Kyrkvänner och andra kompisar

"Authentic community is who you hang out with on Fridays and Saturdays when you get to choose your community. If your Sunday morning church friends are no longer your authentic and primary relationships… then there is only one motivation for going to church that is left: as an act of obedience or worship." Todd Bouldin

Hm,… några spretiga tankar om detta:

1) Ja, vi behöver vänner, nej... kompisar i kyrkan. Människor vi gillar att prata med. Har kul ihop med.

2) Men kyrkan består inte bara av vänner. Vi är syskon och du väljer inte dina syskon. Vi kan vara extremt olika men vi älskar varandra ändå. Det är snarast genetiskt. You can't help it. Vi behöver därför bli fyllda med Pappas kärlek till familjen. Då blir kyrkkaffet mer än ett obligatorium.

3) Vi behöver möta Gud i kyrkan. Då behöver vi inga andra drivkrafter.

4) Att gå till kyrkan är inget självändamål. Det är ointressant att marknadsföra folk till kyrkan. Om människor möter Jesus och sin nästa på andra platser än i våra lokaler så är det helt OK.

5) Och om vi lyckas locka folk till vår kyrka (genom big fat advertising) fast Jesus vill att de ska vara någon annanstans (tillsammans med sin familj, i en annan kyrka, på jobbet, i skogen whatever) så syndar vi.

6) Och till sist är jag såpass mänsklig att jag menar att punkt 1) nog är viktigast.

"Sjungen syskon under vägen, sjungen under resans gång." Det måste vara kul på vägen, under resans gång. Lite sång. Lite humor. Lite allvar. Lite kramar. Lite boxning. Lite kaffe. Lite tårar. Lite skratt. Runt ett bord med Jesus i centrum.