Irritationsmoment på Nordby

Den sedvanliga särskrivningen, förstås. Och alla som inte står till höger i rulltrappan. Och de som stannar så fort de kommit igenom svängdörrarna och sedan bara... står. Kaffe som inte ingår.

Tro och tvivel, trygghet och osäkerhet

Jag var på kurs häromdan. Skrev ned det här citatet:

"Det är bättre att möta tvivel från trons perspektiv, än att möta tron från ett perspektiv av tvivel."

Det lät väldigt rätt och djupt när föredragshållaren sa det men när jag läser anteckningen efteråt framstår det närmast obegripligt. Det är bättre att möta tvivel från trons perspektiv, än att möta tron från ett perspektiv av tvivel. Vad menar karln?

Ändå känns det som om han är något på spåren. Till saken hör att ämnet var Didaktik i kristet perspektiv. Med underrubriken Kristen tro i skolans ämnen - hur är det möjligt?

Min tolkning: Det är viktigt att lärare och föräldrar förmedlar trygghet genom en äkta och personlig tro. En tro som inte (främst eller enbart) är dogmatisk men framförallt personlig och vardagsnära. En tro som är motsatsen till hyckleri. Och en tro som inte ger förenklade svar på ärliga frågor. En trygghet som inte blundar för det alltid närvarande osäkerhetsmomentet. Det där osäkerhetsmomentet som skiljer tro från åskådning.

Barnen får möta osäkerhet, eller tvivel om du så vill, men från ett perspektiv av tillit. Världsbilden rasar inte samman i mötet med världen. Tvivlet kan inte egentligen rubba den grundläggande tillförsikten. Världskartan lämnar rum för vita fläckar men det skymmer inte vissheten om att vår värld ytterst sett är Guds värld. Att Han är närvarande.

Motsatsen är den sekulära skolans strävan efter strikt neutralitet. Osäkerheten och ovissheten är normen. Skolan ska inte påstå något, bara presentera förslag som hennes självständiga elever får ta självständig ställning till.

Men vad händer när tvivlet möter tron? Tvivlet har lärt sig att ifrågasätta allt och har inte övat sig i tillit. De vita fläckarna blir i skeptikerns ögon blinda fläckar hos den troende. Skeptikern kan inte leva med det och den äkta tron framstår i hennes ögon som naiv. Den enda tro som kan övertyga skeptikern är en strikt dogmatisk tro, en tro som i alla stycken är åskådning utan vita fläckar och paradoxer. Ja, hon kallar det förstås inte tro. Hon kallar det vetande.

Detta är illa nog i mötet med tro i religiös bemärkelse men jag tror att bristen på tillit också skapar problem i mellanmänskliga relationer. Relationer som måste bygga på just tro, trygghet och tillit. När makarna är grundläggande trygga i sin kärlek och överlåtelse blir livets osäkerhet förvisso en utmaning men inget oöverstigligt hinder. Men när de vita fläckarna tillåts dominera växer misstilliten. Skeptikern vill ha kontroll och kan inte leva med kärlekens risk.

En världsbild utan Gud som den yttersta garanten för kärlek blir fruktansvärt utlämnad åt mänskliga tillkortakommanden. Men när Gud står bredvid dig, klippan, den alltid utsträckta famnen kan du våga språnget. Du vet att Gud fångar dig om vinden inte skulle bära. Himmel och jord må brinna men den som tror skall finna att löftena de står kvar.

Det är som med den förlorade sonen, den finaste berättelsen i hela bibeln, livet rasar men pappan står kvar på samma plats. Orubblig i sin kärlek. En plats att alltid återvända till. Läs själv i Lukas kapitel 15.

Klassiska kommentarer 8

"Så bra! Data är ju framtiden."

Avdelning uppmuntrande tillrop från välmenande kyrksyster när hamnsjåaren fått nytt jobb med att mata in siffror i en pc.

Detta hände för mer än tio år sedan och var komiskt redan då.

Mer tragikomiskt var uttalandet jag läste i Musikkpedagogen igår. Musikkpedagogen är Norske Musikklæreres Landsforbunds medlemstidning och i senaste numret intervjuas deras nyvalde ledare. Detta säger han om framtiden:

"Internett representerer fremtiden. Med en egen hjemmeside på nettet vil NMLL utvilsomt virke mer seriøs som organisasjon og samtidig bli mer synlig utad. Det innebærer å signalisere 'vi eksisterer også!'"

Gaute A Birklund, 2009

Vanvettsaffär

Den här tesilen ropade jag in på auktion i Ålsta kapell i Närke för 25-30 år sedan. Det var nog en vanvettsaffär då men har sedemera kommit väl till pass. Historien ville nämligen att jag ett tiotal år senare skulle slå mina tepåsar ihop med en tedrickande kvinna som ville ta silen till sitt hjärta. Så kan det gå. Vid samma auktion köpte jag även granen i kyrkan för tio öre. Den skänkte jag emellertid genast tillbaka. Ja, så kunde det gå till på auktion i Ålsta. (Detta var f.ö. min sista bloggidé. Nu måste jag vända högen och börja om från början.)

Det dummaste jag ser

Det är något speciellt med körer. Den där kollektiva sångglädjen. Entusiasmen. Inbördes spelet. Interna humorn. Det är något rörande med det. Men ändå, jag vet inte.

Eftersom jag är frikyrkopojk har jag förstås också sjungit i kör. Och det var ju kul. Men ändå, jag vet inte. Det är den där gruppdynamiken jag tvekar inför. En kör är som en slags pastellversion av Odd Fellow. Alla bär på samma hemlighet och hälsar med tummen på knogen, liksom.

Men eftersom jag har varit innanför själv kan jag också genomskåda dem. Körerna. Inte så att jag hör skillnad på stämmorna eller så. Det är bara brus i mina öron. Såvida inte tenoren eller basen sticker ut något alldeles våldsamt. Nej, jag tänker på körernas inövade specialare. Ni vet, det där som börjar som ett spex på en övning.

Någon av tenorerna byter ut några ord i texten. Eller en av altarna gör några coola afromoves under ooh-partiet. Vare sig speciellt roligt eller häftigt men efter fem timmars maratonövning framstår det som både just roligt och häftigt. Ja, vi ändrar texten till det där roliga rimmet! Eller alla gör den där banala glidande armrörelsen samtidigt. Det är nästan som om vi är från Chicago.

Så kommer konserten! Kören är laddad med ett halvårs onsdagsövningar och 30 intensiva genrepstimmar med Doc och pizza. Stämningen är på topp och alla anhöriga har kommit, plus tre utifrån och en utsänd journalist. Allt flyter på men jag ser att något närmar sig. Några av de ivrigaste sopranerna sneglar på varandra. Ögonen lyser. Fniss.

Och till slut kommer det. Ooh-partiet med de coola afromovesen. Kören strålar av stolthet när den hör publikens gillande mummelskratt. Vi är nästan från Chicago och vi kom på det själva igår. Vi är ingen vanlig stel kör. Vi är en galen med-glimten-i-ögat-kör med glidande armörelser, from side to side. Synd bara att journalisten gick vid pausen.

Det är detta jag menar, som gör att jag tvekar. Cynikern i mig skrattar överlägset. Det är det dummaste han ser! Körens förtjusning över den inövade överraskningen. Den uppspelta blicken sekunderna innan. Upprymdheten över ingenting. Den oförblommerade glädjen. Nästan som en småskolekör.

Men jag erkänner. Jag vill ha mer. För jag gillar detta banala. Jag gillar stoltheten över den egna körens prestation. Sångglädjen. Entusiasmen. Samspelet med publiken. Framförelsens absoluta live-beroende. Jag vill faktiskt se mer av det. Detta är nämligen äkta underhållning framförd av människor jag känner. Äkta upplevelser utan mellanhänder.

Om lustigheter

Mamma berättade idag om en klurig lösning på en korsordsgåta. "Kuperad i mörker", sex bokstäver. -Åh, ja visst, förstås! Det blir NATTÅG.

Sådana fyndigheter är orsaken till att många gillar korsord.

Men slog det mig efteråt, det är just denna slags lustigheter som gör att andra hatar korsord. -Åh, NATTÅG, så utomordentligt fånigt. Ja, ja, ja, jag fattar, kupé-rad, men so what.

Tycker du att det är roligt eller fånigt?

Ja, jo

Har läst Obamas bok Audacity of Hope. Välskriven. Rakt-på-sak-känsla. Har dock svårt att ta ställning till hans konkreta förslag från mitt utifrånperspektiv.

Det som slår mig mest är emellertid denne politikers tro på politiken. Och där står han förstås inte ensam. De flesta politiker sällar sig till honom. Personligen är jag mycket mer skeptisk. Människan är inte sin egen frälsare. Det klarar bara baronen från Münchhausen.

Men Obama tror verkligen att de kan. Yes, we can!

Jag undrar förresten lite över hur obamakampanjens slogan bäst översätts.

"Ja, vi kan!" eller "Jo, vi kan!"

Är det allmän optimism eller är det en trotsig optimism? Personligen tror jag att slagordet vill förmedla en invändning mot negativism och olyckskorpar. Några säger att vi inte kan, men jag säger jo, vi kan. Vilket är betydligt mer sympatiskt än en allmän vi-kan-allt-hållning.

Feministpatriarker förenen eder

Lyssnade på fnittriga Lantz i P4 häromdagen och fastnade för ett märkligt avsnitt. De pratade om vänsterpartisten Charlotta Gustavsson. Hon är tydligen en känd feminist som stormar mot "alla skägg". Men en dag - på publicistklubbens möte - fann hon till sin egen förfäran att hon höll med ärkeskägget Jan Guillou.

Så vad var det som förenade denna feminist och denne machopatriark? Jo, det enda som är värre än män - Israel.

Lyssna själv.

Kontakta systemansvarig

Jag är dataansvarig på jobbet.

Fast egentligen vet jag inte om jag är det - jag har bara blivit det. Om du förstår skillnaden.

Om du har mött ett dataproblem någon gång vet du att Google är din bästa vän. Du är aldrig den förste som har haft detta problem. På något forum därute finns svaret på din gåta. Det gäller bara att söka smart.

Om du har mött ett dataproblem vet du förstås också att Windows hjälp-system är det sista stället du bör vända dig. Jag tror aldrig att jag har fått hjälp av deras användarvänliga trollkarlar. Och i slutändan blinkar alltid följande råd från skärmen:

"Om inget av ovanstående har löst ditt problem, vänligen kontakta systemansvarig."

Hello! Det är ju jag som är systemansvarig.

Får i kål

Irene får tio vuxenpoäng för denna gryta.