Sidor

fredag, februari 16, 2024

Hederskultur

Kristendom är ingen hederskultur. Kristendom talar om skuld och förlåtelse, inte om skam och ära.

Om vi syndar så är Gud trofast och förlåter oss alla våra missgärningar. Om vi däremot ersätter skuld med skam står vi också i fara för att ersätta förlåtelse och upprättelse med ära och självförsvar.

En kristen världsbild erkänner att gott och ont existerar. Etik och moral är ytterst sett inte mänskliga konstruktioner men emanerar från Gud. Gud är god. Han är måttstocken. Vidare har människan en fri vilja och är moraliskt ansvarig för sina handlingar.

Detta betyder att vi kan handla moraliskt fel. Vi kan, som det brukar heta, missa målet, altså vad bibeln kallar synda. När vi syndar ådrar vi oss skuld, skuld som måste sonas. Den enklaste jämförelsen är kanske med monetära skulder som måste betalas. (Och de goda nyheterna är förstås att denna synd redan är sonad. Skuldebrevet är utplånat som det står i Kolosserbrevet 2:14.)

Var kommer då skam in i bilden? Om jag möter någon som jag är skyldig något, någon som jag har sårat eller baktalat, är det naturligt att jag skäms. Jag skäms för mina handlingar och undviker därför att möta blicken eller som Gud sa till Kain: Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp. Men skammen är bara ett symptom. Det är den själviska eller elaka handlingen, som är orsaken till skammen, som är problemet. Det finns en faktisk skuld som måste betalas.

Den sekulära lösningen på problemet med skam är att avskaffa alla tabun. Ingenting är syndigt och du har därför ingenting att skämmas för. Bär dina tillkortakommanden med stolthet. Svart är vitt och synd en illusion. Skuld finns inte i denna nya vackra värld och den som ändå håller fast vid sådant hårt tal gör sig skyldig i att skambelägga sina medmänniskor. Skuldkänslor är just bara känslor och botemedlet är terapi. Fokuset hamnar på begrepp som självkänsla och stolthet.

Den religiösa lösningen på problemet är emellertid inte bättre. Den stavas egenrättfärdighet och fördömelse. Religion försvarar sig själv och dömer andra och om situationen kräver det kan religion driva den egenrättfärdiga människan till grymma handlingar. Det viktiga är att ta bort skammen och rädda äran. Visst finns Gud med i bilden men inte som Lammet som borttager världens synd. Vi ser flisan i vår nästas öga men inte bjälken i vårt eget. Religion utan förtörstan på en förlåtande Gud är utlämnad åt regler och krav. Skulden kvarstår och det bästa man kan göra är att skjuta över skulden på någon annan. Hedersmördaren offrar sina närmaste på altaret i hopp om att skammen ska lämna familjen, en skam som i verkligheten endast består av förlorat anseende i människors ögon. Utan stolthet ingen skam.

Sann kristendom är inte rädd för att tala om synd. Alla människor har syndat. Vi är alla spruckna avbilder. Även om vi frestas att sätta oss på höga hästar så befinner vi oss likafullt i samma båt som alla andra. Sanning och nåd ska kyssa varandra. Målet är att bli lik Jesus, inte att fly från sanningen om oss själva.

Den enda skammen som finns är den som en kristen delar med Jesus. Jesus blev korsfäst, naken och förnedrad. Att människor gör narr av den kristna tron eller hånar är inte något vi är kallade att försvara oss emot. En kristen går inte bärsärk om någon bränner bibeln eller förlöjligar Jesus i konstens namn. Vissheten om at Gud förlåter allt gör henne i stånd att sänka garden, erkänna sina egna tillkortakommanden och älska sin nästa förutsättningslöst.

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Joh 3:16-17

1 kommentar:

Anonym sa...

Kloka ord Anders. Du har en bra "fingerfärdighet" att uttrycka Guds mening med livet respektive vår kallelse som troende på Guds son, Jeshua.
Lars G.