Två gånger i Sverige, sedan mitt politiska intresse vaknade på tidigt 80-tal, har jag upplevt positiva valvakor. 1991 och 2003. Resten vill jag bara glömma.
I USA har det gått bättre och delvis här i Norge. (Även om Norges borgerlighet har svårt att engagera mig med sin centrism. För att inte tala om det s.k. högerpartiet Frp som pytsar ut offentliga miljarder så det sprutar om det. Det statliga ägandet i norsk industri är gigantiskt och ingen vill göra något åt det.)
Idag sällade sig ännu ett val till den tragiska raden. Israel. Jag noterar dock med belåtenhet att Bibi inte tänker avgå. Riktigt beslut menar jag - om han har partiets stöd - och jag tror att Likud med honom har goda chanser att komma tillbaka. Män med principer vinner alltid i längden.
Problemet för Kadimas nya regering blir antagligen ekonomin. Detta eftersom jag gissar att Arbetarpartiet i stor utsträckning kommer följa Kadimas ledning i säkerhetspolitiken, men i gengäld kräva stort inflytande över den ekonomiska.
Den unilaterala modellen i säkerhetspolitiken tror jag i och för sig är "enda vägens politik" - men resultatet beror förstås på vilka unilaterala beslut man fattar. Och där är jag idag osäker på Olmert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar