Jag ogillar utseendefixeringen i vår kultur. Rejält trött på den faktiskt.
En liten person jag känner har fått glasögon. Det är inte så lätt alla gånger. Och i synnerhet inte som allt färre vuxna har glasögon. Kontaktisar och laseroperationer gör att glasögon är valfritt. Och de som väljer det senare alternativet kör ofta med designvarianter.
Hur ska vi då förklara för denna lilla sårbara människa att det är jättefint med glasögon? Eller hur kan vi säga att utseendet inte är viktigt när alla runt oss har dyra träningsstudiokort, värsta makeupräkningarna, färgar bort allt grått och trist, tokbantar och dessutom renoverar sina kåkar för hundratusentals kronor?
Jag hatar jämförandets förbannelse. Alla andra. Nej, det alla andra gör är inte normalt - det är bara allt för vanligt.
Glasögon är förresten ett litet problem. Tänk på barn med handikapp. De har alltid varit en utsatt grupp men jag är rädd att de kommer bli än mer så i framtiden. Ty de flesta av deras likar kommer aldrig få födas.
3 kommentarer:
15-åringen har haft glasögonen sedan 11 månaders ålder. Han tycker fortfarande det är pinsamt. Och det trots att båda vi föräldrar har glasögon. Vad säger man? Vad gör man?
Kanskje er jeg litt kynisk nå, men blir det riktig å forklare personen at det er kjempefint med briller? Det er veldig få som bruker briller fordi det er fint, man bruker dem jo fordi man ser dårlig.
Menar du att vi ska tala sanning?!!
Fast faktum är att personen ifråga verkligen passar i sina glasögon.
Å andra sidan har du ju rätt i att glasögon är något som få skulle välja frivilligt.
Dilemmat är att vi å ena sidan önskar förmedla att utseendet inte är avgörande, samtidigt som vi vill ge en positiv självbild även beträffande det egna utseendet.
Det blir lätt en självmotsägelse. Det är som att ge en komplimang till sin fru.
-Du är jättefin i din nya frisyr, men du var förstås fin förut också, fast egentligen spelar det ingen roll hur du ser ut. Jag älskar dig ändå...
-Vad menar du med "ändå"?
Skicka en kommentar