Självbehärskning

Den sista av Andens frukter i Galaterbrevet är självbehärskning. Denna frukt kommer som något av en överraskning på sluttampen och är (kanske tillsammans med glädje) den frukt som skiljer sig mest från sina kompisar på Andens äppelträd. Faktiskt är de övriga så pass lika att det är svårt att skilja dem från varandra, i synnerhet godhet, vänlighet, mildhet och kärlek. Placeringen sist i listan gör också att självbehärskningen sticker ut lite extra.

Påståendet som vi möter i Galaterbrevet 5:23 är att självbehärskning är en frukt av ett liv tillsammans med Jesus, av ett liv i Jesu efterföljd. Självbehärskning är en i sanning andlig egenskap. En andlig människa kontrollerar sig själv. Men vad betyder det i praktiken?

För det första leder begreppet i sig till en föreställning om att detta är något som vi bör kunna åstadkomma själva. En sådan tanke för oss emellertid in i en återvändsgränd eller, kanske mer precist, in i ett cirkulärt resonemang. Vi uppnår självbehärskning genom att utöva självkontroll men änden på den visan sjungs gärna i ett asketiskt ökenkloster. Dyra kurser, avancerade andliga övningar eller självutnämnda gurus lovar hjälp till självhjälp men vart tog Anden vägen?

Självbehärskning är ett resultat av att leva med Gud, inte än väg till Gud.

Dock visar denna religiösa strävan efter självbehärskning att det är något viktigt. Ja, man kan med fog hävda att ett sunt uppövande av självbehärskning är målet med all fostran. Förmågan att skjuta upp en belöning till ett senare tillfälle är en nyckel till framgång och ett tecken på mognad. Idrottsutövare eller dedikerade studenter är experter på sådan fördröjning. Och när vi läser Galaterbrevets lista över "köttets gärningar" ser vi att majoriteten antingen handlar om omedelbar behovstillfredsställelse med påföljande buyer's remorse eller andra slag av bristande självkontroll - typ gräl och vredesutbrott. (Gal 5:19-21)

Självbehärskning faller sig helt enkelt inte naturligt för människan och det är en av orsakerna till att en skola byggd på Jean Jacques Rousseaus ideer om naturtillståndet på sikt alltid fallerar. Bebisar skriker - ohämmat och länge - men om de tillåts fortsätta med detta upp i åren slutar det med en barndom i förvirring, en tonårstid i förtvivlan och ett vuxenliv i tragisk förnedring.

Så när vi hör att självbehärskning är en frukt av ett liv i Anden så förstår vi att denna frukt inte växer fram på magiskt vis. Jag tror att den är ett resultat av Guds fostran - inte av buddhist-ish självspäkning eller andliga övningar.

Så hur fostrar Gud? I Titus brev skriver Paulus att Guds nåd fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och begär och ja till ett anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt liv. Jag tror det betyder att vi kan tacka Guds nåd att Han inte låter oss växa upp till omogna skrikande troll. När Bibeln uppmanar oss att säga nej till synd så gensvarar vi med tacksamhet. När Gud manar oss genom samvetets stilla röst att vända andra kinden till eller ge ett milt svar så är det på grund av Hans nåd. "Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son han har kär."

Självbehärskning är Guds gåva till dig. Den Helige Ande är den mamma du behöver när det är svårt att säga nej till dig själv. Ju mer övertygad du är om att Herren vill ditt allra bästa, desto tryggare kan du överlåta din sak och din framtid till Honom.

I Jakobs brev, det tredje kapitlet, framkommer det att tungan är det främsta uttrycket för bristande självbehärskning. Den som kan tygla sitt tal kan också tygla hela sitt liv, men även om människan kan tämja alla slags djur så kan hon dessvärre inte tämja sin tunga. Men Gud kan. Han kan fostra och forma oss till andliga människor präglade av självbehärskning. 

Detta är sista delen i en serie om Andens frukt i Galaterbrevet. Läs de andra delarna här.