Det gick en dokumentär på statstelevisionen ikväll. Programmet hette Bögfaktorn och handlade om Kristdemokraterna. Utgångspunkten var spänningen mellan troende och icke-troende inom partiet och innehöll de sedvanliga inslagen med bedjande och lovsjungande kristna. Lite lagom konstigt och världsfrånvänt.
Men ändå var det inte så illa klippt som jag, med flera, i förväg befarade. Tvärtom gav det nog tyvärr en ganska riktig bild av utvecklingen inom kd - och det övriga politiskt korrekta Sverige.
Hägglund kunde inte nog betona att Gud och bibeln måste skiljas från politiken. Jag hoppas att han bara är naiv. Fel har han dock och detta i synnerhet eftersom övriga partier blandar tro och politik dagligen. Ateism och relativism är precis lika mycket en tro som så kallad fundamentalism.
Men det riktigt oroväckande, och som de nya kristdemokraterna f.ö. har gemensamt med de nya moderaterna, är inställningen att partiet måste breddas för att vinna fler väljare. Jag kan förstå inställningen utifrån ett maktpolitiskt resonemang men inte utifrån ett ideologiskt.
Om jag har en åsikt är min politiska uppgift att söka med argument övertyga så många som möjligt om att min ståndpunkt är förnuftig. Lyckas jag får jag många röster. Misslyckas jag får jag färre - med gränsvärdet 1 röst - min egen. Men utgångspunkten idag tycks för det mesta vara att först undersöka vad som är majoritetens åsikt och därefter anamma denna som sin egen. Allt för makten.
Konsekvensen av en sådan hållning är dock att dagens riksdagsrepresentation snarast borde avskaffas och ersättas med ett obundet slumpmässigt urval av befolkningen. Då skulle vi få en närmast exakt överensstämmelse mellan riksdag och befolkning, i åsikter, kunskap och förmåga. Demokrati in absurdum.
(F.ö. undrar jag varför Sören alltid säger kd men aldrig fp, m, mp, c, v eller s.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar