I P1-morgon spelade Tasso Stafilidis upprörd och krävde inseminationsrättigheter för ensamstående svenska kvinnor. Så här löd hans högintellektuella argumentation (fritt återgivet ur minnet):
Idag måse kvinnorna resa till Danmark! Detta måste få ett slut för barnens skull!! Varför då - jo för enligt dansk lag har inte barnen rätt att få veta vem pappan är, men en svensk lag skulle ge dem rätt att få veta det vid 16 års ålder. Alltså måste insemination tillåtas i Sverige så att barnen kan få veta vem deras pappa är.
Stackars Cathrine Pålsson från kristdemokraterna försökte tappert bemöta demagogen från Vänstern men det var inte lätt. Vad kan man svara på sådan rappakalja?
Men med samma taffliga logik kan vi också hävda följande: Idag måste föräldrar resa till Sudan för att omskära sina döttrar. Detta måste få ett slut! Vi kan inte blunda för verkligheten - eftersom folk önskar omskära sina barn, och gör det i alla fall, vore det bättre att tillåta det under kontrollerade former i Sverige än att skicka stackarna till Sudan. För barnens skull, mind you.
2 kommentarer:
Hej
Vi har olika perspektiv och eftersom du verkar intresserad av din omvärld så kanske du vill läsa hur jag upplevde debatten. Bloggade om det samma dag som du - men från en annan utpost.
http://storkenflygeriskymningen.blogspot.com/2006/10/debatt-p-pi-i-morse.html#links
Oj, vad mycket kommentarer du har på din blogg. Jag blir riktigt avundsjuk!
Mina åsikter om ensamståendeinsemination är inte lika starka som dina. Hur är det indianerna säger - om att gå en mil i sin grannes mockasiner innan vi uttalar oss? (Så kanske jag bara ska vara tyst.)
Livet är helt enkelt inte rättvist. På alla områden har vi människor olika förutsättningar, genom både arv och miljö. Att få barn är en sådan skillnad. Kalla det gärna orättvisa.
Men ändå tror jag att vi bäst ser barn som en gåva och inte en rättighet. En bonde kan inte kräva av Moder Natur att han ska få en bra skörd. Han kan så och vattna men han kan inte tvinga säden att växa.
Däremot är det närmast en rättighet att ha en mamma och en pappa. Antingen en rättighet given av Gud, eller en hörnsten i människans sociala och biologiska konstitution utvecklad genom årtusenden av naturligt urval.
Att många barn växer upp utan föräldrar eller med bara en förälder är i sig inget argument för att aktivt skapa sådana familjer.
Jag håller förstås inte med Påhlsson om att två missbrukarföräldrar är bättre än en frisk ensamstående. Självklart inte! Men ceteris paribus, allt annat lika, är en mamma och en pappa bättre för barnet än bara det ena.
När det gäller adoption anser jag att det är de givande föräldrarna som ensamma ska få bestämma vem de vill ska få adoptera deras barn.
En annan sak gäller generellt vår användning av pengar här i vårt rika hörn. Vi satsar miljarder på att förlänga våra liv in absurdum, byta ut kroppsdelar, skönhetsoperera och på andra sätt betvinga naturen. Kanske vi skulle finna större tillfredsställelse om vi riktade vår energi och våra resurser på att hjälpa världens fattiga? Detta sista säger jag med pekfingret riktad mot mitt eget hjärta och samvete.
Till sist, om du ändå skulle få barn genom insemination är detta barn mycket välkommet. Men jag kommer aldrig att stödja Tassos aggressiva agenda som i grund och botten handlar om att revolutionera familjebildningen och sudda ut gränser. Mitt samvete förbjuder mig - för barnens bästa - att stödja det samhälle han brukar förorda. Inte för att heterosexuella vita män och kärnnfamiljskramare är bättre människor än andra utan just därför att vi alla, små och stora, behöver goda och trygga ramar för att må bra.
Skicka en kommentar