Tro och tvivel, trygghet och osäkerhet

Jag var på kurs häromdan. Skrev ned det här citatet:

"Det är bättre att möta tvivel från trons perspektiv, än att möta tron från ett perspektiv av tvivel."

Det lät väldigt rätt och djupt när föredragshållaren sa det men när jag läser anteckningen efteråt framstår det närmast obegripligt. Det är bättre att möta tvivel från trons perspektiv, än att möta tron från ett perspektiv av tvivel. Vad menar karln?

Ändå känns det som om han är något på spåren. Till saken hör att ämnet var Didaktik i kristet perspektiv. Med underrubriken Kristen tro i skolans ämnen - hur är det möjligt?

Min tolkning: Det är viktigt att lärare och föräldrar förmedlar trygghet genom en äkta och personlig tro. En tro som inte (främst eller enbart) är dogmatisk men framförallt personlig och vardagsnära. En tro som är motsatsen till hyckleri. Och en tro som inte ger förenklade svar på ärliga frågor. En trygghet som inte blundar för det alltid närvarande osäkerhetsmomentet. Det där osäkerhetsmomentet som skiljer tro från åskådning.

Barnen får möta osäkerhet, eller tvivel om du så vill, men från ett perspektiv av tillit. Världsbilden rasar inte samman i mötet med världen. Tvivlet kan inte egentligen rubba den grundläggande tillförsikten. Världskartan lämnar rum för vita fläckar men det skymmer inte vissheten om att vår värld ytterst sett är Guds värld. Att Han är närvarande.

Motsatsen är den sekulära skolans strävan efter strikt neutralitet. Osäkerheten och ovissheten är normen. Skolan ska inte påstå något, bara presentera förslag som hennes självständiga elever får ta självständig ställning till.

Men vad händer när tvivlet möter tron? Tvivlet har lärt sig att ifrågasätta allt och har inte övat sig i tillit. De vita fläckarna blir i skeptikerns ögon blinda fläckar hos den troende. Skeptikern kan inte leva med det och den äkta tron framstår i hennes ögon som naiv. Den enda tro som kan övertyga skeptikern är en strikt dogmatisk tro, en tro som i alla stycken är åskådning utan vita fläckar och paradoxer. Ja, hon kallar det förstås inte tro. Hon kallar det vetande.

Detta är illa nog i mötet med tro i religiös bemärkelse men jag tror att bristen på tillit också skapar problem i mellanmänskliga relationer. Relationer som måste bygga på just tro, trygghet och tillit. När makarna är grundläggande trygga i sin kärlek och överlåtelse blir livets osäkerhet förvisso en utmaning men inget oöverstigligt hinder. Men när de vita fläckarna tillåts dominera växer misstilliten. Skeptikern vill ha kontroll och kan inte leva med kärlekens risk.

En världsbild utan Gud som den yttersta garanten för kärlek blir fruktansvärt utlämnad åt mänskliga tillkortakommanden. Men när Gud står bredvid dig, klippan, den alltid utsträckta famnen kan du våga språnget. Du vet att Gud fångar dig om vinden inte skulle bära. Himmel och jord må brinna men den som tror skall finna att löftena de står kvar.

Det är som med den förlorade sonen, den finaste berättelsen i hela bibeln, livet rasar men pappan står kvar på samma plats. Orubblig i sin kärlek. En plats att alltid återvända till. Läs själv i Lukas kapitel 15.