Det vanliga livet och kyrklivet

Chris Nye om hur han upptäckte att det vanliga livet - inte kyrkan - är fokus för Guds verk.

As a pastor it’s easy to believe that everyone cares about spiritual formation as much as I do. In a community group years ago, I remember rambling on about something our church was beginning and something I, as a pastor at the church, really wanted everyone to understand. I was very excited about it and shared with this group how important all of this was going to be for them. Afterward, as my wife and I recapped the night, she gently said to me, “Chris, you need to remember that you care more about the church than anyone else.”

She was right. I care about the word “missional,” and how often a person interacts with his coworkers about faith. I care about church attendance, reactions to sermon series, and how a person defines “the gospel.” But most people don’t. They care about their kids, their families, their jobs, and their bills. They care about life. And this realization is how Dallas Willard saved my ministry.
---
He wrote: “Life, our actual existence, is not included in what is now presented as the heart of the Christian message, or it is included on marginally. This is where we find ourselves today…Transformation of life and character is no part of the [current] redemptive message” (The Divine Conspiracy, page 41).
---
Willard helped me see that the questions my people were asking had more to do with their lives than my church: How does life with God change my relationship with my family? How does discipleship under Jesus reorient my future plans? Does my faith have anything to do with the people I dislike? How do I say “no” to the guys at work? And why should I? These questions have nothing to do with church teaching campaigns or theological minutia—they have higher stakes; they matter to people who live in the real world, not a church subculture. They are, as Willard would put it, issues of discipleship or non-discipleship.

Kyligt tidsfördriv

Vi äger två kylskåp. Det vita och det bruna. (Det bruna står i ett köksskåp.)

Båda lider av åldersskavanker. Det vita håller vid pass +12°C och det bruna -0.5°C. Vilket förstås betyder skämd mat och sur mjölk i det vita och frozen yoghurt och mystisk smörkonsistens i det bruna.

Mitt förslag till lösning (på kort sikt?) är att byta plats på alla varor mellan kylskåpen enligt ett noga uträknat schema så att matens snittemperatur håller sig över fryspunkten men aldrig överstiger +8°.

Eller så kan vi bita i den sura mjölken och köpa nya kylskåp.

Verklig frihet

I kyrkan hör jag ofta tal om att "komma  ut i frihet", få ett "genombrott" till större frihet, bli fri från det som binder, "fri som örnen", und so weiter. Men vad menar man egentligen? Bortom klicheer och karismatiska buzzwords.

Frihet från vad? Frihet till vad?

Den sonen gör fri, han blir verkligen fri, säger Jesus. Verkligen fri.

Fri att vara den du är skapad att vara. Fri att älska sanningen var du än finner den. Frihet från tankekontroll, uppförandekoder och flockmentalitet.

Men också frihet att lägga ner sitt liv för andra, att inte söka sitt eget, att inte provocera och stöta bara för att bevisa sin frihet.

Jag är fri. Jesus har satt mig fri och jag vill inte låta något binda mig. Han har uppstått från de döda. Han har besegrat döden.

Det stora hotet, mörkrets utpressningsmetod nummer ett - dödsfruktan - har förlorat sin makt: "Du kan dö." "Du kan mista ditt anseende." "Du kan förlora allt." "Var rädd om ditt liv." "Det är inte värt priset." "Sitt still i båten." "Hoppa på tåget annars kanske du missar det."

Jag är fri från det.

Det är i alla fall den friheten jag söker.

Verklig frihet. Frihet att tala sanning. Frihet att vara ärlig. Frihet att erkänna synd och svaghet. Frihet att vara frimodig.

Heja Schweiz

Vi tittar på Inför Eurovision - ett försnack-uppsnack-såga-låtar-program på Svt inför melodifestivalen. Sarkasm som underhållningskoncept kan man säga.

Idag var Schweiz trallvänliga låt ett av bidragen som skulle upp till bevis. Programledaren Malin Roos erkänner då att hon egentligen gillar låten men när hon fick veta att det var kristna artister "då kliar det lite."

Varför är Jesus det pinsammaste namnet som kan nämnas i en tvsoffa? Varför kryper det i journalistkroppen när några tror på Gud?

Tipsar och om Birro och Bergrens podcast som tangerar en del av dessa funderingar.

Ny bok: Life After Art

Idag fick jag paket från den stora nätbokhandeln. Matt Applings Life After Art - what you forgot about life and faith since you left the art room.

Jag köpte boken pga titeln, baksidetexten, omslaget och författarens blogg. Blir dagens kaffesällskap.

Random quote från boken: "Beauty is not in the eye of the beholder. Truth is not in the mind of the thinker. God is not in the heart of the worshiper. They are facts. And they need no beholder to validate them."

(Citatet fick mig att tänka på Dallas Willards definition av skönhet: "Beauty is goodness made manifest to the senses." Dallas gick för övrigt bort 8:e maj.)

Kläder, skor och gardiner

Idag städar vi garderober. Kläder, kläder, kläder och skor, skor, skor. I alla storlekar, för alla eventualiteter. För barn att växa in i. För vuxna att banta in i. Annat sparas som museiföremål.

Och så har jag hängt upp gardiner. Två gånger. Första gången hängde jag upp samma gardiner som tydligen hängt uppe sedan jul. Hur skulle jag kunna veta det?!

Dessutom hade jag visst hängt dem uppochner.

Hon känner sin pappa

-Pappa, kom!
Jag tittar upp från diskbaljan. Det är tvååringen som ropar.
-Ett ögonblick, lilla gumman.
-Nej, kom!
-Du får vänta lite. Jag kommer snart.
-Ska du bara dricka kaffe först?