Det är något speciellt med körer. Den där kollektiva sångglädjen. Entusiasmen. Inbördes spelet. Interna humorn. Det är något rörande med det. Men ändå, jag vet inte.
Eftersom jag är frikyrkopojk har jag förstås också sjungit i kör. Och det var ju kul. Men ändå, jag vet inte. Det är den där gruppdynamiken jag tvekar inför. En kör är som en slags pastellversion av Odd Fellow. Alla bär på samma hemlighet och hälsar med tummen på knogen, liksom.
Men eftersom jag har varit innanför själv kan jag också genomskåda dem. Körerna. Inte så att jag hör skillnad på stämmorna eller så. Det är bara brus i mina öron. Såvida inte tenoren eller basen sticker ut något alldeles våldsamt. Nej, jag tänker på körernas inövade specialare. Ni vet, det där som börjar som ett spex på en övning.
Någon av tenorerna byter ut några ord i texten. Eller en av altarna gör några coola afromoves under ooh-partiet. Vare sig speciellt roligt eller häftigt men efter fem timmars maratonövning framstår det som både just roligt och häftigt. Ja, vi ändrar texten till det där roliga rimmet! Eller alla gör den där banala glidande armrörelsen samtidigt. Det är nästan som om vi är från Chicago.
Så kommer konserten! Kören är laddad med ett halvårs onsdagsövningar och 30 intensiva genrepstimmar med Doc och pizza. Stämningen är på topp och alla anhöriga har kommit, plus tre utifrån och en utsänd journalist. Allt flyter på men jag ser att något närmar sig. Några av de ivrigaste sopranerna sneglar på varandra. Ögonen lyser. Fniss.
Och till slut kommer det. Ooh-partiet med de coola afromovesen. Kören strålar av stolthet när den hör publikens gillande mummelskratt. Vi är nästan från Chicago och vi kom på det själva igår. Vi är ingen vanlig stel kör. Vi är en galen med-glimten-i-ögat-kör med glidande armörelser, from side to side. Synd bara att journalisten gick vid pausen.
Det är detta jag menar, som gör att jag tvekar. Cynikern i mig skrattar överlägset. Det är det dummaste han ser! Körens förtjusning över den inövade överraskningen. Den uppspelta blicken sekunderna innan. Upprymdheten över ingenting. Den oförblommerade glädjen. Nästan som en småskolekör.
Men jag erkänner. Jag vill ha mer. För jag gillar detta banala. Jag gillar stoltheten över den egna körens prestation. Sångglädjen. Entusiasmen. Samspelet med publiken. Framförelsens absoluta live-beroende. Jag vill faktiskt se mer av det. Detta är nämligen äkta underhållning framförd av människor jag känner. Äkta upplevelser utan mellanhänder.
5 kommentarer:
Jag ser nu att jag svorskat lite i texten. Någon som upptäckt det osvenska ordet?
Nej jag kan inte upptäcka det osvenska ordet, tyvärr.
Däremot tänker jag på Lunds manskör på 1 maj. Man sjunger en liten sorglig strof om fågeln
(eller anden)som till himlen for, och då släpper någon iväg en fågelformad ballong. Vid ett annat tillfälle är det någon annan av körmedlemmarna somm skäller som en hund. Började säkert som en ploj, men nu är det en del av traditionen.
Kanske är det "framförelsen" istället för framförandet.
Som du säkert ser fick jag med ett "m" för mycket i min förra kommentar.
Kram från mamma
Framförelsen, ja.
Klart man ska vara glad, och även om något är inövat, är det då mindre äkta? Nej jag menar inte det. Och kören förmedlar ju den glädje de själva känner, över det som de får till. Jag menar att cynikerna bör packa ihop sina saker ibland.. Kram från syrran.
Och lite norska ord är inte fel..säger en som definitivt har problem med att hålla isär de två språken. Här blir det svorsk titt som tätt.
Skicka en kommentar