Oj oj oj

Oj oj oj. Klockan sju bänkar jag mig med kaffet i bästa stolen och laddar upp med Sörens analyser. Klockan åtta sprättar jag upp påsen.


Fast jag är luttrad. Valvakor har sällan varit en höjdare rent resultatmässigt. Oftast har jag av självbevarelsedrift tvingats kasta allt statistiskt sunt förnuft över bord och suttit kvar tills sista valkretsen är räknad - i hopp om att borgarna ska få hundra procent i Kiruna. Än är det inte försent, typ...

I nio fall av tio är det dock avgjort redan när valu ramlar in klockan åtta.

Mina första valminnen är från 1982 och i synnerhet Svenska MADs valbilaga. Den tyckte jag var hysteriskt rolig. Mitt verkliga engegemang vaknade 1985. Så här slutade det då:


Personerna på bilden är mina föräldrar och mormor och morfar. Stämningen var inte på topp. Jag tror att min mormor och morfar röstade på det frisinnade folkpartiet men inte ens westerbergeffekten kunde höja stämningen på Parkgatan. För allmänborgerliga väljare är regeringsfrågan viktigast. I år har äntligen partierna själva förstått det.