Jag har egentligen ingenting emot skattefinansierad offentlig verksamhet i form av t.ex. skola, sjukvård, vägbyggen, försvar eller socialhjälp. Möjligtvis något förvånande för den som läst andra av mina inlägg här på bloggen.
Gemensam finansiering kan vara mycket förnuftigt för att undvika exempelvis gratispassagerare eller onödigt många system med tillhörande byråkratier. Ett problem med offentlig verksamhet är emellertid dess koppling till monopol - med tillhörande tendens till maktkoncentration, von-oben-perspektiv, kostnadsökningar, stagnation, revirtänkande m.m.
Det stora problemet är dock neutralitet, objektivitet och värderingar. När det gäller vägbyggen är problemet inte överhängande men ju närmare människans själ den offentliga verksamheten kommer desto viktigare blir det. Jag tänker på områden som barnomsorg, skola och delar av sjukvården.
Genom hela välfärdsstatens historia ser vi en tendens att villkora skattefinansierad verksamhet med rådande majoritets värderingar. Tidigare var ofta värderingarna kopplade till kristendomen. Idag allt oftare till ateism, hbt-idéer, feminism... you name it.
Pudelns kärna är denna: neutralitet och objektivitet är en illusion. All mänsklig verksamhet drivs av värderingar och är missionerande - även den kommunala svenska skolan. Att staten som finansiär vill ha inflytande över dessa värderingar är förståeligt och iofs riktigt, men just därför krävs alternativ för de ca 60% av Sveriges befolkning som inte röstar på Partiet.
För 150 år sedan var Frälsningarméns stora slogan i misärens London "Soup, Soap and Salvation". 150 år senare gäller samma slogan i välfärdsstatens Sverige, även om det förstås är en helt annan frälsning som gäller. Vill du ha soppa och tvål är du nästintill tvungen att också lyssna på tillhörande predikan i den politiska korrekthetens namn.
Därför behöver vi valfrihet i Sverige. Därför bör också staten i största möjliga mån ge utrymme för alternativa lösningar, med andra värderingar och frälsningsbudskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar