måndag, september 15, 2014

Till Jonas Sjöstedts försvar

Jag undrar hur Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt känner sig nu, så här dagen efter det röd-gröna "segervalet."

I debatt efter debatt i valrörelsen stod han sida vid sida med Löfvén och Fridolin och talade om vänsterns hjärtefrågor. Solidaritet! Välfärden är inte till salu! Nej till pigor åt överklassen! Und so weiter.
Såta vänner?
Sista debatten genomförde kamraterna till och med en slipskupp. En för alla, alla för en. De röda halsprydnaderna lovade revolution och återställarpolitik på samma gång.

Men dagen efter avslöjas allt. Jonas företrädde egentligen den enda vänsteroppositionen. Den övriga vänsterns högljudda protester mot Alliansens politik var bara ett spel för galleriet.

Stefan Löfvéns tankar framträder idag tydligt, nu när han inte behöver ta hänsyn till valkampanjandets egen kamplogik. Löfvén vill egentligen ha en fortsatt alliansregering - med en enda obetydlig skillnad. Moderaterna ska ersättas av Socialdemokraterna. Ja, jag tror att Löfvén personligen t.o.m. föredrar Kristdemokraterna framför Miljöpartiet.

Och det skulle sannolikt bli en väldigt marginell skillnad. Typ, traineejobb i stället för nystartsjobb. I övrigt business as usual med stabila statsfinanser, lagom blandekonomi, generell eu-, fn- och nato-vänlighet, kärnkraft under permanent uppskjuten avveckling, några skolreformer fram och tillbaka beroende på modets skiftningar och FRA.

Nu kan det ju inte bli riktigt så eftersom Kristdemokraterna fick för få mandat. Löfvén tvingas därför bita i det obesprutade äpplet och ta miljöpartiet i stället - vilket paradoxalt nog en hel del liberaler i Folkpartiet antagligen föredrar.

Men förhoppningsvis går det inte som Löfvén hoppas. Jag tror varken Annie Lööf eller Jan Björklund är intresserade. Men samtigt finns det tillräckligt med westerbergare och pragmatiska olofjohanssonare ute i partileden för att jag ska känna mig helt trygg. Men låt oss ändå hoppas att inte c och fp låter sig utnyttjas i detta dubbelspel.

Om Alliansen består tvingas Löfvén äta upp sin röda slips från valrörelsen. Ty någon hederlighet måste man ju kunna kräva av en politiker. Jonas Sjöstedt har förstås helt tokiga idéer men han tror ju åtminstone på dem.

Låt därför inte Jonas segerrusiga röda måndag bli en blåmåndag. Nej, låt oss få se de rödgröna svettas vid förhandlingsbordet. Låt oss få se vänsterpolitiken spricka i den globala handelsekonomins obarmhärtiga ljus. Och låt oss till sist få se ett nyval.

I väntan på detta hoppas jag att Alliansen söker sina borgerliga, frihetliga rötter. Där medborgarna inte är undersåtar och där individ och familj trumfar kollektiva pappamånader. Då kan de återfå mitt entusiastiska stöd.

(Att vänsterpartiets tolkning av valresultatet förstås är helt befängd är en annan sak. Vänstern har ju endast marginellt rört sig framåt. Om valresultatet alls kan tolkas i ideologiska termer så har ju folket snarast gått åt höger. Vänstern har ju knappt rört sig en millimeter. Förutom F! förstås, men de står ju lyckligtvis utanför staketet än så länge och räknas inte av oss medelålders, heterofila, protestantiska, vita män.)

Inga kommentarer: