En av de stora skillnaderna mellan Norge och Sverige är bostadspolitiken. Som svensk 70-talist är jag van vid miljonprogrammet och hyresrätter som den normala boendeformen (för lägenheter).
Här i Norge äger man sin lägenhet. Självklart. Om du vill hyra är du hänvisad till så kallade "hyblar", dvs små källarlägenheter i villor. Och i den utsträckning det överhuvud taget finns hyresrätter i "blokker" så är de i praktiken förbehållna samhällets olycksbarn.
Vi kan säga mycket om detta och hur politiska beslut styr människors val. En konsekvens av hyrespolitiken i Sverige har antagligen varit en mycket rörlig arbetsmarknad. Ingenting har bundit arbetstagarna till torvan utan de har enkelt kunnat flytta allt efter behov.
Det är ju på sätt och vis positivt men det är ett mynt med en baksida. Ty det är inte gratis att flytta. I spåren av den utflyttade befolkningen gapar nämligen de kommunala bostadsföretagens hyreshus tomma. Kostnaden för den rörliga arbetsmarknaden har vältrats över på skattebetalarna. Vi har i Sverige sett en enorm kapitalförstöring som aldrig skulle ha skett i samma utsträckning om människorna ägt sina hem.
Om människorna hade fått bära flyttkostnaden själva skulle incitamentet för att stanna blivit i motsvarande grad större. Istället för att följa efter det utflyttande storföretaget hade det varit attraktivt att t.ex. starta eget på hemorten - men med en skattesubventionerad utflyttningspolitik blev det aldrig ett reellt alternativ.
Se också Rostsverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar