Igår lockade jag med mig min kära Irene och mellandottern på en liten löprunda. Jag sprang först med kvinnorna på släptåg (som ett joggingens svar på Abdo Cicek på väg till kyrkan.)
Men ganska snart förstod jag att åsynen av en man, hans hustru och ena dotter på joggingrunda är mer än tystlåtna norrmän kan hantera. Företeelsen måste tydligen kommenteras.
Första personen ut att kommentera vår framfart var en granne - vilket iofs inte var så märkligt. (Irene stannade f.ö. vilket gav mig chansen att skaffa ett välbehövligt försprång.)
Fem minuter senare sprang vi förbi ett hus där en gubbe i grilldress ropade från solstolen: "Æh, slutt med det tullet der!"
Och få minuter senare kände sig ännu en man föranledd att hojta ett råd på vägen: "Mer svikt i knærne!"
Det fanns förstås också somliga som lyckades avstå dumma anmärkningar. De nöjde sig med att le brett när vi passerade.
Men jag undrar varför människor som normalt aldrig skulle drömma om att ens nicka till förbipasserande finner det socialt acceptabelt att ropa förtäckta förolämpningar till fullkomliga främlingar - bara för att dessa råkar jogga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar