Sidor

fredag, februari 16, 2024

Hederskultur

Kristendom är ingen hederskultur. Kristendom talar om skuld och förlåtelse, inte om skam och ära.

Om vi syndar så är Gud trofast och förlåter oss alla våra missgärningar. Om vi däremot ersätter skuld med skam står vi också i fara för att ersätta förlåtelse och upprättelse med ära och självförsvar.

En kristen världsbild erkänner att gott och ont existerar. Etik och moral är ytterst sett inte mänskliga konstruktioner men emanerar från Gud. Gud är god. Han är måttstocken. Vidare har människan en fri vilja och är moraliskt ansvarig för sina handlingar.

Detta betyder att vi kan handla moraliskt fel. Vi kan, som det brukar heta, missa målet, altså vad bibeln kallar synda. När vi syndar ådrar vi oss skuld, skuld som måste sonas. Den enklaste jämförelsen är kanske med monetära skulder som måste betalas. (Och de goda nyheterna är förstås att denna synd redan är sonad. Skuldebrevet är utplånat som det står i Kolosserbrevet 2:14.)

Var kommer då skam in i bilden? Om jag möter någon som jag är skyldig något, någon som jag har sårat eller baktalat, är det naturligt att jag skäms. Jag skäms för mina handlingar och undviker därför att möta blicken eller som Gud sa till Kain: Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp. Men skammen är bara ett symptom. Det är den själviska eller elaka handlingen, som är orsaken till skammen, som är problemet. Det finns en faktisk skuld som måste betalas.

Den sekulära lösningen på problemet med skam är att avskaffa alla tabun. Ingenting är syndigt och du har därför ingenting att skämmas för. Bär dina tillkortakommanden med stolthet. Svart är vitt och synd en illusion. Skuld finns inte i denna nya vackra värld och den som ändå håller fast vid sådant hårt tal gör sig skyldig i att skambelägga sina medmänniskor. Skuldkänslor är just bara känslor och botemedlet är terapi. Fokuset hamnar på begrepp som självkänsla och stolthet.

Den religiösa lösningen på problemet är emellertid inte bättre. Den stavas egenrättfärdighet och fördömelse. Religion försvarar sig själv och dömer andra och om situationen kräver det kan religion driva den egenrättfärdiga människan till grymma handlingar. Det viktiga är att ta bort skammen och rädda äran. Visst finns Gud med i bilden men inte som Lammet som borttager världens synd. Vi ser flisan i vår nästas öga men inte bjälken i vårt eget. Religion utan förtörstan på en förlåtande Gud är utlämnad åt regler och krav. Skulden kvarstår och det bästa man kan göra är att skjuta över skulden på någon annan. Hedersmördaren offrar sina närmaste på altaret i hopp om att skammen ska lämna familjen, en skam som i verkligheten endast består av förlorat anseende i människors ögon. Utan stolthet ingen skam.

Sann kristendom är inte rädd för att tala om synd. Alla människor har syndat. Vi är alla spruckna avbilder. Även om vi frestas att sätta oss på höga hästar så befinner vi oss likafullt i samma båt som alla andra. Sanning och nåd ska kyssa varandra. Målet är att bli lik Jesus, inte att fly från sanningen om oss själva.

Den enda skammen som finns är den som en kristen delar med Jesus. Jesus blev korsfäst, naken och förnedrad. Att människor gör narr av den kristna tron eller hånar är inte något vi är kallade att försvara oss emot. En kristen går inte bärsärk om någon bränner bibeln eller förlöjligar Jesus i konstens namn. Vissheten om at Gud förlåter allt gör henne i stånd att sänka garden, erkänna sina egna tillkortakommanden och älska sin nästa förutsättningslöst.

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Joh 3:16-17

tisdag, februari 13, 2024

Snöfallsarbete

 sisyfos|arbete substantiv ~t ~n 

[också snöfalls|arbete]

  • ett fruktlöst, evigt skottande i ymnigt snöfall som aldrig tycks ta slut

måndag, februari 12, 2024

Mildhet

Ett milt straff är ofta ett för milt straff. Skälet till detta är förmodligen att det milda straffet i allt för stor grad tar hänsyn till förövaren och förmildrande omständigheter.

När Alfons tar alla kakorna blir storkusinerna arga, och deras ilska blir inte mindre när farmor låter honom slippa undan. Ja, han blir till och med belönad och får sitta i finrummet och spela kort med de andra. Alfons var nämligen så liten. Han förstod inte bättre.

I den norska skolan ges betyg i ordning och uppförande. En typisk orsak till ett lägre betyg är att en elev stör undervisningen eller klassrummets arbetsro med ett aldrig sinande småprat.
Som ett ständigt takdropp en regnig dag är en pratsjuk elev. Att hejda denne är som att hejda vinden och gripa i olja med sin högra hand. (Ordspråksboken 27:15-16 parafras)
Som mild och förstående pedagog är det frestande att ge en pratig elev en ny chans, en chans att skärpa sig, inte bara en gång, eller sju gånger, utan sju gånger sjuttio gånger. Bibliskt och fromt så det förslår men utan att beakta de 29 rättfärdiga i klassrummet som får huvudvärk är det faktiskt hänsynslöst i all sin mildhet.

Men ändå, i Galaterbrevet läser vi att mildhet är en frukt av den Helige Andes verk i en människas liv. Hur ska vi förstå det?

Mildhet handlar om hjärtats hållning. Min är hämnden, säger Herren, och även om en människa som myndighetsutövare kan ha rollen som en samhällets hämnare så måste hon beskydda sitt hjärta. Den som är ledd av Guds Ande hämnas inte. En kristen i en position av auktoritet ska vara mild och återhållsam men också rättvis.* Makt som utövas å den svages vägnar är av godo, men maktfullkomlighet och att gotta sig i andras olycka är av ondo.

Mildhet måste emellertid betyda något mer än detta. Gud själv är ju mild samtidigt som hämnden tillhör Honom. För att återvända till Jesu ord om förlåtelse, 7×70 gånger är en svindlande mildhet. Nyckeln är dock att det är den förorättade som utvisar mildheten. Gud var änkornas försvarare länge före #metoo.

Mildhet är inte att förlåta andras brott mot andra. Vi kan inte i mildhetens namn kräva att vår nästa ska vända andra kinden till. Men jag kan vända andra kinden till och jag kan gå en extra mil. Jag kan svälja en oförrätt eftersom jag är medveten om att Gud har efterskänkt alla mina skulder. Mildheten föreskriver inte vad andra ska göra. Mildhet är Andens frukt, inte lagens krav.

Om det gäller dig själv kan mildhet visst innebära att låta nåd gå före rätt, men lika ofta kan det betyda att erbjuda blanka ark efter avtjänat straff.

Den bästa illustrationen på mildhet finner vi hos Jesus. Hans kärlek är inte blind. Full av nåd och sanning ser den igenom fasaderna, bortom orden och träffar hjärtat med kirurgisk precision. Frestad i allt liksom vi har Jesus medlidande med våra svagheter. Därför törs vi frimodigt gå fram till nådens tron för att få både barmhärtighet och hjälp i rätt tid.

Frågan är om min nästa törs komma till mig i sin svaghet. Blir hon mött av mildhet och medömkan eller sitter jag på en hög häst, snabb att döma?
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta
Men dämpa lustans brand;
Vänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.
(Kolmodin, Den blomstertid nu kommer, fjärde versen)

* I åttonde tillägget till den amerikanska grundlagen finns ett förbud mot grymma och ovanliga straff och i FNs deklaration om mänskliga rättigheter (tredje artikeln) finns ett absolut förbud mot människoovärdiga straff. Detta kan ses som ett försök att fånga något av mildhetens väsen och göra det till en vägledande princip vid rättskipning.

måndag, februari 05, 2024

Skriv en bokrapport om din favorittiktok

I en inte alltför avlägsen dåtid kunde lärare be sina elever skriva en bokrapport om sin favoritroman. Tillsammans med "Mitt sommarlov" var uppgiften en stapelvara i lärarskråets uppgiftsarsenal. Den förra uppövade elevernas förmåga att skriva informativ, strukturerad sakprosa med rum för både lite analys och resonnemang. Ofta med häpnadsväckande och djuplodande sammanfattningar: Boken var bra för den var spännande. (Syftet med "Mitt sommarlov" var som alla vet att ge lärarna några timmars respit för att hinna planera resten av skolåret.)

Men så hände något, kanske det var tidsandan som blåste förbi.

Ty allt eftersom åren gikk berättade en växande skara att de inte hade någon favoritroman. "Nej, men då kan du bara berätta om vilken bok som helst som du har läst. Det måste inte vara en roman." Så under några år skrevs det bokrapporter om Tordyveln flyger i skymningen, Guinness Rekordbok och Asterix i skön harmoni. Och även om det alltid var problematiskt att finna exempel på metaforer och tema i den populära rekordboken fick eleverna åtminstone öva sig på att skriva en sammanhängande text.

Men så hände något, kanske det var tidsandan som blåste förbi.

Efter hand blev nämligen utmaningen att somliga inte längre hade någon favoritbok av det enkla skälet att de inte hade läst någon bok alls, överhuvudtaget.

Så då utvidgades den klassiska bokrapporten med ännu ett alternativ. "Ja, och om ni kanske inte har någon bok att berätta om kan ni ju istället berätta om en favoritfilm?" I övrigt förblev ämnesbeskrivningen densamma: handling, miljö, karaktärer, tema och en avslutande rekommendation. Spoiler alert. You know the drill. 

Men så hände något, kanske det var tidsandan som blåste förbi.

Film blev för krävande. Två timmar framför endast en skärm gav myror i brallan. Så film blev till TV-serie som blev till Netflix-serie och nu häromdagen befann jag mig till sist vid Edward Gibbons fötter och bevittnade civilisationens undergång. Till råga på allt rörde det sig inte ens en om en bokrapport utan om den mycket begränsade tyskuppgiften att fullföra meningen "Mein Lieblingsfilm ist..."

Mein Lieblings-TikTok ist "whining french bulldog".
Die Regisseurin heißt @kaaaathhhhy.







fredag, januari 26, 2024

Minnesdag för förintelsens offer

Den 27:e januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Vi uppmärksammade den i vår kyrka ett par dagar i förväg med gästtalare Roar Sørensen från den internationella kristna ambassaden i Jerusalem och Vebjørn Selbekk från tidningen Dagen.

När mobben på Europas och USAs gator ropar om ett judefritt område från Medelhavet till Jordan, och akademiker på våra universitet vill bojkotta israelisk kultur och israeliska varor är denna dagen viktigare än på länge.

Hamas startade det senaste kriget och kriget slutar när Hamas erkänner sig besegrade och lägger ner sina vapen. Du kan inte ingå vapenvila och fred med en motståndare vars långsiktiga mål är och förblir din förintelse. Om du anser att Israel bör göra det ändå, så kanske du också tycker att Quisling hade rätt som sökte fred och försoning med Tyskland? Kanske de allierade skulle ha ingått vapenvila med Tyskland redan 1944 så att inte så många oskyldiga tyskar hade dött - för självklart blev oändligt många tyska kvinnor och barn drabbade. Men det var Hitlers fel, inte de allierades.

Att det nuvarande kriget i Gaza har blivit långvarigt beror på att Israel har valt en strategi som innebär så få civila offer som möjligt, men till priset av de egna soldaternas liv och säkerhet. Om de verkligen inte brydde sig om civila och om de verkligen var ute efter att begå folkmord så skulle de kunna följa USAs exempel i Japan, 1945.

Samtidigt som Israel anklagas i den internationella domstolen i Haag för brott mot folkrätten och folkmord sänder Hamas dagligen raketer mot Israel - och dessa har inga militära mål. Deras enda syfte är att döda så många som möjligt och sätta skräck i den israeliska befolkningen. Varför står inte Hamas åtalade i den internationella domstolen, tillsammans med Hizbollah och Iran och varför inte också med sina sympatisörer i Väst?

Lyssna själv till Israels försvar i den internationella domstolen: https://www.youtube.com/live/JxMj4HfpaGE?si=sfekkxw8ULGysice


onsdag, november 01, 2023

Vapenvila?

FNs generalförsamling, med några få hederliga undantag, bl.a. USA och Tjeckien, har nyligen röstat för eldupphör på Gaza. Sverige lade åtminstone ner sin röst medan Norge ställde sig på samma sida som bl.a. Kina, Ryssland, Iran och Nord-Korea. Men till dem som stöder ett eldupphör vill jag påminna om att det rådde vapenvila fram till den 7:e oktober. Vid den tidpunkten fanns det inte en enda israelisk soldat i Gaza.

Utsikt från Golan över Gennesaret.

Detta kriget, som alla andra krig, handlar inte om att utdöma ett proportionerligt straff för ett brott.(1) Det handlar inte om hämnd. Israel måste besegra sin fiende, Hamas. Hamas bevisliga avsikt är att döda så många judar som möjligt och slagordet "from the river to the sea" ger inte rum för något Israel. Detta är inte ett krig där du kan gömma dig bakom ett lika-goda-kålsupare-argument.

Det är en moraliskt himmelsvid skillnad mellan att avsiktligt döda civila och att civila dör som ett resultat av angrepp mot militära mål. Det är en avgrundsskillnad mellan att gömma sig bakom och under sin egen civilbefolkning och att försvara sin egen civilbefolkning. Israel har byggt skyddsrum för sin civilbefolkning. Hamas har byggt tunnlar för sina terrorister. Och hamasledaren själv bor inte ens på Gaza. Det är skamligt att jämställa Israel och Hamas moraliskt.

Hamas står ensamt ansvarig för civila dödsoffer i Gaza. Om Hamas flyttar sina vapeninstallationer från civila områden skulle de civila förlusterna minimeras. Om Hamas kapitulerar och lägger ner sina vapen idag och frigör gisslan så upphör kriget. Ett krav om eldupphör är indirekt en legitimering av Hamas mål.

Hamas är närmast att betrakta som den folkvalda regeringen på Gaza och det är helt otroligt att så många här i Väst önskar frita dem från ansvar för sin egen befolkning. Att Hamas är en fruktansvärd regim som inte bryr sig om sina egna - annat än som brickor och nyttiga martyrer - gör inte Israel ansvarigt för Gazas civilbefolkning. Som alla anständiga land gör Israel vad de kan för att undvika civila dödsfall men inte till priset av sin egen befolknings trygghet. Blir ett land angripet av en fiende så är dess demokratiskt valda regering skyldig att först och främst försvara sina medborgare, inte ta ansvar för fiendens.

Enligt krigets lagar är sjukhus, skoler, kyrkor och moskeer fredade områden, såvida de inte används som militärbaser, vapendepåer eller gömställen för friska soldater. (https://www.icrc.org/en/document/ihl-rules-of-war-FAQ-Geneva-Conventions) Hamas stridande styrkor borde inte kunna gömma sig bakom sin egen civilbefolkning och samtidigt anklaga Israel för brott mot krigets lagar. Men enligt den fredsälskande ondskans logik är det tydligen helt rimligt.

Jag undrar hur 30-talets Storbritannien hade reagerat om judarna hade försvarat sig den där ödesdigra Kristallnatten, 1938. Judarna som offer kan Västvärlden tåla, men nåde dem om de försvarar sig. Nåde dem om deras svar är "oproportionerligt".

Ett så kallat fritt Palestina under Hamas är en travesti på begreppet frihet. Precis som det inte finns någon frihet i Iran finns det heller ingen frihet under Hamas.

Israel anklagas av en mer eller mindre samlad vänsterkör för att vara en apartheidstat. Det är dock en märklig apartheidstat när alla minoriteter kan både rösta och tjäna i parlamentet, regeringen och högsta domstolen.

I alla andra sammanhang försvaras urbefolkningars rätt till sitt eget land men inte i detta tillfälle. Det är nämligen fullständigt historielöst att förneka att judarna är Israels urbefolkning och att de därför har en absolut rätt att bo i hela området, ungefär som samer i norra Skandinavien. Och precis som 1814 års eidsvollsmenn hade rätt till både eget land och egen grundlag har judarna rätt till det samma. Drömmen om nästa år i Jerusalem, som det judiska folket i diasporan upprätthöll under årtusenden, blir av Västs antisemitiska vänster avskriven som kolonialism.

Jerusalem har aldrig varit huvudstad i ett arabiskt land. Jerusalem nämns inte ens i Koranen. Muslimer får be vid judendomens heligaste plats, Västra muren. Judar får inte be på tempelberget och deras besöksrätt där är begränsad. (Egentligen är det värre än så: Västra muren är judarnas heligaste plats endast eftersom de förnekas rätten att be uppe på själva tempelberget. Den andra intifadan utbröt som svar på att likudledaren Sharon hade "fräckheten" att besöka denna judarnas allra heligaste plats.) Och tempelberget är inte det enda området i Mellanöstern som är judenrein. Vill du hitta apartheid i Mellanöstern så bör du se andra platser än i Israel. Eller varför inte leta i självaste FN-systemet. Visste du att 2015-2022 fördömde FNs generalförsamling Israel 140 gånger jämfört med 68 fördömanden av alla andra länder sammanlagt. Från 2006-2022 fördömde UNHCR Israel 99 gånger - att jämföras med deras 41 fördömanden av Syrien, 13 av Iran, 4 av Ryssland og 3 av Venzuela, och alla andra 0. (2) Finns det någon annan förklaring än antisemitism?

Västra muren i Jerusalem.

En annan FN-organisation, UNESCO, har också gett sitt antisemitiska bidrag genom att undergräva judarnas koppling till sitt eget land. I en ökänd resolution från 2016 används konsekvent det arabiska namnet på tempelberget och Israel anses vara ockupanter. Var finns protesterna mot kulturell appropriering nu? En upprörd Netanyahu uppmanade UNESCOs medlemmar att besöka Titus triumfbåge i Rom som ju restes för att fira ödeläggelsen av templet i Jerusalem år 70 e.Kr. (och flera hundra år före den arabiska erövringen.) På triumfbågen kan du se den sjuarmade ljusstaken, symbolen för det judiska folket då och staten Israel idag.

Titusbågen

Man kan vidare fråga sig varför det inte upprättades en palestinsk stat på Västbanken med östra Jerusalem som huvudstad mellan 1948 och 1967 då Jordan ockuperade områdena. (3) Det är ju just dessa områden som enligt tvåstatslösningen skall utgöra kärnan i den Palestinska staten. PLO, som grundades 1964 (före 1967...) gjorde i sin första charter emellertid inga anspråk på att vilja upprätta en palestinsk stat där. Deras krav handlade inte om att Västbanken eller östra Jerusalem skulle frigöras från jordanskt styre. PLOs frigöringskrav har alltid handlat om hela området och ett förnekande av judar som en egen folkgrupp med rätt till ett eget land. (4) Och PLO (med socialdemokraternas systerparti Fatah) anses vara den mer moderata rösten i den palestinska rörelsen.

Till sist, varför vill inga arabländer som stöder Hamas ta emot flyktingar från Gaza? Det är dessa grannländer som sedan dag ett har angripit Israel. Sanningen är att de skamlöst utnyttjar de palestinska araberna, och de har gjort så i decennier. Medan Israel har tagit emot hundratusentals judiska flyktingar och integrerat dem i sitt land har de arabiska flyktingarnas status permanentats och förts vidare från generation till generation. Det finns inget annat område i världen där FN upprätthåller och stöder en sådan ordning.

Om Hamas bryr sig om sitt eget folk så måste de kapitulera omedelbart!

Han som bevarar Israel,han slumrar inte, han sover inte. (Ps 121:4)

(1) Proportionalitet i krig är inte en öga-för-öga-princip. Proportionalitet enligt krigets lagar handlar om att sannolika civila förluster måste vägas mot den militära nyttan av angreppet. (https://lieber.westpoint.edu/proportionality-international-humanitarian-law-principle-rule/)

(2) https://unwatch.org/2022-2023-unga-resolutions-on-israel-vs-rest-of-the-world/

(3) Eller ännu enklare: varför accepterade inte arabvärlden FNs delningsplan redan 1948? Trots den stora mängden folkgrupper i Mellanöstern (druser, kurder, assyrier/syrianer m.fl.) domineras samtliga statsbildningar från 1900-talet av araber - med ett undantag, Israel. Och det är tydligen ett undantag för mycket.

(4) https://www.jewishvirtuallibrary.org/the-original-palestine-national-charter-1964

onsdag, april 05, 2023

Trohet

Vi är nu framme vid det sjunde ordet Paulus använder i Galaterbrevet för att beskriva Andens frukt, nämligen trohet. Denna egenskapen skiljer sig emellertid i någon mån från de tidigare eftersom den är svår att tänka sig utan att sätta den i relation till något eller någon. Man är trogen ett ideal eller sin fru eller Gud. Men kan man ha trohet utan ett objekt?

När vi beaktar de övriga aspekterna av Andens frukt så kan vi ganska enkelt föreställa oss en person som är präglad av, låt säga, glädje. Glädjen återspeglar sig i såväl personens väsen som i hennes ansikte och handlingar. En munk i öknen kan ha glädje och vara glad utan andra stimuli än Anden själv. Man kan helt enkelt vara glad mol allena! Men hur ser en trofast person ut utan någon eller något att vara trofast gentemot? Kan en munk i öknen vara trofast?

Tjorvens hund Båtsman var trofast där han stod på bryggan med sin Tjorv i ösregnet. Han vek inte från hennes sida. Men kan Båtsman vara trogen utan Tjorven?

I Jakobs brev läser vi att tro utan gärningar är död. Tro kan inte existera som ett ideal på en piedestal. Trohet utan korresponderande handlingar är verklighetsfrånvänd. Och skild från verkligheten är sådan trohet i sanning död.

Så hur visar sig trohet i en andefylld människas liv? Är det en person som är lojal intill döden? Nej, självklart inte men ändå jo, på sätt och vis. Kyrkans historia är ju full av människor som inte älskade "sitt liv så högt att de drog sig undan döden". Men sanna helgon dör inte i en jihadistisk kamp för saken eller för egen eller andras ära. De är inte lojala mot en vision eller en mänsklig ledare. De är ytterst sett varken trofasta mot en nation eller en ideologi. Sådan blind lojalitet är av ondo. Minns att profeten Daniels trohet visade sig när han var illojal mot kung Darejaves påbud.

Jag tror att trohet handlar om efterföljelse. Jesus sa: följ mig. Anden visar sig i ditt liv när denna kallelse präglar alla dina val. Du är som den norska bibeln säger "sannheten tro i kjærlighet." Och troheten visar sig i mod att gå på Herrens Ord, mod att låta Lot välja först, mod att tacka nej till djävulens frestande erbjudanden. Men som regel vill det också visa sig i trohet gentemot dina medmänniskor, först och främst din familj, men också dina kollegor, din chef, dina anställda eller främlingen som ligger slagen vid vägkanten.

Vi är kallade till trohet mot den kallelse Gud har givit oss, individuellt och som mänsklighet. En kristen person är - borde vara - en person att lita på och som inte sätter sig själv i främsta rummet. Just eftersom hon tror på Gud kan hon visa trohet i faran och vara i stånd till heroiska offer utan att hemfalla till fanatism. Men om det högsta goda emanerar från människan själv kommer självbevarelsedriften trumfa troheten varje gång. Och om hon istället har placerat en avgud på tronen riskerar denna gudens krav att driva henne till vansinniga handlingar i trohetens namn, därom vittnar både 1900-talets historia och vår egen samtid allt för väl.