras.

Första året.

Lyckligtvis bor vi nära svenska gränsen och jag hittade Strömstad kommuns traditionsenliga valborgsfirande i samarbete med roddklubben. Första året vi åkte dit var 2008 och utan att veta det hade vi startat en tradition som skulle förbli obruten ända fram till... nu.

Andra året.

Traditionen har stort sett inneburit parkering på parkeringen längst bort eftersom jag inte gillar att fickparkera, svensk pizza, glass som trotsar vädret, körsång av Tontämjarna, vårtal, vitsippor, fackelrodd och fyrverkeri.

Calzone och Hawaii.

Fast jag vill samtidigt påpeka att arrangören inte fullt ut har tagit hänsyn till våra traditioner. Titt och tätt har de ändrat i programmet!

Årets hedersuppdrag.

Först flyttades körsången från parken till Strömsdalen. Sedan ströks fyrverkeriet. Och häromåret bytte Tontämjarna dirigent. Den legendariske Bjarne lämnade över taktpinnen till ett nytt ansikte!