Här har man alltid med sig

Källa: Aftonbladet

I skrivande stund är det en miljon niohundrasjuttontusen trehundratjugo bekräftat coronasmittade i världen. Flest fall finns i USA, över en halv miljon, och minst i Jemen (faktiskt bara en.) Hur i allsin dar förhåller man sig till sådana siffror?

I skolan har vi just avslutat arbetet med perioden 1914-1945. Där har vi också mött stora tal, ofattbara mängder. Sex miljoner. Hela världen i brand. Hur förhåller man sig till sådana siffror?

Nästa vecka ska mina elever skriva engelskuppsatser och texthäftet handlar (som alltid nuförtiden) om klimatet. Återigen stora tal och globala konsekvenser. Skriv en text om vad du kan göra åt problemet.

I dag är vi alla allvetande. Vi kan veta allt om allt. Inget mänskligt lidande behöver vara okänt. Du borde informera dig. Du borde engagera dig. Du borde känna. Du borde gråta.

Och några beundransvärda engagerar sig och brinner för att informera sin omgivning. Andra känner och gråter. Men jag känner nästan ingenting. Jag gråter sällan för världen. Jo, jag kan ge pengar och jag bidrar på min lilla kant, men de stora talen och de mångas öde lämnar mig skrämmande oberörd. Självklart vet jag när konventionen kräver en huvudskakning och en suck men den riktiga medkänslan infinner sig sällan. Jag undrar. Är det eftersom jag bor i jordens rikaste hörn?

Samtidigt är det ju bara de privilegierade som har tid att vara allestädes närvarande. I en annan tid eller under andra omständigheter skulle jag varit lyckligt omedveten om lidandet på andra sidan jordklotet eller om världskrigens katastrofer. Kanske är det själva problemet: jag är en åskådare. Men vad annat kan jag göra? Borde jag åtminstone heja lite mer? Klaga på den orättvise Domaren?

Hur förhåller man sig till sådana siffror?

Gud är också allvetande. Han vet allt eftersom han ser allt. Inte en sparv faller till jorden utan att Gud ser det. Men Guds allvetande är inte baserat på algoritmer och satelliter. Gud ser allt och vet allt eftersom han är där. Han är allestädes närvarande. Guds rike är nära. Han är inte långt borta från någon enda av oss.

Gud vet inte bara antalet bekräftade smittade. Han känner också de obekräftade. Han känner dem alla vid namn. Han känner den ende coronasmittade jemeniten och de hundratusentals amerikanerna.

Även om jag kan veta nästan allt och även om media visar mig nästan allt så är jag inte allestädes närvarande. Jag är bara här, begränsad i tid och rum, och det är här jag måste vara trofast. Här kan jag känna. Här kan jag älska. Här kommer jag skratta och gråta. Men här där jag är, där är också Jesus. Han är hos mig men också genom mig. Vem är det Jesus ser här, som Han vill hjälpa, trösta, glädja - genom mig?