«Hej, hej! Hoppas att vi inte stör men nu är det dags för
Hemsk-Ola!» flinade de. «Kasta alla andra planer genom fönstret och ta hand om
grabben.»
«Ja, men det är ju söndag kväll och jag ska precis gå och
lägga mig...»
«Spelar ingen roll! Om du inte lägger till rätta för
Hemsk-Ola kommer hans muterade kompis och tar oss allihop!» (Det sista antar
jag var et utslag av familjens bisarra humor, men man kan aldrig vara säker.)
Så det fanns inget annat att göra. Det var bara att kavla
upp ärmarna och inrätta livet efter Hemsk-Ola. Men det var inte alltid så lätt
och även om jag inte hade känt Hemsk-Ola mer än ett år visste jag att han krävde
ständig tillsyn och stimulans. Det förväntades liksom att jag skulle fixa ett varierat
dagsprogram fullt av lärorika och spännande aktiviteter, trots att Hemsk-Ola
själv helst bara ville bli lämnad i fred och sova.
Och det var som regel så det slutade – med att jag
entusiastiskt berättade, visade film och hittade på frågelekar, medan Hemsk-Ola
låg och sov bakom en skärm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar