Jag har alltid varit skeptisk till lojalitet. Kalla det en ryggmärgsreflex. Men samtidigt har jag undrat om jag tar fel. Lojalitet är ju en fin egenskap, väl? En dygd rentav.
Problemet är att vi förväxlar lojalitet med trofasthet. Trofasthet handlar om vänskap trots olika åsikter. Trofasthet kan skilja på sak och person. Trofasthet är kärlek till personen mitt i konflikten. Trofasthet är att inte lämna sin sårade kamrat kvar - oavsett vad han har gjort eller sagt.
Trofasthet kan också tvinga dig att ta rollen som advocatus diaboli.
Lojalitet, däremot, gör ingen skillnad på sak och person. Och lojalitet förväntas av vänner och allierade. Lojalitet är Dubyas "Either you are with us, or you are with the terrorists."
Lojalitet är en dygd i mänskliga hierarkier. I politiken kräver partitoppen lojalitet från knapptryckarna i kammaren. I kyrkan förväntar påvarna lojalitet från bänknötarna i, öh, bänken. Lojaliteten blir sårat förvånad när (de jag trodde var) vänner tar motpartens parti.
Lojalitet är att svälja kameler för att bevara överordnade värden som enhet och fred i organisationen. Men priset är högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar