Jag har tänkt lite. Som bibeltroende kristen är bibeln mitt rättesnöre, i liv och lära. Det hänger givetvis ihop med att jag har en daglig relation med Jesus (som faktiskt lever!) och Han är inspirationen bakom Ordet. Betyder detta att jag anser att bibeln ska ligga till grund för Sveriges lagstiftning? Både ja och nej. Du ska inte dräpa är ett exempel på ja. Du ska hedra din far och mor är ett exempel på nej. Men båda befallningarna är i högsta grad giltiga för mig eftersom jag både älskar och respekterar Honom som har gett dem.
När kristna vill lagstifta om t.ex. söndagsstängda affärer utifrån bibelns ord tror jag att de gör ett misstag. Givetvis kan det finnas pragmatiska argument för söndagsstängt - t.ex. omsorg om butiksanställda - men utifrån en grundläggande respekt för människans frihet att välja blir det knepigt. Men säger inte GT att vi ska helga vilodagen? Jo, men bibeln gör också klart att det budordet gäller Israel. Därför är frågan vi bör ställa oss denna: är Israel främst en förebild på en stat eller på en församling? Jag menar att Israel i det gamla testamentet framför allt är en förebild på den nytestamentliga församlingen, inte på en stat i modern bemärkelse.
Israels lagar i GT kan, och borde enligt min mening, visst inspirera våra dagars lagstiftare men det är inte lämpligt, ej heller riktigt, att tillämpa dem i alla stycken. Lagen i GT var utformad för att kringskära alla möjligheter till synd. För den som uppfyllde lagen till punkt och pricka, och i själ och hjärta, var den i teorin en frälsningsväg. Nu visade sig detta iofs absolut omöjligt men det förklarar dess detaljstyrning av människans moraliska val. Lagen i exempelvis en nutida stat fyller en annan mer prosaisk funktion. Den ska möjliggöra ett fredligt liv och sätta gränser för våld och kriminalitet. Jfr 1 Tim 2:1-2 och Rom 13:1-6.
Nej, moralpredikningarna ska inte komma från riksdagshuset utan från predikostolen. Moralpredikningar som tydligt visar en människa hennes ställning utan Gud och hur hon ska få frid med Honom. Församlingen är sanningens stödjepelare i samhället. Ett samhälle med levande kristendom blir ett rikt och harmoniskt samhälle eftersom dess invånare i stor utsträckning av egen frigjord vilja följer Jesu Ord.
Ska vi alltså ge människan obegränsad moralisk frihet (så länge hon inte skadar andra)? Finns det inte vissa handlingar av privatmoralisk karaktär som även en sekulär stat borde förbjuda (om inte straffa)? Jo, men argumentationen väntar jag med till en annan gång. Låt mig bara kort säga att det dels handlar om definitionen av en privatsak och dels om huruvida samhället endast ska skydda mina medmänniskor från mitt våld eller också mig från mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar