Sjunde oktober

1800-tallet är nationalromantikens sekel. I Norge vaknar drömmen om frigörelse, först från Danmark, sedan från Sverige. Samme strömningar återfinner vi på många platser vid denna tid och efter hand som de stora imperierna bryter samman växer antalet nationalstater i världen.

Ett folk som vid denna tid drömmer om ett eget land är judarna, men deras dröm är inte ny. I århundraden har de varje påsk envist upprepat frasen, "Nästa år i Jerusalem." Men fördrivna från sitt kulturella och historiska hemland har drömmen förefallit ouppnåelig.

På deras gamla tempelplats i Jerusalem står de arabiska erövrarnas monument, the Dome of the Rock, och den kvarleva av judar som bor i denna avkrok av det osmanska väldet lever ett undanskymt liv. Men någonting börjar hända. Judar från främst östeuropa och Ryssland, under flykt från blodiga pogromer, tar chansen och satsar allt på att återvända till sina fäders land. I sitt anletes svett börjar de bygga upp ett fungerande samhälle. Och i kölvattnet av den judiska invandringen kommer många andra invandrare och landet börjar så småningom att vakna till liv.

I takt med utvecklingen vaknar emellertid också stormakternas intresse för den gamla romerska provinsen Palestina (uppkallad av Rom efter judarnas urgamla fiende, Filisteerna.) Den judiska nationella rörelsen, sionisterna, blir fort en bricka i stormakternas kamp, och otaliga är de löften som ges och tas tillbaka. Både judar och araber känner sig svikna. I synnerhet Storbritannien blir ökända för sin kappvändarpolitik.

I självbestämmandets anda beslutar dock det nybildade Nationernas Förbund att både judar och araber har rätt till självbestämmande, och för judarnas del handlar det på sikt om att få styra sitt eget historiska hemland. Men under en övergångsperiod ges Storbritannien rätt att styra Palestina, som vid denna tid omfattar både dagens Israel och dagens Jordanien, med målet om att etablera en judisk nationalstat.

Första halvan av 1900-talet präglas av arabiska terrorangrepp, som i Hebron 1929, men också av judisk repsons, och otaliga andra skärmytslingar. Inte minst betraktar judarna allt mer engelsmännen som det stora hindret. Stormakterna i allmänhet och britterna i synnerhet har nämligen ett överordnat mål: att bevara sitt eget inflytande genom att att hålla sig väl med den grupp som för tillfället bäst gynnar detta intresse – och det är som regel inte judarna.

De judiska nybyggarna är nämligen på inget sätt europeiska kolonisatörer som dagens narrativ gärna utmålar dem. De är inte utsända av någon europeisk makt, men är tvärtom flyktingar, först från tsarens Ryssland och senare från fascismens Centraleuropa. Och för det proarabiska brittiska utrikesdepartmentet framstår judarna allt oftare som ett problem.

Resultatet av utvecklingen blir en första uppdelning av Palestina, 1921, och bildandet av ett arabiskt land, Transjordanien (dagens Jordanien) - alltså landet på andra sidan Jordan (den ökända floden i uttrycket "from the river to the sea.") Detta land skulle med rätta kunna kallas "Palestina" enligt dagens användande av uttrycket. Men denna uppdelning blir inte den sista.

När FN till slut bestämmer sig för att genomföra Nationernas Förbunds gamla beslut om att ge det judiska folket självstyre i sitt eget land delar de det kvarvarande landområdet på nytt i en judisk och en arabisk del.

Även om många av dagens politiker, akademiker, journalister och hollywoodkändisar gärna tror att upprättandet av Israel endast är ett utslag av Västeuropas dåliga samvete på grund av Holocaust, som araberna får betala priset för, så är det långt ifrån sanningen. Israel är inte ett europeiskt projekt. Upprättandet av Israel 1948 är resultatet av en flertusenårig dröm, ett hundraårigt långt nybyggararbete och ett idoga politiskt arbete under femtio år, ofta motarbetat av imperialismens gamla stormakter.

Det som sker efteråt är dock minst lika viktigt. För det första röstar alltså judarna ja till FNs delningsplan, men de arabiska representanterna röstar nej och går istället till angrepp på den nybildade nationalstaten. Med minimalt stöd från omvärlden lyckas Israel överleva detta första kriget av många.

Men vad sker med de arabiska områdena som skulle bli ett eget land? Jo, de ockuperas av Jordanien. Dagens Västbanken och östra Jerusalem står alltså under palestinaarabiskt herravälde ända fram till 1967 utan att dessa lyfter ett finger för att upprätta en palestinsk stat i området. Orsaken är tämligen uppenbar. De vill ha hela området, "from the river to the sea", och därför samlar sig också en förenad arabvärld mot Israel, med Egypten i spetsen, för ännu en attack mot Israel.

Men Israel är starkare än de var 20 år tidigare och krossar sina fiender under sex junidagar i 1967. Jordanien måste dra sig tillbaka till andra sidan Jordan och hela Jerusalem kommer under israelisk kontroll. För första gången på tjugo år kan judar be vid Västra muren, och Judeen och Samarien är inte längre Judenrein. I linje med NFs beslut från tidigt 1900-tal, som ger judar rätt till tät bosättning i hela Palestina, byggs nya pionjärsamhällen upp på judarnas historiska hjärtland. Igen får judar bo i Hebron där Abraham är begravd.

Sexdagarskriget 1967 är en vändpunkt på flera sätt. Israel är inte längre en svag nation men tvärtom ett livskraftigt och framgångsrikt land - en demokratisk oas i en totalitär öken. Men ett starkt Israel passar inte in i ett vänsterparadigm där den starke måste vara ond och den svagare parten närmast per definition är god. Skillnader mellan människor eller grupper förstås reflexmässigt som ett resultat av orättvisor och maktmissbruk, inte som ett resultat av t.ex. kultur eller egna val.

Den svenska och norska socialdemokratins positiva inställning till den lilla judiska nationen förbyts successivt mot en allt mer proarabisk politik. Och samma sak sker i hela Västeuropa. Värdens enda judiska stat blir den perfekta syndabocken och en möjlighet för Väst att göra upp med sin egen kolonisationshistoria.

FN, med en majoritet av ickedemokratiska medlemsländer, fördömer Israel mer än alla andra nationer sammanlagt. Israel, där judar, araber, druser och andra har lika rättigheter, fördöms i FN av länder som Iran, Saudiarabien och Nordkorea - och allt för ofta även Norge och Sverige - för att bedriva både apartheid och folkmord. Nordkorea! Saudiarabien! Att i stort sett hela arabvärlden är Judenrein glöms bort. Hundratusentals judar har flytt från dessa länder till Israel - och i dag känner sig svenska judar tvingade att lämna t.ex. Malmö. När Israel lämnar över Gaza till palestinskt självstyre i början av 2000-talet är mängder av judar tvungna att lämna sina hem.

Så kommer sjunde oktober, 2023. Tusentals krigare från Gaza invaderar Israel, mördar över tusen civila och tar tvåhundrafemtio personer som gisslan – och lämnar ett löfte om att upprepa attackerna så länge Israel existerar ("från Medelhavet till Jordan ska Palestina vara fritt.")

Bakom angreppet står emellertid inte bara en terrororganisation. Hamas är också den styrande myndigheten i Gaza. Det är alltså, for all intents and purposes, landet Gaza som angriper Israel den sjunde oktober, 2023. Hamas är valda av sitt folk till att styra Gaza, och angreppet var därför inte bara en terrorhandling men en krigsförklaring, och Israels svar är därför heller inte en simpel hämndaktion.

Ideen att kriget handlar om hämnd leder till de in absurdum upprepade argumenten om "proportionalitet". Men det handlar inte om hämnd utan om att besegra den fiende som använder Gaza som bas för upprepade attacker mot Israel. En fiende som dessutom får militär uppbackning av Hizbollah, Huthis, Iran m.fl., och idag dessutom politiskt stöd av stora delar av Västeuropas regeringar, media och mer eller mindre välutbildade influencers.

Israel begår inte ett folkmord i Gaza, men människor dör i krig. Israel har offrat hundratals egna soldater i kriget just eftersom de så långt möjligt vill undvika civila förluster. Om de bara ville döda palestinier hade de kunnat göra det från luften utan att offra en enda egen soldat.

Med den logik som besserwissers i Väst uppvisar så borde de Allierade ha avbrutit kriget mot Tyskland när antalet döda tyska civila hade blivit oproportionerligt högt. Men så resonerade man inte då, och så skulle man inte resonera idag heller om det gällde Storbritannien, USA eller Frankrike. Så resonerar man endast när det gäller Israel, de dubbla måttstockarnas ultimata måltavla. Men det andra världskriget hade kunnat avslutas tidigare, eller hur? Om Hitler hade kapitulerat. Men så länge han envist höll fast vid makten och skickade sina sista soldater ut i kriget fortsatte befolkningens lidande.

Det är därför en skam att hävda att civilbefolkningens lidande i Gaza är Israels fel.

Men kanske de som menar detta egentligen tycker att judarna borde åka tillbaka dit de kom ifrån. Problemet är ju bara att detta folk kommer just från Israel.

Varför är judarna den enda ursprungsbefolkning vars dröm inte har livets rätt?

Självbehärskning

Den sista av Andens frukter i Galaterbrevet är självbehärskning. Denna frukt kommer som något av en överraskning på sluttampen och är (kanske tillsammans med glädje) den frukt som skiljer sig mest från sina kompisar på Andens äppelträd. Faktiskt är de övriga så pass lika att det är svårt att skilja dem från varandra, i synnerhet godhet, vänlighet, mildhet och kärlek. Placeringen sist i listan gör också att självbehärskningen sticker ut lite extra.

Påståendet som vi möter i Galaterbrevet 5:23 är att självbehärskning är en frukt av ett liv tillsammans med Jesus, av ett liv i Jesu efterföljd. Självbehärskning är en i sanning andlig egenskap. En andlig människa kontrollerar sig själv. Men vad betyder det i praktiken?

För det första leder begreppet i sig till en föreställning om att detta är något som vi bör kunna åstadkomma själva. En sådan tanke för oss emellertid in i en återvändsgränd eller, kanske mer precist, in i ett cirkulärt resonemang. Vi uppnår självbehärskning genom att utöva självkontroll men änden på den visan sjungs gärna i ett asketiskt ökenkloster. Dyra kurser, avancerade andliga övningar eller självutnämnda gurus lovar hjälp till självhjälp men vart tog Anden vägen?

Självbehärskning är ett resultat av att leva med Gud, inte än väg till Gud.

Dock visar denna religiösa strävan efter självbehärskning att det är något viktigt. Ja, man kan med fog hävda att ett sunt uppövande av självbehärskning är målet med all fostran. Förmågan att skjuta upp en belöning till ett senare tillfälle är en nyckel till framgång och ett tecken på mognad. Idrottsutövare eller dedikerade studenter är experter på sådan fördröjning. Och när vi läser Galaterbrevets lista över "köttets gärningar" ser vi att majoriteten antingen handlar om omedelbar behovstillfredsställelse med påföljande buyer's remorse eller andra slag av bristande självkontroll - typ gräl och vredesutbrott. (Gal 5:19-21)

Självbehärskning faller sig helt enkelt inte naturligt för människan och det är en av orsakerna till att en skola byggd på Jean Jacques Rousseaus ideer om naturtillståndet på sikt alltid fallerar. Bebisar skriker - ohämmat och länge - men om de tillåts fortsätta med detta upp i åren slutar det med en barndom i förvirring, en tonårstid i förtvivlan och ett vuxenliv i tragisk förnedring.

Så när vi hör att självbehärskning är en frukt av ett liv i Anden så förstår vi att denna frukt inte växer fram på magiskt vis. Jag tror att den är ett resultat av Guds fostran - inte av buddhist-ish självspäkning eller andliga övningar.

Så hur fostrar Gud? I Titus brev skriver Paulus att Guds nåd fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och begär och ja till ett anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt liv. Jag tror det betyder att vi kan tacka Guds nåd att Han inte låter oss växa upp till omogna skrikande troll. När Bibeln uppmanar oss att säga nej till synd så gensvarar vi med tacksamhet. När Gud manar oss genom samvetets stilla röst att vända andra kinden till eller ge ett milt svar så är det på grund av Hans nåd. "Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son han har kär."

Självbehärskning är Guds gåva till dig. Den Helige Ande är den mamma du behöver när det är svårt att säga nej till dig själv. Ju mer övertygad du är om att Herren vill ditt allra bästa, desto tryggare kan du överlåta din sak och din framtid till Honom.

I Jakobs brev, det tredje kapitlet, framkommer det att tungan är det främsta uttrycket för bristande självbehärskning. Den som kan tygla sitt tal kan också tygla hela sitt liv, men även om människan kan tämja alla slags djur så kan hon dessvärre inte tämja sin tunga. Men Gud kan. Han kan fostra och forma oss till andliga människor präglade av självbehärskning. 

Where's Waldo?

To make a statement you do not always have to jump up and down and shout. Sometimes merely standing up will be quite enough.

Can you spot Shadrach, Meshach, and Abednego in this picture?

Vem kör egentligen?

I natt drabbade Trump och Biden ihop på CNNs scen. Märkligt nog låtsas många vara överraskade över Bidens något tveksamma framträdande. Presidentens bristande mentala kapacitet var dock uppenbar för fyra år sedan och är ännu mer så i dag.

Mycket har skrivits om det senaste presidentvalet i USA och dess efterspel, men oavsett hur man ser på händelserna den 6:e januari eller Hunter Bidens famösa laptop så menar jag att den stora skandalen kan uppsummeras med Musse Piggs ord från Disney-klassikern Mickey's Trailer (1938): "Hey, who's driving?"

Hey, who's driving?

En demokrati vilar på transparens och ansvarsutkrävande. Den eller de folkvalda måste sitta bakom ratten. Det är förstås oundvikligt att experter och den byråkratiska apparaten har ett betydande inflytande men vi måste kunna vara säkra på att det är folkets valda representanter som till slut fattar de avgörande besluten.

Det förefaller mig emellertid uppenbart att så inte har varit fallet i USA under innevarande presidentperiod så frågan måste därför ställas: Vem kör egentligen?

Det är ingen konspiratorisk fråga men en äkta. Ett maktvakuum fylls alltid.

Om presidenten behöver ledas av debattscenen av sin fru så är det någon eller några andra - som folket inte har valt - som de facto styr USA. Det är den verkliga skandalen och ett mycket större demokratiskt problem än Trumps tillkortakommanden.

Vidare måste rimligtvis många ha varit fullkomligt införstådda med detta sakernas tillstånd sedan länge. Jag vill till och med påstå att den som röstade på Biden 2020, väl medveten om hans hälsa, egentlig har givit sitt medgivande till en sådan anonym förmyndarregering.

Hederskultur

Kristendom är ingen hederskultur. Kristendom talar om skuld och förlåtelse, inte om skam och ära.

Om vi syndar så är Gud trofast och förlåter oss alla våra missgärningar. Om vi däremot ersätter skuld med skam står vi också i fara för att ersätta förlåtelse och upprättelse med ära och självförsvar.

En kristen världsbild erkänner att gott och ont existerar. Etik och moral är ytterst sett inte mänskliga konstruktioner men emanerar från Gud. Gud är god. Han är måttstocken. Vidare har människan en fri vilja och är moraliskt ansvarig för sina handlingar.

Detta betyder att vi kan handla moraliskt fel. Vi kan, som det brukar heta, missa målet, altså vad bibeln kallar synda. När vi syndar ådrar vi oss skuld, skuld som måste sonas. Den enklaste jämförelsen är kanske med monetära skulder som måste betalas. (Och de goda nyheterna är förstås att denna synd redan är sonad. Skuldebrevet är utplånat som det står i Kolosserbrevet 2:14.)

Var kommer då skam in i bilden? Om jag möter någon som jag är skyldig något, någon som jag har sårat eller baktalat, är det naturligt att jag skäms. Jag skäms för mina handlingar och undviker därför att möta blicken eller som Gud sa till Kain: Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp. Men skammen är bara ett symptom. Det är den själviska eller elaka handlingen, som är orsaken till skammen, som är problemet. Det finns en faktisk skuld som måste betalas.

Den sekulära lösningen på problemet med skam är att avskaffa alla tabun. Ingenting är syndigt och du har därför ingenting att skämmas för. Bär dina tillkortakommanden med stolthet. Svart är vitt och synd en illusion. Skuld finns inte i denna nya vackra värld och den som ändå håller fast vid sådant hårt tal gör sig skyldig i att skambelägga sina medmänniskor. Skuldkänslor är just bara känslor och botemedlet är terapi. Fokuset hamnar på begrepp som självkänsla och stolthet.

Den religiösa lösningen på problemet är emellertid inte bättre. Den stavas egenrättfärdighet och fördömelse. Religion försvarar sig själv och dömer andra och om situationen kräver det kan religion driva den egenrättfärdiga människan till grymma handlingar. Det viktiga är att ta bort skammen och rädda äran. Visst finns Gud med i bilden men inte som Lammet som borttager världens synd. Vi ser flisan i vår nästas öga men inte bjälken i vårt eget. Religion utan förtörstan på en förlåtande Gud är utlämnad åt regler och krav. Skulden kvarstår och det bästa man kan göra är att skjuta över skulden på någon annan. Hedersmördaren offrar sina närmaste på altaret i hopp om att skammen ska lämna familjen, en skam som i verkligheten endast består av förlorat anseende i människors ögon. Utan stolthet ingen skam.

Sann kristendom är inte rädd för att tala om synd. Alla människor har syndat. Vi är alla spruckna avbilder. Även om vi frestas att sätta oss på höga hästar så befinner vi oss likafullt i samma båt som alla andra. Sanning och nåd ska kyssa varandra. Målet är att bli lik Jesus, inte att fly från sanningen om oss själva.

Den enda skammen som finns är den som en kristen delar med Jesus. Jesus blev korsfäst, naken och förnedrad. Att människor gör narr av den kristna tron eller hånar är inte något vi är kallade att försvara oss emot. En kristen går inte bärsärk om någon bränner bibeln eller förlöjligar Jesus i konstens namn. Vissheten om at Gud förlåter allt gör henne i stånd att sänka garden, erkänna sina egna tillkortakommanden och älska sin nästa förutsättningslöst.

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Joh 3:16-17

Snöfallsarbete

 sisyfos|arbete substantiv ~t ~n 

[också snöfalls|arbete]

• ett fruktlöst, evigt skottande i ymnigt snöfall som aldrig tycks ta slut

Mildhet

Ett milt straff är ofta ett för milt straff. Skälet till detta är förmodligen att det milda straffet i allt för stor grad tar hänsyn till förövaren och förmildrande omständigheter.

När Alfons tar alla kakorna blir storkusinerna arga, och deras ilska blir inte mindre när farmor låter honom slippa undan. Ja, han blir till och med belönad och får sitta i finrummet och spela kort med de andra. Alfons var nämligen så liten. Han förstod inte bättre.

I den norska skolan ges betyg i ordning och uppförande. En typisk orsak till ett lägre betyg är att en elev stör undervisningen eller klassrummets arbetsro med ett aldrig sinande småprat.

Som ett ständigt takdropp en regnig dag är en pratsjuk elev. Att hejda denne är som att hejda vinden och gripa i olja med sin högra hand. (Ordspråksboken 27:15-16 parafras)

Som mild och förstående pedagog är det frestande att ge en pratig elev en ny chans, en chans att skärpa sig, inte bara en gång, eller sju gånger, utan sju gånger sjuttio gånger. Bibliskt och fromt så det förslår men utan att beakta de 29 rättfärdiga i klassrummet som får huvudvärk är det faktiskt hänsynslöst i all sin mildhet.

Men ändå, i Galaterbrevet läser vi att mildhet är en frukt av den Helige Andes verk i en människas liv. Hur ska vi förstå det?

Mildhet handlar om hjärtats hållning. Min är hämnden, säger Herren, och även om en människa som myndighetsutövare kan ha rollen som en samhällets hämnare så måste hon beskydda sitt hjärta. Den som är ledd av Guds Ande hämnas inte. En kristen i en position av auktoritet ska vara mild och återhållsam men också rättvis.* Makt som utövas å den svages vägnar är av godo, men maktfullkomlighet och att gotta sig i andras olycka är av ondo.

Mildhet måste emellertid betyda något mer än detta. Gud själv är ju mild samtidigt som hämnden tillhör Honom. För att återvända till Jesu ord om förlåtelse, 7×70 gånger är en svindlande mildhet. Nyckeln är dock att det är den förorättade som utvisar mildheten. Gud var änkornas försvarare länge före #metoo.

Mildhet är inte att förlåta andras brott mot andra. Vi kan inte i mildhetens namn kräva att vår nästa ska vända andra kinden till. Men jag kan vända andra kinden till och jag kan gå en extra mil. Jag kan svälja en oförrätt eftersom jag är medveten om att Gud har efterskänkt alla mina skulder. Mildheten föreskriver inte vad andra ska göra. Mildhet är Andens frukt, inte lagens krav.

Om det gäller dig själv kan mildhet visst innebära att låta nåd gå före rätt, men lika ofta kan det betyda att erbjuda blanka ark efter avtjänat straff.

Den bästa illustrationen på mildhet finner vi hos Jesus. Hans kärlek är inte blind. Full av nåd och sanning ser den igenom fasaderna, bortom orden och träffar hjärtat med kirurgisk precision. Frestad i allt liksom vi har Jesus medlidande med våra svagheter. Därför törs vi frimodigt gå fram till nådens tron för att få både barmhärtighet och hjälp i rätt tid.

Frågan är om min nästa törs komma till mig i sin svaghet. Blir hon mött av mildhet och medömkan eller sitter jag på en hög häst, snabb att döma?

Du milde Jesu Kriste,

Vår glädjesol och sköld,

Ditt ljus och hägn ej briste,

Uppvärm vårt sinnes köld.

Giv kärlekseld i hjärta

Men dämpa lustans brand;

Vänd bort all sorg och smärta

Med mild och mäktig hand.

(Kolmodin, Den blomstertid nu kommer, fjärde versen)

---

* I åttonde tillägget till den amerikanska grundlagen finns ett förbud mot grymma och ovanliga straff och i FNs deklaration om mänskliga rättigheter (tredje artikeln) finns ett absolut förbud mot människoovärdiga straff. Detta kan ses som ett försök att fånga något av mildhetens väsen och göra det till en vägledande princip vid rättskipning.