Somliga menar att vi som kristna inte bör lägga vårt krut på att förändra samhället politiskt (jfr abort, partnerskap, friskolor etc) utan endast predika evangelium. Ty, menar man, vad hjälper det om människor bättrar sig moraliskt men ändå går evigt förlorade? (Liknande argument används f.ö. även beträffande kroppsligt helande vs pånyttfödelse.)
Jag tror att argumenten inte håller. För det första är likheterna mellan livet före respektive efter döden större än skillnaderna. Vi lever bara en gång och om Gud önskar en tårefri himmel har Han samma önskan för jorden. Hur är det vi brukar be? "Ske Din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden..." För det andra tror jag att vi felaktigt tänker kvantitativt istället för kvalitativt. Vi tänker att 100 jordeår är lite värda i jämförelse med miljontals år i himlen. Men är det inte snarare tvärt om? Jag menar att det ofattbara begreppet evighet äger större likheter med begreppet nu än med exempelvis hundratusenbiljonermiljarder år. Den långa tiden lever vi m.a.o. på jorden eftersom himlen är tidlös.
För det tredje leder argumenten lätt till överandlighet, fatalism och allmänt flum. Ty vad blir över om det bara är andens frälsning som tillmäts vikt? Vilken slags betydelse har en kram eller gemenskap runt frukostbordet eller en blomma i fjällen? Kristna är också människor(!) och som sådana är vi inte fritagna från Herrens ursprungliga befallning: var fruktsamma och lägg jorden under er. Utöva dominion! Ande, själ och kropp är lika viktiga för Gud. Varje människa är viktig inför Gud, från magen till graven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar