Jag läser barnböcker. Ofta och mycket.
I vårt rika bibliotek har vi det mesta av norsk och svensk barnlitteratur. Ja, kanske inte det mesta, men flera hyllmeter är det i alla fall.
Speciellt de norska böckerna är en utmaning eftersom jag översätter on-the-fly till svenska. Självklart kan jag läsa på norska men jag pratar bara svenska med mina barn. Om det inte sitter någon infödd grannunge och lyssnar förstås ty då måste jag läsa på norska - annars ser stackaren ut som ett spørsmålstegn. (Tiden när alla norrmän fattade svenska försvann med kabeltvs intåg. Nya dvdboxarna med Saltkråkan är dubbade. Fast på Zoé sjunger vi fortfarande svenska lovsånger från åttiotalet när andan faller på.)
En kategori böcker bereder mig dock viss huvudvärk, nämligen de som är svenska i original men där vi råkar besitta en norsk översättning. När jag översätter den norska texten tillbaka till svenska har jag nämligen brottstycken av originalet i bakhuvudet men den exakta formuleringen undflyr mig som regel. Irriterande.
Det största irritationsmomentet är emellertid egennamnen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför somliga översättare översätter namn! Ibland är det förstås motiverat. Som att Pippi Långstrump blir Pippi Langstrømpe på norska. (Även om det väl borde heta Pippi Langstrømp. Astrid Lindgren kallade henne inte Långstrumpa, eller?)
Men varför i hela friden har översättaren valt att "översätta" Alfons till Albert? Och Madicken har blivit Marikken! Hallå!? Om Margareta kallades Madicken bör väl inte den nitiske översättaren ändra på det? Jo, för all del, "Madikken" skulle jag kunna gå med på - men inte Marikken.
Tro nu inte att det är bättre åt andra hållet. Egners "Kardemomme by" har på svenska blivit Kamomilla stad. Återigen varför? Om det ska ändras så välj "Kardemumma stad".
Tiden räcker inte till för att berätta om Bullerbyn-Bakkebygrenda, Mumin-Mummi, Kajsa Kavat-Kajsa Krabat, Lönneberga-Lønneberget...
Det sista exemplet synes kanske inte så farligt men det är ju egentligen helt uppåt väggarna. Om jag inte alldeles misstar mig så är namnet Lönneberga en gammal objektsform. Men översättaren tar rätten i egna händer och döper om platsen till Lønneberget. Och hur högt är det? Jag menar i all enkelhet att auktoriserade översättare borde ha lite språköra.
Nåväl, nu är det sent igen och jag måste sova. Om du inte tycker att min tirad varit av intresse kan du ju tänka dig hur mina barn har det.
3 kommentarer:
Jag kan i alla fall räta ut ett av dina frågetecken. Som mor till just en Alfons har jag fått höra mer än en gång att det inte var så vidare smart namnval. På både norska och danska ska tydligen alfons betyda hallick. Jag har kollat med flera norrmän och några få har hört det ordet i den beetydelsen men det verkar inte vara så värst vanligt.
Lite logiskt är det ändå att just det namnet har bytts ut. Lönneberget däremot låter både onödigt och fel.
Det är inga frågetecken - det är upprörda utropstecken!! Men jag får väl backa beträffande Alfons :-)
Lallamen har f.ö. helt rätt enligt denna artikel i Caplex lexikon.
Skicka en kommentar