Det är knepigt att beskriva en människa så att andra förstår vem jag menar. Alla ser ju nästan likadana ut. Få faller utanför normalen. Ja, han är medellång, ganska ljust hår, blå ögon tror jag, inget speciellt.
Det finns dock några människor som är lätt igenkännliga. Jag tänker på alla oss med en kroppslig säregenhet, modell jättekran, koben, hjulben, flaskbottenbrillor, dumboöron eller hobfötter, kanske rentav en från majoriteten avvikande hudfärg. Men i praktiken är denna grupp den allra svåraste att beskriva. Ty vår av uppfostran och tradition fostrade instinkt säger oss att vissa saker är antingen ovidkommande eller onämnbara. Om egenheten dessutom är så markant att den fullständigt dominerar blir det riktigt problematiskt eftersom ingen lagt märke till de mer subtila variationerna. (Det enda du kommer ihåg är the goiter för att citera Elaine Benes.)
Jag minns en man som var med på en sommarkonferens i min barndom. Alla visste vem han var. Det gick inte att missa. Men när vi skulle beskriva honom för varandra mötte vi problem.
-Vem satt vid ditt bord i matsalen idag?
-Ja, det var Pelle och Fia, Kalle och Mia, och så en till som jag inte vet namnet på.
-Hur ser han ut?
-Äh, ja han är... ja, han är medellång, ganska ljust hår, blå ögon tror jag, inget speciellt.
-Nej, jag vet inte vem du menar.
-Äh, jo, så har han visst bara en arm, tror jag... kanske.
-Åh, vänta lite, ja, jag kanske vet vem du menar... Medellängd sa du?
Fast så fanns det några som var mer rätt på sak.
-Menar du den enarmade banditen!
-Äh, ja, han har visst bara en arm när du säger det. Lustigt, det har jag aldrig tänkt på.
2 kommentarer:
Har också funderat på det där.
Hur beskriver folk mig för någon som inte träffat mig?
Eller, hur talar folk om mig när jag inte är närvarande? Fast det vill jag kanske inte veta.
Men en indikation är förstås att människor som talar väl om andra inför mig, antagligen också talar väl om mig inför andra. Och vice versa...
Skicka en kommentar