SvD:s PJ Anders Linder bloggade i våras några gånger om att Alliansen borde gå till val under gemensam valbeteckning i år (se t.ex. här.) Jag höll med då och jag tycker så än idag.
Men de borgerliga partierna vill inte avskaffa sig själva. Ett skäl som brukar anföras är att de borgerliga väljarna genom flerpartisystemet kan avgöra tyngdpunkten i en kommande regering. Av detta följer att regeringens profil vare sig kan eller bör bestämmas i förväg. Den bestäms i förhandlingar när valresultatet föreligger. Om det har gått bra för centern så får centern större genomslag för sina idéer o.s.v. Den borgerliga enheten har historiskt handlat om en gemensam avsiktsförklaring att regera tillsammans baserad på en idégemenskap på avgörande punkter - inga detaljer.
Detta år är dock denna traditionella borgerliga väg ersatt av alliansuppgörelser. Idag 16 stk och vi fortsätter räkna. Vad dessa innebär är att den kommande regeringens profil i princip redan är fastslagen - oavsett valresultatets viktning. Tyngdpunkten i den borgerliga regeringen är fastställd av sifosiffror.
Ponera att Hägglunds valrörelse lyfter kristdemokraterna til oanade höjder medan luften går ur Lejonkungen. Säg ett kd-resultat på 15% och ett fp-resultat på dryga 4. Borde inte isf gårdagens uppgörelse omförhandlas? På vilket sätt ska den borgerliga röstfördelningen påverka regeringens politik?
Den enda - och iofs nog så viktiga - betydelsen de borgerligas inbördes storlek kommer få är för fördelningen av ministerposterna. Politiken är redan fastslagen.
Jag anser att det är bra att Alliansen är allierad. Den traditionella metoden har ju inte varit så lyckosam... Men det raka skulle varit att gå till val under ett gemensamt namn. Fast vid närmare eftertanke är det tveksamt om de borgerligas enhet gör så stor skillnad. De har vunnit förr med betydligt mindre samordning. Den stora vinsten kanske kommer i regeringsdugligheten och förmågan att vinna också nästa val - och nästa. Det har nämligen aldrig hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar