Seconds from disaster

Nedräkningen hade pågått ett år och med upptrappad intensitet den sista månaden. Äntligen var dagen här. Fritidsgården bokad och hela klassen bjuden. Allt under kontroll. Ett tjugotal ungar, barnvänlig pizza (utan fyll typ) på dörren, Rockin' around the Christmas tree på ipoden och ny klänning på födelsedagsbarnet.

En och en halv timme före klockan tre ringer vi som avtalat fritidsgårdsföreståndarinnan - hon ska låsa upp, nämligen.

Oj då, inget svar. Tio signaler och så hänvisningston. OK, säkert fel nummer, vi provar igen. Hm, samma sak. SMS. Nothing. Eniro. Inget annat nummer. Brådskande epost. Tillbaka till Eniro. Andra personer på samma adress? Bingo! Nya försök men inga svar där heller. Ut på nätet. Andra anställda på fritidsgården? Bingo! Men nej, inga svar. Jo, till slut, en slags sambo till någon. Hon vet iiingenting, efter viss press fiskar hon fram ett nummer. Samma nummer.

Samtidigt måste jag hämta tårtan på Poulsens bageri. Full fart. Tårtan som är handplockad av det förväntansfulla födelsedagsbarnet.

-En tårta, den står på Lundblad, tack. Lundblad? Hon bläddrar i blocket. När beställde ni den, sa du? Öh, vet inte men... Är du säker på att det var här? Öh, ja... vänta. Vad sa Irene...? Snabb telefon. Äldsta dottern vet besked. In i bilen igen. Fuller fart. Nytt bageri. Butterfly den här gången. Mobil från Irene - jag tar nummerlapp undertiden. Lundblad? Yes, riktig tårta.

Nytt mobilsamtal - orelaterat till födelsedagen. Jag är kort i telefonen. Nästan otrevlig.

Hem igen. Ingen lösning på nyckelproblemet. In i bilen - till fritidsgården. Even fuller fart. Kanske det är öppet men knappast troligt när ingen tar telefonen.

Praise God! Det är öppet eftersom annat kalas pågår. Slutar halvtre, om tio minuter. Jag ringer Irene och väntar i entrén. Plötsligt kommer en kvinna. -Ursäkta, skulle du ha kalas här klockan tre? Ja... Men vi ska också ha kalas här, klockan halv fyra. 16 pojkar.

Irene och barnen rattar in. Break the news till födelsedagsbarnet. Dubbelbokat. Vi måste samsas med det andra kalaset. Tårar och tröst. Värsta födelsedagen i mitt liv! Grr, var är fritidsgårdsmänniskan?

OK - vi gör en deal med de andra föräldrarna. Vi börjar i discorummet med presenter och pizza. Ni härjar i Wii- och pingisrummen undertiden. Klockan fyra byter vi. Nytt byte kvart i fem och sista bytet halv sex. OK, let's go.

Båda föräldraparen bär bord och stolar, dukar av och på, flyttar presentbord, häller upp läsk och häller ut gammal. Svetten lackar mot jul.

Men ungarna märker nog inte så mycket. Fast jag är rädd att några får mat på bägge kalasen medan andra får gå tommagade hem.

Några framåt ungar drar dock nytta av kaoset:
-Nu är det min tur att spela Wii!
-Är du på Magnus kalas eller det andra?
-Det andra.
-Pilutta dig, då får du inte spela!

Klockan tio i sex får Irene äntligen tag i föreståndarinnanmänniskan. -Åh, jag har varit i Sverige och handlat. Men är ni där fortfarande? Ni måste vara ute klockan sex annars går larmet och polisen kommer!

Panik. Vi bär ut alla ungar med munnen full av tårta i det trafikfarliga mörkret. Föräldrarna anländer och tar med sig någon ur högen. Vi får arrangera bytardag på måndag.

Pratar återigen med den ansvariga människan. Hon beklagar med dubbla och sinsemellan motsägelsefulla ursäkter men slår i allafall av alarmet så att vi kan komma in och städa lokalen. Vilket vi gör men enkom eftersom vi vet att det är uthyrt till nytt kalas nästa dag.

På kvällen var det nytt kalas hemma för kusiner och mormor.
-Men hvor er loffen?
-Loffen?
-Ja, den som du skulle hämta samtidigt med tårtan!