onsdag, augusti 13, 2014

Tiden är dyrbar men vi har inte bråttom

"Bara den som vandrar nära marken kan se dina under Gud."

Promenad hem från barnehagen idag. Sträcka en kilometer. Tid en timme.

måndag, augusti 11, 2014

Sällskap ett stycke av vägen

Detta hände igår. Jag är ute och springer. En mil med coaching från en mobilapp. Min vana trogen har jag börjat ganska sent, klockan halvtolv.

Hursomhelst, efter några kilometer kommer jag till långa raksträckan längs med riksvägen. Här närmar jag mig i rask takt en sen kvällsvandrare. Jag uppfattar att han är en yngling av gänglig modell och bär på en ryggsäck. Honom passerar jag alltså för att aldrig mer återse... tror jag. Men plötsligt hör jag hur någon börjar springa bakom mig och till min häpnad finner jag att nämnde yngling lägger sig bredvid mig. Armbåge vid armbåge.

I den surrealistiska situationen som uppstår fortsätter jag oförtrutet framåt utan att bevärdiga killen med en blick. Är han en galning? Han kanske får spel om jag säger något!

Så där springer vi. Två främlingar för varandra under augustimånens matta sken. Inte ett ord yppas. Det enda som hörs är klafset av ihjältrampade brunsniglar. Den gänglige ynglingen och jag. Han med ryggsäck och Converse. Jag med sista skriket från Adidas. Och jag vet bara en sak: så länge han springer måste jag springa. Jag kan inte vika ner mig.

Efter en kilometer stannar han och jag försvinner vidare i natten.

fredag, augusti 08, 2014

Sommaren är kort

Sveler till släktträffen.

Middag på högfjällspensionat.

En bit upp i slalombacken.

Det är hälsosamt och stärkande i fjällen.

8:e juli - same procedure as every year.

Turister i Göteborg.

Paddan fick fint besök.

Paus utanför Trädgårdsföreningen.

Irene salvaging her loot in the wake of a Liseberg flood.

Sitt ner i båten under hela färden.

Nya trädgårdsmöbler på Kongstein.

Trangia!

Marie i sol. Christina i skugga.

Mysigt utanför tältet.

lördag, maj 17, 2014

Gratulerer med dagen!

Jag vill framföra mina hjärtligaste gratulationer till Norge som idag firar sitt 200-årsjubileum.

Tvåhundra år går fort och om du är rädd att du har missat något av vikt kan jag rekommendera professor Aarebrots briljanta föredrag "200 år på 200 minutter." Något för alla med historieintresse och med många paralleller - och skillnader - till Sveriges utveckling.

Visste du förresten att den klassiska bilden från riksforsamlingen på Eidsvoll egentligen är baserad på världens äldsta fotografi?

Check your sources :)

torsdag, maj 15, 2014

Starstruck Jagland

Starstruck Jagland.

I förbindelse med att EU fick Nobels fredspris 2012 skrev jag på facebook angående norska nobelkommitténs val att "Arafat var det sämsta. Obama det pinsammaste. Men det här var sannerligen det dummaste (hittills)."

Ett ganska okontroversiellt påstående, egentligen, och idag läser jag att Norges f.d. FN-ambassadör, Morten Wetland, håller med mig. Åtminstone vad Obama beträffar.

Selv om det er vanntette skott regnskapsmessig mellom prisen og for eksempel sponsingen av Nobelkonserten, ville det vært en fordel å få fjernet grunnlaget for en uro for at sponsordrevet virksomhet trenger stjerner, og gjerne verdensstjerner. Vi må påse at det ikke skapes inntrykk ute i verden at vi her i Norge kan bli «starstruck» og synes det er stas med fint besøk. Og selv om dette ikke har vært noen driver ved utdelingene hittil, er det grunn til å være oppmerksom på det.
Min pinligste dag i FN de årene jeg var Norges ambassadør der var den dagen prisen til USAs president Barack Obama ble kunngjort. Ingen snakket om saken. Min kollega i Washington fikk seg en over­haling av Obamas stabssjef. Ordet «fawning» ble brukt, som betyr noe i retning av underdanig smiger. (Dagens Næringsliv 2014.05.14)
Ganska festligt!


Om lidande, ånger och en ny dag

  • Living life dependent on the approval of others
  • Working too hard
  • Lacking the courage to express feelings
  • Losing touch with friends
  • Not allowing oneself to feel happy
Från Bronnie Wares "The Top Five Regrets of the Dying: A Life Transformed by the Dearly Departing", citerad av Michelle van Loon här.

Att försona sig med sin ånger handlar om att nämna den vid namn, och lämna den, ty det finns ingen möjlighet att göra om.

Bronnie Ware skrev sin bok baserad på erfarenheter av samtal med döende pasienter. Moralen är förstås att vi bör dra lärdom av deras ånger och handla annorlunda - i tid. Ty även om det aldrig är försent för försoning kommer det en dag vara försent för förändring.

Kristen tro är att Jesus dog för människan. Men kanske vi kan säga att också andra människor dör för oss. När en människa i vår närhet dör öppnas en dörr till evigheten och ljuset träffar våra liv, vi som fortfarande är kvar. Genom den andres lidande och död får vi en möjlighet att fatta nya beslut, ja, att vända om. Mitt i meningslösheten kan mening skapas genom vårt gensvar.

Orättvisor och lidanden vi ser kan bli redskap för förändring i våra liv. Istället för att skaka på huvudet, blunda och gå vidare kan vi låta det fruktansvärda bli ett såkorn till en bättre och annorlunda värld.

Att vara bland de levande bör göra oss djupt tacksamma - och en del av tacksamheten kan vi rikta till dem som har gått före.

onsdag, maj 14, 2014

Sova som en sten eller ligga och vända sig?

Source: Participant Observational Research.
Varje gång jag provar det förnuftiga alternativet A i diagrammet blir jag besviken. I stället för utvilad efter en god natts sömn (se alternativ B) finner jag mig rastlös efter en lång natts färd mot dag. Först titta i taket, sedan vakna stup i kvarten, för att slutligen, äntligen somna in ordentligt strax innan klockan ringer.

Sena vanors välsignelse

Släcka ljuset,
landa
på kudden och somna
allt i en enda
graciös rörelse
sedan sova
bekymmerslöst
till morgonen.

söndag, april 13, 2014

Då var det avklarat

Då var det avklarat. Skönt. En sak mindre att tänka på.

Nu gäller det bara att bocka av nästa sak. Och nästa. Och nästa. Ända tills..., ända tills... jag är färdig. Eller jag menar, ända tills jag inte har något kvar att göra. För då är jag färdig och då kan jag börja... leva?

För det är väl då livet börjar? Det här som jag klarar av i vardagsstressen är ju bara hinder på vägen.

Nej, så är det förstås inte även om jag allt för ofta tänker så. Ty det är ju just allt detta som jag bockar av som är livets innehåll.

Livet är inte primärt en lång förberedelse för något annat. Också de ting som stressar mig - de sorgliga, de svåra, de tunga - är en del av mitt liv.

Låt mig stanna upp och njuta av att jag fått nåden att leva.

Den motsatta tanken leder nämligen i förlängningen till att själva livet bara är något som ska klaras av. Ty jag blir aldrig färdig, och varje sak mindre att tänka på är ju egentligen en sak mindre att leva för.