Jag behöver en mamma i affären

När jag handlar med mina flickor måste jag ofta säga nej. Nej till godis. Nej till glass. Nej till serietidingar. Kanske också nej till spring och hojt.

Hemma säger jag också nej. Nej till mat mellan målen. Nej till slarv. Nej till kan-vi-få-va-upp-lite-till. Nej till klänning på vintern. Nej till två matskedar socker på frukosttallriken. Nej till Cartoon Network™.

Jag önskar att jag hade en mamma med mig i affären. Någon som sa nej till godis och chips. Nej till flera böcker. Nej till ny mobil. Nej till fika-på-kondis.

Jag önskar jag hade en pappa hemma som sa nej till bara-zappa-runt-alla-kanaler-innan-jag-lägger-mig. Nej till sova-lite-till-på-morgonen. Nej till småätande. Nej till kaffekopp nummer tio. Nej till slarv. Nej till jag-gör-det-en-annan-dag.

Jag önskar jag hade någon som sa nej till mig.

I viss mån fyller plånboken den funktionen, och klockan, räkningar, trafikregler och Irene förstås. Men till syvende og sidst är vi vuxna utelämnade till denna gudagivna gåva som heter samvetet. Mitt samvete räcker emellertid inte till. Anden är villig men köttet är svagt. Jag behöver hjälp!

Jag behöver någon som säger nej, någon med auktoritet, någon som vill mitt bästa.