Oplanerad betyder inte frihet från ansvar

En del saker görs mer komplexa än de i verkligheten behöver vara.

I norska stortinget debatteras i dag den nya bioteknologilagen. Det är de sedvanliga politiska skiljelinjerna, och det centrala dilemmat som diskuteras är å ena sidan risken för ett sorteringssamhälle och å andra sidan rätten till information (som omvänt kan knytas till yttrandefrihet.)

Typiskt är också att de som säger nej framställs (inte nödvändigtvis framstår) som teknikfientliga och kvinnofientliga.*

Sådana här diskussioner gör mig matt, i synnerhet på «nej-sägarnas» vägnar. Inte för att de har fel målsättning - jag vill nämligen inte heller ha ett sorteringssamhälle – men eftersom de använder sekundära argument.

Det är nämligen en ohållbar hållning i längden att förhindra människor från att få information eller att förbjuda teknik. Och det är ju heller inte informationen som är problemet utan vad människor väljer att göra med informationen – och vad samhället tillåter, finansierar och kanske till och med uppmuntrar.

Om människor vill kartlägga alla sina gener och vara förberedda på framtida möjliga sjukdomsscenarier så får de gärna det. Om de därtill vill ha så god kunskap som möjligt om sitt ofödda barn så är det också OK, kanske till och med lovvärt. Men detta ger ingen som helst moralisk rätt att bestämma över en annan individs rätt till liv. Och detta är sakens kärna.

Varje graviditet är en följd av två personers medvetna handling, en handling som sedan urminnes tider medför en känd «risk» att sätta barn till världen. Vidare är det omöjligt att veta hur mycket insats detta barn kommer kräva, för någon innebär det bara 15-20 års omsorgstagande, för andra kan det bli en livslång förpliktelse. Över detta har vi ingen kontroll.

På grund av ovanstående har det klassiska rådet därför varit att vänta med sex tills man är två personer som är ömsesidigt föpliktade till varandra så att man åtminstone har en partner att dela bördan med. På denna punkt bör människor självklart få göra som de vill, men om det i praktiken går ut över en oskyldig tredje part är det min moraliska plikt att protestera. Ingen har rätt att sätta sig själv framför en annans rätt till liv.

Oplanerad betyder inte frihet från ansvar. Om jag balanserar tjugo glas på väg till köket, eftersom jag inte orkar gå flera vändor, och tappar ett, så är det förvisso oplanerat men likväl ett resultat av mitt eget val. Till och med om jag bara bär ett glas med båda händerna kan det hända att jag snubblar och tappar det. Glasbärande innebär alltid viss risk för glassplitter och enda sättet att fullständigt eliminera det är genom att avstå från själva aktiviteten. På samma sätt är det med sex.

Den som däremot aldrig är ansvarig är fostret självt.

Information och forskning bör alltså vara tillåtet. Abort däremot bör vara förbjudet.

Några av motståndarna till den nya lagen håller nog med mig här, men andra gör det inte eftersom de inte vill röra vid abortlagen – och därigenom komplicera vår hedonistiska livsstil. Den senare gruppen kan på sin höjd hoppas på att agera broms, men ska vi hindra sorteringssamhället på riktigt så måste vi omvända oss och ge alla människor rätt till liv.

* Visste du förresten att den person som mer än andra representerade den politiska kampen mot slavhandeln i början av 1800-talet i England, William Wilberforce, var en vit, protestantisk man. Han hadde varken varit slav eller slavägare. Ändå menade han sig ha rätt att adressera detta samhällsproblem. Just saying.