Detta hände igår. Jag är ute och springer. En mil med coaching från en mobilapp. Min vana trogen har jag börjat ganska sent, klockan halvtolv.
Hursomhelst, efter några kilometer kommer jag till långa raksträckan längs med riksvägen. Här närmar jag mig i rask takt en sen kvällsvandrare. Jag uppfattar att han är en yngling av gänglig modell och bär på en ryggsäck. Honom passerar jag alltså för att aldrig mer återse... tror jag. Men plötsligt hör jag hur någon börjar springa bakom mig och till min häpnad finner jag att nämnde yngling lägger sig bredvid mig. Armbåge vid armbåge.
I den surrealistiska situationen som uppstår fortsätter jag oförtrutet framåt utan att bevärdiga killen med en blick. Är han en galning? Han kanske får spel om jag säger något!
Så där springer vi. Två främlingar för varandra under augustimånens matta sken. Inte ett ord yppas. Det enda som hörs är klafset av ihjältrampade brunsniglar. Den gänglige ynglingen och jag. Han med ryggsäck och Converse. Jag med sista skriket från Adidas. Och jag vet bara en sak: så länge han springer måste jag springa. Jag kan inte vika ner mig.
Efter en kilometer stannar han och jag försvinner vidare i natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar