Igår tog jag med mig ungarna och körde över gränsen för att fira Valborg. För första gången på cirka tio år. Jag stod där och mindes min barndoms valborgsfirande i Röfors. Missionskyrkan. Manskörens gula mössor. Snålregnet. Värmen från elden. Applåderna och ååhandet efter varje fyrverkeripjäs. Numera blir det sällan ens en applåd till slut. Och inga moderna raketer kan mäta sig med Röfors Vattenfall.Här en film från gårdagens firande i Strömstad (eller på YouTube):
1 kommentar:
Vi nordmenn skjønner ikke hva Valborgsfeiringen er.Du har jo blogget litt om nordmennenes rariteter før. Kanskje du kan lære oss litt om den svenske folkesjelen også?
Skicka en kommentar